Coras mamma älskar sin dotter. Hon älskar henne med en kärlek som är storslagen och ren. Allt annat i livet har kommit och gått – männen, vännerna, karriären. Kvar finns Cora: rolig, smart, söt och sårbar. De har levt tillsammans så länge att de är som en och samma varelse.
Så träffar dottern en kille, Vidar. Han har änglalika lockar och hypnotisk blick, men Coras mamma vet inte vad hon ska tro om honom. Det är något som inte stämmer. Vem är Vidar egentligen? En trettioårig slacker? Eller en inställsam sociopat? Det enda hon är säker på är att han håller på att ta Cora ifrån henne.
Riktigt bra. Men obehaglig. Och vad är egentligen sant? Mamman känns ju minst sagt psykiskt sjuk, övervakar dottern och tror att hon blir misshandlad av pojkvännen. Men, har hon kanske rätt?... men slutet, vad hände egentligen?
Cora är nitton år. Hennes ”mammapamma” är besatt av henne. Hon älskar sitt barn och vill ha kvar henne i alla åldrar samtidigt. Att leva för sitt barn lagom mycket är vad det verkar en konst omöjlig att lyckas med. Den här påfrestande mamman som lyckas avsevärt sämre än genomsnittet är bokens opålitliga jagberättare. 310 sidor av sånt här:
”Är du min lilla poff? försökte jag med liten röst. Nej, mamma, jag är ingen liten poff, sade hon. Återigen blev jag tyst. För hon lät kylig. Ögonen fylldes med tårar fast jag försökte stå emot.”
Jag älskar att läsa om mammor även de som spårar ur, men mamman i Tomt bo är lite väl gränslös och skruvad för min smak. Hon biter sin dotter i örsnibben, slickar hennes tårar och planerar att skära halsen av hennes kille. Det råder inget tvivel om att hon är galen bortom verklighet vilket säkert är tänkt att vara underhållande. Men jag skrattar inte utan tycker att det är på tok för överdrivet. Vari ligger spänningen funderar jag när den plötsligt dyker upp mitt framför mig. För trots de karikerade karaktärerna finns luckor i diegesen där läsarens egna föreställningar om skuldfrågan ryms. Dessutom är prosan bra, skickligt sammanfogad, underhållande och ibland mycket vettig. Boken är dock onödigt lång, tycker jag.
”Du öppnar dig inte, du drar bara en massa anekdoter, det är själva motsatsen till att öppna sig.”
Kanske hade jag uppskattat romanen mer om jag hade läst Coraline av Neil Gailman innan? Jag lägger till den på läslistan.
Jag hade förväntat mig att fastna mer i den än jag gjorde. Relationen mellan mamma och dotter är obehaglig (men det är ju poängen) men det blev lite för mycket/långt för mig. Och slutet?
En otroligt bra bok om moderskap med en oväntad tvist. Rekommenderar verkligen om du vill ha en spännande läsupplevelse med ett djup. Kunde inte lägga ifrån mig boken.