On Christmas Eve, a girl stalks an older man through wintery city streets, haunted by their shared past; in a remote woodland cottage, an eccentric explains to his granddaughter why he shoots cats whenever they make themselves too comfortable; in a checkout queue, a woman suddenly shows charity to a penniless guy she seemingly doesn't know. The characters in this collection are all, in their own way, evading something, whether failing to confront the true nature of an encounter or avoiding responsibilities as a parent, sibling, or friend. Abuse, betrayal, and neglect lurk beneath a veneer of mutually maintained "normality," waiting for an opportunity to resurface. Told, in most cases, through the eyes of teenage girls or young women, these stories exhibit a unique prose style that perfectly captures the conversational rhythms--and preoccupations--of a generation.
Mirja Unge, född 1973, har hyllats för sin särpräglade berättarstil och fått flera prestigefyllda priser för sina böcker. Hon debuterade 1998 med romanen Det var ur munnarna orden kom, och har sedan dess givit ut romanerna Järnnätter (2000) och Motsols (2005) samt novellsamlingen Brorsan är mätt (2007).
Asså jag gillar verkligen Mirja Unge!! Hon lyckas porträttera spännande och berörande karaktärer och relationer även i korta noveller. Jag gillar språket och stilen, men ibland blir det nästan på gränsen till för mycket. Karaktärerna är verkligen styrkan i novellerna, och jag vill bara framåt i att lära känna dem. När stilen och språket då är så repetitivt blir jag typ lite frustrerad över att inte komma framåt i det som verkligen känns. Men det är en liten detalj i en övrigt riktigt bra bok!
Grym! Älskar språket älskar berättelserna älskar den halvbrydda tonen i alla noveller som ändå döljer en känsla som kanske trycks undan. Det är ju samma språk genom hela men jag tröttnar inte alls. Toppen toppen
Absolut att Unge har ett eget språk och att hennes noveller är säregna och att det egentligen inte handlar om en novellkurva utan en språklig dramaturgi, men ska det verkligen vara så här kämpigt att ta sig igenom en novellsamling? Hade nog uppskattat att läsa några få noveller och verkligen njutit av språket än att försöka ta sig igenom alla. Gillade framförallt ”Du och jag” och ”Det var igår bara”.
Mirja Unge har en egen röst som är extremt annorlunda mot vad jag brukar läsa. Det tar ett tag för mig att flyta in i rösten, men när jag väl gör det kan jag leva i känslorna och låta varje berättelse fånga mig. Som det brukar vara i novellsamlingar är det sällan läsaren tilltalas av de alla. Vissa noveller skummar jag snabbare igenom medan andra berör. Unge arbetar i sina texter mycket med rytm i språket. Hon gestalter tankar och dialoger som de ofta är; virriga och avbrutna. Jag tycker att det är skönt att det är noveller för då kan jag läsa en i taget mellan annat jag läser. Unge skriver poetiskt och att befinna mig i denna röst för länge skulle göra att jag inte tog till mig den på samma sätt då den skulle bli för mycket, men i novellform fungerar den om läsaren är öppen för en annorlunda röst.
Mirja Unge has her own kind of voice. It took me a few stories to get used to her voice but then I could really connect to the feelings the short stories show. Some stories I read fast and others I liked very much and therefore reads them slowlier. Unge works a lot with the texts rhythm and she is trying to shape dialogs and thoughts how they are in real life, when they are confusing and interrupts by other things. If you are open for a different kind of text this is a good book to choose because you can read one short story at a time with pauses between the readings.
Dve zvezdice, zbog toga što je od ukupno petnaestak priča jedna iole pristojna ("Stan u potkrovlju"). Može se reći da je ovo zbirka opisa neprijatnih situacija datih užasno neprijatnim stilom pisanja: složenim rečenicama bez interpunkcije, koje se sastoje od velikog broja ekstremno prostih rečenica koje se besomučno ponavljaju; ponavljanja do iznemoglosti, od strane različitih aktera u pričama. U opisu knjige stoji da "ove priče otkrivaju jedinstven prozni stil koji savršeno iskazuje konverzacijske ritmove jedne generacije" - da, ali samo u slučaju da se misli na generaciju ljudi ometenih u razvoju ili totalnih idiota na spidu ili kokainu. Takođe, u opisu se kaže da u pričama neke mračne stvari ljudske prirode "vrebaju ispod glazure normalnosti koju junaci održavaju". Ako ovako govore i misle junaci koji su "normalni" (i u opisu je ova reč stavljena pod navodnike), kako onda to rade nenormalni. Jednostavno, stil uspeva da uništi bilo kakvu vrednost, ako je priče iz ove zbirke uopšte poseduju. Definitivno knjiga koja nije vredna čitanja.
I Unges noveller kommer vi nära ett lite opolerat tankeflöde med fulheten i ett vardagligt språk, och som noveller väl bör är de utsnitt ur liv, ögonblick, episoder, pusselbitar som pekar både bakåt och framåt. Tankeflödestilen, där meningar ofta staplar sig på varandra och glider över i varandra (så att ett ord används i båda satserna som klistrats ihop, men ingen skiftar art mitt i), känns igen genom alla novellerna, trots olika karaktärer och det är väl det enda jag kan invända mot, att tonen därför blir likadan och karaktärerna också glider ihop. Lite råbarkade, obekväma eller rent ut utsatta situationer, som får mig att tänka på Rishøjs Vinternoveller (eller tvärtom då) förutom att språket är helt eget. Ännu en av böckerna jag ägt så länge att jag trott att jag läst den, men som jag upptäckt att jag inte alls läst.
Läsprojekt: Alfabetet (U) - de flesta bokstäverna rasslar snabbt till men några blir kvar längre, vanligtvis O, I, Q, U, X, Y, Z, Å, Ä (svårast!) och Ö. Det roar mig att pricka av alla och leder ibland till oväntad läsning.
This is a wonderful set of short stories which I raced through because I was enjoying them so much. The narrator of each could be the same character - they share a sense of wonder, maybe a little naivety, a raw morality. Unge presents us with a constant stream of reality, events are presented to us, simply described, one after another, as if we are not to judge but merely observe.
Gewöhnungsbedürftig, weil sehr viel Slang und sehr eingeschränkter Wortschatz; die Geschichten sind eher szenische Aufnahmen, verflechten ab und an kleine oder größere Tragödien, und Gesprochenes und Gedachtes gehen fast nahtlos ineinander über(daher schon eine gewisse Kunstfertigkeit); insgesamt nicht so mein Geschmack.
I really loved some of these stories, the author creates a real atmosphere and energy which is very realistic. Some of the stories are a bit too repetitive though