Feber blev en parentes i svensk journalistik. Men precis som i Jackie Wilsons soullåt -(Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher - är det kanske just parentesen som är det väsentliga. Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson - Sveriges fyra mest inflytelserika musikjournalister - tog tillsammans namnet Feber från Lennart Perssons kortlivade åttiotalsfanzine med samma namn.
De lade all sin kraft och kunskap på att skapa den bästa jävla nättidningen om musik någonsin. Mellan oktober 2000 och den sista januari 2002 skrev de tillsammans mer än fem miljoner tecken (motsvarande 17 Mario Puzo-romaner). I det sista numret av Pop publicerades de fyra för första gången samtidigt i en och samma tidning. Här föddes idén till nättidningen Feber.
Krönikor, listor, maildiskussioner, polaroider och essäer om popmusik slogs om utrymmet med en aldrig sinande ström av recensioner. Denna kronologiska antologi med de bästa texterna från Feber kan därför lika gärna ses som ett tidsdokument över musik och journalistisk som ett snitt genom fyra mäns dagböcker.
Jag har haft den här som läsning lite då och då ett halvår nu och varenda gång jag öppnar den så blir jag förbannad. Här har vi 4 män som skriver om musik. Dom har alla jobbat som recensenter hela sina liv. Och dom brinner verkligen för Webb Pierce, Bonnie Prince Billy, Sun Ra etc... En jäkla massa namedropings om snubbar eller band som gjorde musik för typ 40 år sen. Det är så pretto att jag bara vill svära. Prince omnämns med en enda låt - inte ens ett betyg. Olle Ljungstöm finns inte ens nämnd i förbifarten. Roxette får betyg 0/10 stjärnor. Skulle uppskatta att ca 90% av alla recensioner är av manliga artister, dom flesta har man knappt hört talas om. Den här boken går till återvinningen.