Hur man närmar sig ett träd

by Eva Dahlgren

Nu ska vi se om fegheten breder ut sig över sidorna. Om inställsamheten vinner över allt annat. Det kan bli så. Det är en del av mitt jobb. Inställsamhet. Piraterna ringde häromdagen och sa att de ville göra en bok av det här. Detta min flykt. Mitt dåliga samvetes ord. Mina istället-för-ord. Jag kan inte ord.

Hur närmar man sig ett träd? Hur börjar man en föreställning? Hur skriver man en sång?

Jag visste redan från den dagen jag bar väskorna uppför trappan på Chepstow Road att jag skulle vara tvungen att skriva denna färdbok över hur man går till väga när man inte vet hur man ska gå till väga. Jag visste att jag ville ha dessa sidor till nästa gång jag satt där och undrade hur. Hur närmar man sig ett träd? Hur kommer man på en melodi? Hur skriver man en text? Och om vad? Vad väljer man att skriva om. Av allt det som händer i mitt liv, vad är skrivbart.

Jag vet inte. Men någonstans bland dessa sidor finns svaret. Innan jag börjar om, innan nästa gång jag bestämmer mig för att slänga mig ut i tomma intet och skriva någonting, ska jag läsa denna bok högt för mig själv. För att påminna mig. Trösta kanske. Inge hopp. Jag sitter ju trots allt här med skrivna texter. Melodier har kommit till mig på något sätt. Det går upp och ner. Fram och tillbaks. Tänk om jag kunde lära mig att komma ihåg det. Kom ihåg det! Jag ska läsa detta för att påminna mig. På torsdag ska jag spela in. Då ska jag tillsammans med människor jag inte känner leta efter det ljud som än så länge bara finns i mitt huvud. Skumt jobb. Sedan ska jag antagligen stå på en scen och sjunga dessa sånger för en massa andra människor jag inte känner. Dessa sånger funna i min källare, på vind och förstubro. Vad händer med en människa som har ett så skumt jobb. Jag vet inte.

Två dagar innan denna bok ska gå till tryck kommer jag veta hur den här boken slutar. Jag ska ha denna färdbok som en påminnelse. Som en varning kanske. Kanske kan jag bli ett varnande exempel. En varningsbok. Det är vad det är. En larmrapport.

Genres: Nonfiction

222 pages, Hardcover

First published September 1, 2005

Reviews

[Karoliina Timonen]

4,25/5

[Katja]

3,5. Dahlgrenin teos on eräänlainen, toki hiottu, päiväkirja. Dahlgren liikkuu siinä Lontoossa, Ruotsissa ja Suomessakin. Hän luo uutta, konsertoi, ja pohtii lesbouttaan ja keski-ikäistymistään. Dahlgren on hauska ja lämmin, mutta myös hapan, tyylikkästi ilkeä kirjoittaja. Kokonaisuus on nopealukuinen, itseironinen ja kuitenkin hieman elitistinen, kiinnostava ja omaa aikaansa, 2000-luvun puoliväliä, peilaava.

[Therese Granlund]

Älskar den här titeln! Jag gillar Eva Dahlgren också, inte bara för hennes musik, utan för hennes integritet. Hon prioriterar liksom annat framför att vara omtyckt av alla. Det lyser igenom på varje sida i den här boken som är någon slags dagbok som beskriver en kreativa processen för att skapa en ny skiva. Sen finns det också med en helt underbart beskrivning av ett möte med ett träd, som grädde på moset.💚🌳

[Anneli Waara]

En självutlämnande dagbok som utforskar kreativitet, livet, sättet att närma sig sin kreativitet och hantera sina rädslor. Man kommer nära en mycket mänsklig och ärlig kvinna med integritet, som strävar efter frihet och livslust men har samma rädslor och självförtroendedippar som oss alla andra. Lätt och ledigt språk och dessutom en rejäl skopa drastisk humor och självironi.

[Iina]

Dahlgrenin päiväkirjamainen "Kuinka lähestyä puuta" ei tarjoa suuria ahaa-elämyksiä, ei ihmeellisiä elämänviisauksia eikä syvällisiä havointoja puista tahi taiteen tekemisestä. Ja ensin kaiken tuon puute hieman ärsyttää ja jättää lukijan tyhjän päälle. Lopulta kuitenkin tuntuu aika mukavalta, suorastaan rennolta, ettei kirja tarjoile suuria oivalluksia tai luovuuden avaimia - lukijakin voi olla vain ajatuksineen ikään kuin samalla viivalla Dahlgenin kanssa.

Dahlgrenin lyriikoita on kirjassa jokunen ja ne ovat sekä suomeksi että ruotsiksi. Ne kannattaa ehdottomasti lukea alkuperäiskielellään, käännettyinä niiden rytmi katoaa.

[Sonja Träskman]

En bok som känns nära och sann. Tänk att någon klarar av att sätta ord på alla de där känslorna och funderingarna, att man hinner innan de försvunnit. Boken är vacker och självutlämnande.