Alice Munros noveller kan sägas kretsa kring uppbrott och förändringar i till synes vardagliga kvinnors liv i hennes hemtrakter i den kanadensiska provinsen Ontario. Ofta handlar berättelsen om kärlek, men knappast en romantisk sådan, snarare är det en kärlek som man försöker få att fungera eller en kärlek som man återhämtar sig ifrån. Ur detta uppstår stor litteratur som uppskattas och läses över hela världen. Alice Munro har fått flera stora utmärkelser. 2009 tilldelades hon Man Booker International Prize, den finaste utmärkelse en författare kan få vid sidan av Nobelpriset.
Nära hem består av ett urval av de starkaste novellerna från Alice Munros tidigare böcker Äpplen eller apelsiner, Kärlekens vägar och Jupiters månar.
Collections of short stories of noted Canadian writer Alice Munro of life in rural Ontario include Dance of the Happy Shades (1968) and Moons of Jupiter (1982); for these and vivid novels, she won the Nobel Prize of 2013 for literature.
People widely consider her premier fiction of the world. Munro thrice received governor general's award. She focuses on human relationships through the lens of daily life. People thus refer to this "the Canadian Chekhov."
Tyckte mkt om språket men de flesta novellerna kommer jag inte ihåg. Vissa mkt lika varandra, kanske finns en anledning till att författaren själv inte gett ut dem tillsammans i denna samling? Annars gillar jag hur hon skriver och att man får en inblick mitt i livet på något sätt. Kan tänka mig att läsa fler samlingar av Alice Munro. 3,5 ⭐️
Tyckte om de första novellerna men halvvägs blev de för lika varandra. Många karaktärer som aldrig lära känna på djupet och spänningen försvinner lite.
Jag är väldigt sällan sugen på att läsa de "moderna" nobelpristagarna, tycker kriterierna för priset på något sätt har glidit för långt åt smal och svår. Alice Munro däremot kände jag mig lite nyfiken på och när en novellsamling dök upp på bokrean 2015 så köpte jag den. Läs mer på min blogg
Den ojämnaste och därmed mest svårbedömda av de Munro-böcker jag hittills läst. Grovt förenklat är den första halvan ganska medioker, medan den andra halvan är den Munro-klass hon skämt bort oss med, där ofta lågmälda och melankoliska berättelser blir briljanta tack vare hennes sätt att beskriva skeenden och lyfta fram subtila händelser och tankar, så att resultatet blir en slags förstärkt verklighet, skapad långt innan begreppet augmented reality fanns. Sammantaget är det här ändå den svagaste av de fyra Munro-böcker jag läst. "Kvinnors liv" och "Tiggarflickan" är de två jag hittills tycker bäst om, kanske för att de är mer som en roman, där huvudpersonen är densamma genom hela boken. Det blir svårare att hålla isär novellerna när det hela tiden blir nya namn att hålla reda på, samtidigt som tonen och persongalleriet i övrigt ofta är ganska lika mellan berättelserna. (Den fjärde boken jag läst är "Brinnande livet".)
Efter Neuromancer är Alice Munroes fyrkantighet och oändliga upprepningar av sträckan Victoria-Toronto den största av lättnader. Jag tror att hon är vis, och jag tror att hon gör mig bättre. Ibland är det smärtsamt nära, tills man inser att hon inte vill att någon ska döma sig själv. Det är så mycket susande fält i tonen, och lukten av vinter.
Har tidigare läst "För mycket lycka" och var hänförd över de första novellerna som verkligen var annorlunda. Nu måste jag konstatera att hon skriver om samma kvinna om och om igen.Kvinnan är passiv och missnöjd med kärleken. Inte mycket händer och miljöskildring saknas nästan helt.
Det är långsamt men det är också bra. Mitt i blir jag trött men i slutet känner jag mig berikad och att det finns något väldigt behagligt i läsupplevelsen.. pretentiöst nog.
Var det allt? Det är mitt intryck av boken. Generellt om alla novellerna: Röriga och hoppiga med många karaktärer i var och handlingen flaxade fram och tillbaka mellan de olika karaktärerna och ofta i tiden också. Novellerna kändes väldigt lika varandra, som om samma kvinna spelade huvudrollen, men i lite olika skepnad. Jag hade svårt att hålla isär dem tillslut och de gled in i varandra. Många av novellerna var ointressanta. Vardagsliv och vardagsmänniskor kan bli jätteintressant, men inte i denna boken. Det var bara någon enstaka karaktär som stack ut mycket nog för att de ska ha fastnat i minnet.
Jag har påbörjat den här boken två gånger tidigare, men tröttnat. Denna gången pressade jag genom, men det kändes mer som en uppgift som måste göras, typ dammsuga, än något lustfyllt.
It was a nice read, no more no less. I have for a year now been introduced to some amazing short story collections, making me more interested in the genre as a whole. However, this was not the strongest I’ve read. Beautiful language and all but the stories didn’t connect that well with me. They were good. But it ends there.
Gillar. Påminner med sin enkelhet om Singers berättande. Anspråkslöst, vardagligt och samtidigt intresseväckande. Ingen bladvändare men hela tiden nyfiken på hur det ska gå. Ska definitivt läsa mer av Munro. Enda nackdelen, vilket hon kommenterar i sista novellen, är att persongalleriet är relativt stort och det är ibland svårt att veta vem som är vem.
I en novellsamling är det klart att man inte fastnar för alla noveller men vissa sticker ut och kan ge en lite ångest typ eller beröra lite extra. Det händer inte alltid mycket i händelsen men så ändå extra mycket under ytan. Tänkvärda och så. Gillart!
Kanske lite för tjejig för mig. Amerikanska (Kanadensiska, faktiskt) kvinnors livsöden ligger långt utanför min intressesfär. Men jag gillar ju en del andra nordamerikanska kvinnors författande, så varför inte?
Jag fastnade inte riktigt för den här boken. Historierna var nog intressanta, och bra, men på något sätt blev man trött på att läsa om alldeles olika karaktärer, som ändå var så väldigt lika trots allt. Kanske jag bara är ovan att läsa novellsamlingar. Man märkte också av översättningen lite för bra på flera ställen. Men den sista novellen märktes det åtminstone inte, så samlingen avslutades i alla fall på ett bra sätt.
En novellsamling med väldigt vardagliga och långsamma berättelser. Men det var så vardagligt att det blev intetsägande och tråkigt. Kunde inte läsa klart den.
I didn’t realize thst it was a collection of short stories and was irritated by the multitude of new characters being introduced in each chapter. Giving it a rest for now. Ok, will mot continue, not worth it.
Novellsamling. Bra ämnen för noveller, men jag gillar mer sammanhängande berättelser. Har svårt att komma ihåg enskilda noveller. Berättelserna tar slut för fort. Kvinnligt-manligt där kvinnorna nästan alltid är kuvade och underlägsna.
Inte de starkaste av Munros noveller även om de (som alltid) håller hög klass. Det är svårt att hänga med när allt för många personer och livsöden trängs i en och samma berättelse. Flera av novellerna hade tjänat på att fokusera på några få karaktärer.