Lindströms sexton noveller känns väldigt mycket innerstad och övre medelklass. Novellerna är vardagsnära och sådär småtrevliga att läsa. De motsvarar i mångt och mycket bilden jag har av honom som offentlig person och behandlar de rädslor och den ångest som på ett sätt är typiska för just den här gruppens liv. Det är, kan man säga övremedelklass-ängsligt, såsom jag inbillar mig att det kan bli i just det spannet. Det mellan arbetarklass – som inte riktigt har energi eller pengar över för att noja över sådana saker som tjänstefolk och polska byggarbetslag, ångesten över det öppna fullutrustade köket som aldrig utnyttjas, eller om jakten på den perfekta soffan, och överklassen som förutom till det yttre skiter fullständigt i vilket.
Språket är luftigt men ändå exakt. Lindström nöjer sig liksom inte med att skriva gummisulor när han ska beskriva ett par vandringskängor. Nej, det är en fabrik i sydöstra Tyskland som pressar härdade gummisulor till vandringskängorna, vilket gör att de får just de här alldeles speciella attributen. Något som jag tycker är typiskt- och också charmen med honom.
Det är ängslighet kring miljötänk och kollektiv skuld, kvalitetstid, mat, löner och resande försäljare på väg hem till sin familj. Vita medelålders män som plötsligt får en dag över i Köpenhamn och exploderar i någon sorts tankedröm om ett alternativt liv med den danske servitrisen. Det är historier som hosta på teatern, barnet vars föräldrar reflekterar över hur många leksaker det har och som ber denne att välja ut fyrtio leksaker att skicka till Moldavien. De yttre miljöerna varierar, men det som alla noveller har gemensamt är det inre landskapet och människornas tankar. Småtrevligt, med ett lätt men ändå lite litterärt språk. Ungefär som Lindström framstår genom tv-rutan.
Slumpstycket: När de hade paus drog de sig undan, och verkade helst bara vilja stå och röka. De kanske inte ens visste hur farligt det var med rökning och att det i Sverige knappt fanns några människor som rökte längre. Och socker i kaffet tog de allihop. Hon fick lov att gräva i skafferiet efter strösocker och försökte förklara för dem att ingen i Sverige använder socker i kaffe och att det inte är nyttigt. Men då skrattade de bara. De verkade inte veta något om GI alls.