დიანა იანსე - 2010 წლიდან შვედეთის სამეფოს სრულუფლებიანი ელჩი საქართველოში - ჩვენს ქვეყანაში ჩამოსვლამდე, 2004-2006 წლებში, შვედეთის სამეფოს საელჩოს წარმომადგენლად მუშაობდა ქაბულში. სწორედ ავღანეთში გატარებულ წლებს ეხება მისი წიგნი "ავღანური დღიურები", რომელიც 2010 წლის იანვარში გამოიცა შვედეთში და ავტორს დიდი აღიარებაც მოუტანა.
Ambassador Diana Janse joined the Swedish Foreign Service in 1999. Since then, she has served in Belgrade, Moscow, New York, Kabul, at the EU Council Secretariat in Brussels and in the office of the Swedish Foreign Minister, serving as Minister Bildt’s special assistant, travel coordinator and advisor. In September 2010 she took up a position as the Swedish Ambassador to Georgia, resident in Tbilisi, Georgia. From March 2011 she was also the accredited to Armenia. In August 2014 she left the Caucasus to take up her new position; to head the Swedish Embassy in Damascus, Syria, temporary relocated to Beirut, Lebanon, where she was also accredited. Already in mid-September 2015, she left the region, to take up her current position as Senior Foreign Policy Advisor to Moderaterna, the main opposition party in Sweden, and its party leader, Ms. Anna Kinberg Batra.
Before joining the MFA, Ms. Janse worked in the Ministry of Defence and in the Swedish Military Intelligence. She also spent one year as an interpreter for the UN forces in Bosnia-Herzegovina in 1994.
Ms. Janse holds two degrees from Uppsala University, a Master in Political Science and a Bachelor in Russian Language and Literature.
In 2010, Ms. Janse published a book about her two years in Afghanistan between 2004-2006 - "En del av mitt hjärta lämnar jag kvar", which was well received by critics and readers alike.
ცოტა უცნაური შეგრძნებაა, როცა მეგობრების წიგნებს კითხულობ. იცნობ ადამიანს სულ სხვა კუთხით, შემდეგ მის წიგნს კითხულობ, სადაც ის თავის ცხოვრებაზე, ცოცხალ რეალურ განცდებზე გიყვება. გრჩება შეგრძნება, რომ სადღაც კაფეში მყუდრო კუთხეში სხედხართ და ის გიყვება ცხოვრებაზე, რომელიც გამოიარა. ასეთ წიგნებს სულ სხვანაირი ემოციით ვკითხულობ. მე სულ სხვა დიანას ვიცნობ, შვედეთის სამეფოს ელჩს საქართველოში - ეს კი სულ სხვა დიანაა..
განსაკუთრებული შეგრძნება ალბათ იმის გამოც მქონდა, რომ ეს წიგნი ხალიდ ჰოსეინის "ფრანით მორბენალის" შემდეგ წავიკითხე და თითქოს ავღანეთს და ქაბულის ისტორიის მეორე თავს, ერთგვარ გაგრძელებას ვკითხულობდი. საინტერესო საკითხავია, ვისაც ავტობიოგრაფიული პროზა მოგწონთ, ნამდვილად არ მოიწყენთ. განსაკუთრებით მათ ვურჩევ, ვისაც აინტერესებს, რა ხდება ავღანეთში, რას წარმოადგენს სამშვიდობო ჰუმანუტარულ მისიაში მუშაობა და როგორ განსხვავდება მოლოდინები და რეალობა, როცა ასეთ საქმეზე მიდიხარ.
ძალიან კარგად არის აღწერილი ერთი მომენტი, რომელიც მეც განმიცდია, როცა საზღარგარეთ მიწევდა მუშაობა და ახლა კიდევ უფრო მძაფრად იგრძნობოდა: რამდენად შორდები შენს ახლობელ ადამაინებს, როცა საზღვარგარეთ ხარ მარტო. როცა გაქვს უზარმაზარი პასუხისმგებლობა, რომელსაც ვერავინ გაითავისებს, თუნდაც ძალიან დეტალურად მოუყვე, ისინი ამას ვერ განიცდიან. შენ კი ხარ მარტო, სადღაც ქვეყნის დასალიერზე, ფსკერზე და ეს სიმარტოვე ძალიან საგრძნობია. დამიჯერეთ, ძალიან ძლიერი ადამიანი უნდა იყო, რომ ამ ფსკერიდან ამოხვიდე და ეს სიმარტოვე ძალად აქციო. ამ გოგონამ კი ზუსტად ეს გააკეთა და ამიტომაც ვაფასებ მას სხვებზე მეტად.
პ.ს. ამ წიგნის სახელწოდებაა "ავღანური დღიურები". ტყუილად აქვს ხალხს მოლოდინი, რომ ეს რაღაც სხვანაირი უფრო დიდი და შინაარსიანი წიგნი იქნება. ეს არის დღიურები და, როგორც ყველა დღიური, ისეა დაწერილი, ამიტომაც, ნუ გექნებათ რაღაც განსაკუთრებულის მოლოდინი.
Had quite high expectations for that book that were not really fulfilled. I expected to read more personal experience, more personal thoughts and not so much of political description of the country. The book left me with many unanswered questions.
Intressant läsning om författarens tid i Afghanistan under början av 2000-talet. Har haft den i min bokhylla i år och dagar men nu kändes det som rätt läge att få lite bakgrund till vad som händer i landet idag.
Diana Janse skriver om de två år hon tillbringade i Kabul, Afghanistan i UD's tjänst. Hon berättar väldigt personligt om sig själv, sina intryck, om sitt privatliv och om livet i Afghanistan. Som jag uppfattar det är hon kluven inför landet och människorna där. Vackert, fult, torftigt, spännande, otäckt, ensamt, givande, otillräckligt... Som västerländsk kvinna kan jag bara försöka föreställa mig kontrasterna. Och då ligger jag nog ändå mil ifrån verkligheten. Jag själv blir emellanåt väldigt uppgiven när jag läser inför situationen i landet. Speciellt då för kvinnorna. Men samtidigt skriver Janse emellanåt om en strimma hopp inför framtiden. Det är väl så man måste se det. Annars kan man ge upp hoppet om landet ifråga och människorna där, och det vore inte särskilt humant av omvärlden.