What do you think?
Rate this book
Memoarer #2
Asfalt
Boken omfattar tiden från 1918 till omkring 1930. Här blir Ivar Lo-Johansson stenhuggare i Stockholm, fortsätter sina drömmar om att bli "något stort" Han ger sig ut i världen, tillbringar och arbetar i Frankrike men även i England och försöker skildra zigenare i Ungern. Allt skildras i noveller och skrifter som skickas hem till de svenska tidningarna och ger ett bidrag till överlevnaden.
I Asfalt skildras också hans första allvarlig förälskelse i den äldre Macka.
I Asfalt skildras också hans första allvarlig förälskelse i den äldre Macka.
464 pages, Hardcover
First published January 1, 1979
1 person is currently reading
21 people want to read
About the author
Ivar Lo-Johansson
101 books12 followersIvar Lo-Johansson (23 February 1901, Ösmo - 11 April 1990, Stockholm) was a Swedish writer of the proletarian school.
He described the situation of the Swedish land-workers, statare, in his novels, short stories and journalism, which encouraged the adoption of certain land reforms in Sweden. He also caused much controversy with his features on old-age pensioners, Gypsies and other non-privileged people.
Lo-Johansson is however best known for his vivid recollections of the life in Swedish trade-unionist and literary circles of the twenties, thirties and forties. He also continued throughout his long life to insist that literature should face the world from the under-dog's perspective.
He described the situation of the Swedish land-workers, statare, in his novels, short stories and journalism, which encouraged the adoption of certain land reforms in Sweden. He also caused much controversy with his features on old-age pensioners, Gypsies and other non-privileged people.
Lo-Johansson is however best known for his vivid recollections of the life in Swedish trade-unionist and literary circles of the twenties, thirties and forties. He also continued throughout his long life to insist that literature should face the world from the under-dog's perspective.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
May 3, 2024
Memoar del 2, Ivar Lo-Johansson 1918-1930, alltså från 17 år, att bli vuxen och försöka försörja sig och samtidigt följa sina drömmar - att bli författare. Han får en hel del märkliga upplevelser, både på sina första lärlingsarbeten i Stockholm. Inte visste jag att han lärt sig till stenhuggare! Och dessutom bildhuggare, även om han ofta fick nöja sig med enklare hantlangarjobb. Och jag börjar genast tänka på alla trappor och köksbänkar av sten, som lades i alla hus som byggdes på 1920-talet i Stockholm. Jag växte upp i ett av dem, där man tittade på trilobiter och andra skal i stegen när man gick upp och ner.
Ivar Lo skriver både enkelt och detaljrikt, han måste ha sparat många anteckningsböcker, om han inte har fotografiskt minne. Sin tid som cyklande gårdfarihandlare 1921, skrev han en roman om 1953, så det lämnar han åsido efter att ha förklarat vad som saknas, och att romanen var lite väl romantisk. Han frös och svalt, för han var ingen affärsman. Upplevelsen var främst en själslig, i mötet med naturen, främst en fors. Han hade här i slutet av tonåren föga tålamod att läsa, annat än några mystiker, för där krävdes inte all den kunskap han aldrig fått studera sig till. Inte visste jag att han var 'mystiker'!? Han nämner också sin 'talmystik'. Intressant.
När han sedan 1925 reser ner i Europa, för att intervjua arbetare och studera arbetsplatser, i ett försök att jämföra och finna den nya människan, stadsmänniskan, då är han bra naiv, och det blir riktigt spännande. I alla fall gör det ont i mig, när han blir utskälld eller lurad, oftast av utlands-svenskar han stöter på.
En väninna vill att han ska leta upp och överlämna ett brev till hennes syster, som gift sig med en tysk i Berlin, som inte hörts av på 20 år. I 2,5 dygn letar han, från adress till adress hon flyttat till, men blir sedan bara utskälld som förrädare, för i hennes tankar var alla svenskar fiender till hennes nya hemland Tyskland under världskriget. Å andra sidan är andra, t ex fransmän misstänksamma, och uppfattar svenskar mer som en del av Tyskland och därför tillhörande de besegrade fienderna.
Så rörigt kunde det vara efter kriget, alla är upprörda, arbetslösheten stor. Från Frankrike, där räddningen blev byggnadsarbeten, fortsatte han till Italien, men där växte fascismen, där fanns inte arbete åt invånarna själva, så då vandrade han hela vägen från Genua i Italien, längs Frankrikes hela sydkust, fram till Spaniens gräns, där han fick lift med en lastbil till Barcelona. Därifrån skyndade han tillbaka till Normandie i Frankrike, och fortsatte stenhuggeri till en Norsk sjömanskyrka. En kristusbild och en dopfunt. Intressant!
Så han skriver resereportage där han främst tittar på de sociala förhållandena. Han vistas i engelska kolgruvor så länge att han får lunginflammation, förvärrad till lungsäcksinflammation. Romaner vågar han sig ännu inte på, inte för att leva på. Den första romanen börjar däremot mogna efter hans första kärlekshistoria med den ca 14 år äldre Macka, som i boken kom att heta Måna. Men den blir inte klar under 1920-talet.
Men detta är en bok om 1920-talet, underifrån, från vagabondens och stenhuggarens synvinkel. Intressant är att han dras till Paris, som så många andra, förälskar sig i ljuset, färgerna, folklivet. Till skillnad från fattigdomen på många andra städer efter världskriget.
Och när han mot slutet bodde på en mindre ort strax utanför Paris hamnade han något kvarter intill Eyvind Johnson, som också satt och skrev romaner. De var för olika för att bli nära vänner, men de umgicks, och eftersom Eyvind och hans hustru varit vänliga och bjudit honom på middag flera gånger, ville Ivar ge Eyvind en present. Så han åkte in till den lilla bokhandeln Shakespeare and Company (!), för att köpa någon present. Det blev James Joyce 'Ulysses' (!), för att den verkade tillräckligt tjock och invecklad för att roa Eyvind. (!!!)
Visst är det ett roande sammanträffande, jag som nyss läst Sylvia Beach memoarer från sin bokhandel på 1920-talet. Till och med Ivar Lo-Johansson var där. Paris var sockerbiten som drog alla flitiga bin till sig.
Ivar Lo skriver både enkelt och detaljrikt, han måste ha sparat många anteckningsböcker, om han inte har fotografiskt minne. Sin tid som cyklande gårdfarihandlare 1921, skrev han en roman om 1953, så det lämnar han åsido efter att ha förklarat vad som saknas, och att romanen var lite väl romantisk. Han frös och svalt, för han var ingen affärsman. Upplevelsen var främst en själslig, i mötet med naturen, främst en fors. Han hade här i slutet av tonåren föga tålamod att läsa, annat än några mystiker, för där krävdes inte all den kunskap han aldrig fått studera sig till. Inte visste jag att han var 'mystiker'!? Han nämner också sin 'talmystik'. Intressant.
När han sedan 1925 reser ner i Europa, för att intervjua arbetare och studera arbetsplatser, i ett försök att jämföra och finna den nya människan, stadsmänniskan, då är han bra naiv, och det blir riktigt spännande. I alla fall gör det ont i mig, när han blir utskälld eller lurad, oftast av utlands-svenskar han stöter på.
En väninna vill att han ska leta upp och överlämna ett brev till hennes syster, som gift sig med en tysk i Berlin, som inte hörts av på 20 år. I 2,5 dygn letar han, från adress till adress hon flyttat till, men blir sedan bara utskälld som förrädare, för i hennes tankar var alla svenskar fiender till hennes nya hemland Tyskland under världskriget. Å andra sidan är andra, t ex fransmän misstänksamma, och uppfattar svenskar mer som en del av Tyskland och därför tillhörande de besegrade fienderna.
Så rörigt kunde det vara efter kriget, alla är upprörda, arbetslösheten stor. Från Frankrike, där räddningen blev byggnadsarbeten, fortsatte han till Italien, men där växte fascismen, där fanns inte arbete åt invånarna själva, så då vandrade han hela vägen från Genua i Italien, längs Frankrikes hela sydkust, fram till Spaniens gräns, där han fick lift med en lastbil till Barcelona. Därifrån skyndade han tillbaka till Normandie i Frankrike, och fortsatte stenhuggeri till en Norsk sjömanskyrka. En kristusbild och en dopfunt. Intressant!
Så han skriver resereportage där han främst tittar på de sociala förhållandena. Han vistas i engelska kolgruvor så länge att han får lunginflammation, förvärrad till lungsäcksinflammation. Romaner vågar han sig ännu inte på, inte för att leva på. Den första romanen börjar däremot mogna efter hans första kärlekshistoria med den ca 14 år äldre Macka, som i boken kom att heta Måna. Men den blir inte klar under 1920-talet.
Men detta är en bok om 1920-talet, underifrån, från vagabondens och stenhuggarens synvinkel. Intressant är att han dras till Paris, som så många andra, förälskar sig i ljuset, färgerna, folklivet. Till skillnad från fattigdomen på många andra städer efter världskriget.
Och när han mot slutet bodde på en mindre ort strax utanför Paris hamnade han något kvarter intill Eyvind Johnson, som också satt och skrev romaner. De var för olika för att bli nära vänner, men de umgicks, och eftersom Eyvind och hans hustru varit vänliga och bjudit honom på middag flera gånger, ville Ivar ge Eyvind en present. Så han åkte in till den lilla bokhandeln Shakespeare and Company (!), för att köpa någon present. Det blev James Joyce 'Ulysses' (!), för att den verkade tillräckligt tjock och invecklad för att roa Eyvind. (!!!)
Visst är det ett roande sammanträffande, jag som nyss läst Sylvia Beach memoarer från sin bokhandel på 1920-talet. Till och med Ivar Lo-Johansson var där. Paris var sockerbiten som drog alla flitiga bin till sig.
October 25, 2023
Mycket vackert skriven skildring av livet som landsbyggdsbarn, ung stockholmsarbetare, fackligt organiserad och författare med stora ambitioner. 100% läsvärd om man vill komma närmare stockholms arbetare på 20 och 30-talen.
Displaying 1 - 2 of 2 reviews