Vem är jag? Det kanske snarare är en fråga vi ställer till oss själva, än om det vi läser. Greppet att berätta i första person är lika gammalt som litteraturen själv, och inte något vi tänker på särskilt mycket. Just därför kanske det är extra befogat att då och då fråga sig: vem är jag?
De senaste åren har den litterära debatten i landet till stor del handlat om sanning kontra lögn, sjävbiografi kontra fiktion, och allt har kretsat kring vem i texten som egentligen talar som "jag", och vad detta jag kan tillåta sig att säga. Men ytterst få har brytt sig om att gå till botten med hur litteraturens "jag" använts i historien, och hur det återspeglar sig i vår tids litteratur. Därför är denna bok nödvändig för den som vill förstå berättandets grundprinciper.
I denna essä går Ingrid Elam med stor beläsenhet och nyfikenhet genom litteraturen från Sapfo över den helige Augustinus, den upplyste Rousseau, den lysande Charlotte Brontë, den stjärnklara Edith Södergran och den eldfängde Strindberg, ända fram till våra dagars jag- och dagböcker av stridbara författare som Jan Myrdal, Lars Norén, Maja Lundgren och Carina Rydberg. Och lyckas få lika många som överraskande svar på just detta: vem är jag?
Saknar en tydligare begreppsdefinition då hon blandar både helt igenom fiktiva jagromaner och jagskildringar som gör mer eller mindre självbiografiska anspråk, av detta blir det svårt att få ett grepp om vilket ”jag” som egentligen är bokens verkliga ämne. Upplever även att Elam mer eller mindre enbart återberättar böckerna ur hennes urval utan förankra dem i en historisk/medial kontext eller någon teoribildning, vilket jag tror skulle gjort boken mycket mer intressant. Hon kommer dock in på det i kapitlen som behandlar 90-talet samt 2000 och 10-talet där hon bl.a. redogör hur diskussionen/debatten om det självbiografiska i fiktionen och dess gränser ägde rum på kultursidorna. I övrigt lyfts boken upp av Elams skrivglädje och en passion för litteraturen som smittar av sig, men tyvärr räcker det inte hela vägen, därav 2/5.
Intressant och tankeväckande, men kanske inte något man läser under en sittning, som jag gjorde. Alla exempel och typer av jag-berättande blev förvirrande efter ett tag.