What do you think?
Rate this book
Efter floden
Efter floden är en postapokalyptisk science fiction-roman från 1982. Boken utspelar sig på en plats som en gång i tiden kallades Sverige. Ett globalt atomkrig har utplånat civilisationen och en liten människospillra hankar sig fram i Stockholms skärgård, där sanden har smält till glas. Edwin »Fittmun« försörjer sig som älskare åt sjökaptener och överges en dag på en ö bebodd av åldrade straffångar...
Nu är det dags för en ny generation att upptäcka PC Jersilds klassiska framtidsdystopi.
Nu är det dags för en ny generation att upptäcka PC Jersilds klassiska framtidsdystopi.
288 pages, Hardcover
First published January 1, 1982
6 people are currently reading
436 people want to read
About the author
P.C. Jersild
58 books29 followersPer Christian Jersild, better known as P. C. Jersild, is a Swedish author and physician. He also holds an honorary doctorate in medicine from Uppsala University, and another one in engineering from the Royal Institute of Technology.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 33 reviews
December 3, 2024
Efter floden är en Svensk dystopi som jag för övrigt killgissar utspelar sig delvis på Gotland ca 30 år efter ett kärnvapenkrig.
Mänskligheten nästan utdöd. Klimatet är helt trasigt. Det föds inga barn och det finns knappt några överlevande kvinnor (våldtäkt, kannibalism och miljön antyds vara orsaker).Känns lite otematiskt att tipsa om den här i årets julkalender på jobbet men paradoxalt nog så är det en av de bästa böckerna jag läst i år men jag är också väldigt glad över att läsningen är över.
Huvudpersonen, Edvin "Fittmun", överlever genom att ställa upp som älskare åt sjökaptener men blir övergiven på en ö (eventuellt Gotland), där han kämpar för överlevnad.På ön bor åldrande brottslingar och några få religiösa kvinnor och det finns någon sorts samhällsstruktur men den är bräcklig och mycket av huvudpersonens motivation är bara att leva dag för dag.
Som dystopi betraktad är den faktiskt snäppet värre än exempelvis Cormac McCarthys bok vägen eller ,om man får jämföra den med skildringar som vi möter i spel/serier, som "The Last of Us".
När jag läser boken så tänker jag att det som beskrivs i boken har hänt. Inte bokstavligt förstås men under större delen av mänskligheten måste vi ha levt som förskrämda djur? Jag vet inte om vår civilisation är bräcklig men det känns onödigt att utmana ödet? Boken skrämmer och leder till eftertanke.
Lite paradoxalt känns boken och ämnet (tyvärr) aktuellt och på modet. Även om man förstår att kriget/smällen utspelade sig på 90-talet.
Mänskligheten nästan utdöd. Klimatet är helt trasigt. Det föds inga barn och det finns knappt några överlevande kvinnor (våldtäkt, kannibalism och miljön antyds vara orsaker).Känns lite otematiskt att tipsa om den här i årets julkalender på jobbet men paradoxalt nog så är det en av de bästa böckerna jag läst i år men jag är också väldigt glad över att läsningen är över.
Huvudpersonen, Edvin "Fittmun", överlever genom att ställa upp som älskare åt sjökaptener men blir övergiven på en ö (eventuellt Gotland), där han kämpar för överlevnad.På ön bor åldrande brottslingar och några få religiösa kvinnor och det finns någon sorts samhällsstruktur men den är bräcklig och mycket av huvudpersonens motivation är bara att leva dag för dag.
Som dystopi betraktad är den faktiskt snäppet värre än exempelvis Cormac McCarthys bok vägen eller ,om man får jämföra den med skildringar som vi möter i spel/serier, som "The Last of Us".
När jag läser boken så tänker jag att det som beskrivs i boken har hänt. Inte bokstavligt förstås men under större delen av mänskligheten måste vi ha levt som förskrämda djur? Jag vet inte om vår civilisation är bräcklig men det känns onödigt att utmana ödet? Boken skrämmer och leder till eftertanke.
Lite paradoxalt känns boken och ämnet (tyvärr) aktuellt och på modet. Även om man förstår att kriget/smällen utspelade sig på 90-talet.
September 20, 2011
I loved this book! I'm so sick of apocalyptic and post apocalyptic books with happy endings. This book is dark, bleak, and hopeless. It is basically an exploration of the depravity and evil of humanity in a dying world. No hope. No future. The only thing you can hope for is a swift death.
May 30, 2022
Full review: https://sciencefictionruminations.com...
"P. C. Jersild’s After the Flood (1982, trans. 1986), a relentlessly bleak and incisive analysis of humanity’s death drive after a nuclear event, hits harder than Cormac McCarthy’s The Road (2006). Possessed by a deceptively powerful prose, Jersild maps out the apocalyptic bodyscapes of this new and dying world [...]"
"P. C. Jersild’s After the Flood (1982, trans. 1986), a relentlessly bleak and incisive analysis of humanity’s death drive after a nuclear event, hits harder than Cormac McCarthy’s The Road (2006). Possessed by a deceptively powerful prose, Jersild maps out the apocalyptic bodyscapes of this new and dying world [...]"
March 9, 2019
Dystopier är tvärinne. Genrén fyller hela hyllor på biblioteket och halva Netflix-flödet. Ändå är ”Efter floden” en oförtjänt bortglömd dystopisk pärla, svenskskriven på åttiotalet. Då var Kalla Kriget intensivt, kärnvapenhotet hängde över samhället, och författaren Jersild var engagerad i ett antikärnvapenprojekt som senare skulle få Nobels fredspris. Men innan dess använde han sin rädsla för att skriva ”Efter floden”.
 Vi förstår direkt att berättarjaget, Edvin, övergivits på ett postapokalyptiskt Gotland, och i romanen följer därefter hans kamp för överlevnad bland de andra människospillrorna. Framförallt har äldre män överlevt, om det är för att de klarat radioaktiviteten bättre än andra, eller om det har att göra med deras egoism framgår aldrig, men jag tolkar som att det senare alternativet är det korrekta.
Det är en pennalistisk, hierarkisk framtid Jersild skriver fram. För berättarjaget är staten en lika ogreppbar tanke som gud. Rättvisa är en rent dålig, konfliktalstrande organisationsprincip, som skapar konflikter och motsättningar, medan regler och tydliga maktstrukturer gör tillvaron tydlig och mindre friktionsfylld.
Det gäller att äga eller bli ägd. Mer socialdarwinism än ömsesidig hjälp. Totalt oromantiskt. Tankarna går till McCarthys ”Vägen”, men i ”Efter floden” finns inte ens den vackra relationen mellan far och son att få hopp från. Jersilds framtid är totalt nattsvart.
Den är dessutom överraskande grov, utan att för den skull förlora i allvar. Guldplomberade tänder fungerar som valuta, hundar äter avföringen direkt från källan då jaget går för att tömma tarmen. Folk bränns levande, dödar varandra med hammare, våldtar med knivar. Berättarjaget tvingas suga smutsiga kön för att överleva. Och Jersild använder sin läkarlegitimation och skriver fram både en DIY-kateterisering och en utan-resurser-abort (men det viktigaste uppgiften för de medicinskt kunniga i ”Efter floden” är ändå att utföra barmhärtighetsmord.)
Titeln är tydligt biblisk, men innehållet mindre så. Det finns en fantastisk drömscen då Jesus klättrar ned från korset och försöker putta berättarjaget ur sängen och det finns ett katolskt (?) kloster, men i övrigt är jag osäker på var Jersild vill putta läsaren med det bibliska. Han sitter, så vitt jag vet, i styrelsen för Humanisterna och kategoriserar sig gissningsvis inte som religiös eller kristen, ändå är det en rätt vacker skildring av religion i boken.
”- De spetälska har fått för sej att dom är upphovet till all ondska i världen […] Jag tror dom söker en förklaring till sitt eget lidande. Av alla människor jag sett eller hört om här på ön, har de spetälska lidit mest. Den som blir plågad bortom allt förstånd, kan lindra sina plågor om plågorna ges en mening, om man tar på sig en stor skuld.”
Det gömmer sig också mer magi och livsvisdom i romanen, Jersild är en skicklig iakttagare av samhälle och människor, och öns medicinman Petsamo är gissningsvis en gestaltning av Jersild själv, och får säga flera mörka, hemska, viktiga saker:
”När man är ung som du tror man att människan ändrar personlighet med åldern. Mognar. Gör sig av med vissa drifter. Finner sej, hittar vad ska vi kalla det, harmoni? Men inte: antingen arbetar människan som ett djur, hinner aldrig tänka och blir därför sällan melankolisk. När sjukdom och död drabbar henne, kommer det som ett slag från ovan. Hon har aldrig förberett sej. Eller så är det som för mej: jag går ständigt i tankar om min egen död, om livets meningslöshet och den skam det innebär för en tänkande varelse att vara fången i sin egen biologi. Det finns inget människovärdigt liv.”
Jag tycker att Jersilds roman är en briljant dystopi, klart i klass med exempelvis ”Kallocain”, och närmare en potentiellt verklig framtid. Så varför har då inte den här romanen högre status i litteratursverige? Jag gissar att ”Efter flodens” bortglömdhet beror på att Jersilds postapokalyps är svartare än vi törs tänka oss. För det är iallafall inte det litterära hantverket som slirar. Jersild har ett mäktigt språk och formuleringsförmåga i klass med de stora svenska författarna.
I en kommentar som utgör efterord skriver Jersild om att han aldrig skildrar själva katastrofen, utan livet efteråt, eftersom den mänskliga fattningsförmågan inte verkar kunna fantisera själva undergången. En skarp iakttagelse som gäller merparten av dystopigenrén, men kanske framförallt bör appliceras på frågan om klimathotet i vår nutid. Vi har svårt att föreställa oss själva klimatkatastrofen, trots att vi lever mitt i den.
Men jag tänker att ”Efter floden” och liknande verk kan hjälpa oss inse vad vi är på väg att ställa till med. Jag läser romanen en kärleksförklaring till folkhemmet, och som en stor jävla varningsklocka för att inte vara för naiva inför verkliga samhällshot. Att det är farligt att inte bry sig, att människan är en lynnig och opålitlig varelse, kapabel till värme och medkänsla om förutsättningarna finns, men förlorar vi dem, då rasar vi snabbt. Utan trygghet (verklig som upplevd) förfaller människan till egoismen.
 Vi förstår direkt att berättarjaget, Edvin, övergivits på ett postapokalyptiskt Gotland, och i romanen följer därefter hans kamp för överlevnad bland de andra människospillrorna. Framförallt har äldre män överlevt, om det är för att de klarat radioaktiviteten bättre än andra, eller om det har att göra med deras egoism framgår aldrig, men jag tolkar som att det senare alternativet är det korrekta.
Det är en pennalistisk, hierarkisk framtid Jersild skriver fram. För berättarjaget är staten en lika ogreppbar tanke som gud. Rättvisa är en rent dålig, konfliktalstrande organisationsprincip, som skapar konflikter och motsättningar, medan regler och tydliga maktstrukturer gör tillvaron tydlig och mindre friktionsfylld.
Det gäller att äga eller bli ägd. Mer socialdarwinism än ömsesidig hjälp. Totalt oromantiskt. Tankarna går till McCarthys ”Vägen”, men i ”Efter floden” finns inte ens den vackra relationen mellan far och son att få hopp från. Jersilds framtid är totalt nattsvart.
Den är dessutom överraskande grov, utan att för den skull förlora i allvar. Guldplomberade tänder fungerar som valuta, hundar äter avföringen direkt från källan då jaget går för att tömma tarmen. Folk bränns levande, dödar varandra med hammare, våldtar med knivar. Berättarjaget tvingas suga smutsiga kön för att överleva. Och Jersild använder sin läkarlegitimation och skriver fram både en DIY-kateterisering och en utan-resurser-abort (men det viktigaste uppgiften för de medicinskt kunniga i ”Efter floden” är ändå att utföra barmhärtighetsmord.)
Titeln är tydligt biblisk, men innehållet mindre så. Det finns en fantastisk drömscen då Jesus klättrar ned från korset och försöker putta berättarjaget ur sängen och det finns ett katolskt (?) kloster, men i övrigt är jag osäker på var Jersild vill putta läsaren med det bibliska. Han sitter, så vitt jag vet, i styrelsen för Humanisterna och kategoriserar sig gissningsvis inte som religiös eller kristen, ändå är det en rätt vacker skildring av religion i boken.
”- De spetälska har fått för sej att dom är upphovet till all ondska i världen […] Jag tror dom söker en förklaring till sitt eget lidande. Av alla människor jag sett eller hört om här på ön, har de spetälska lidit mest. Den som blir plågad bortom allt förstånd, kan lindra sina plågor om plågorna ges en mening, om man tar på sig en stor skuld.”
Det gömmer sig också mer magi och livsvisdom i romanen, Jersild är en skicklig iakttagare av samhälle och människor, och öns medicinman Petsamo är gissningsvis en gestaltning av Jersild själv, och får säga flera mörka, hemska, viktiga saker:
”När man är ung som du tror man att människan ändrar personlighet med åldern. Mognar. Gör sig av med vissa drifter. Finner sej, hittar vad ska vi kalla det, harmoni? Men inte: antingen arbetar människan som ett djur, hinner aldrig tänka och blir därför sällan melankolisk. När sjukdom och död drabbar henne, kommer det som ett slag från ovan. Hon har aldrig förberett sej. Eller så är det som för mej: jag går ständigt i tankar om min egen död, om livets meningslöshet och den skam det innebär för en tänkande varelse att vara fången i sin egen biologi. Det finns inget människovärdigt liv.”
Jag tycker att Jersilds roman är en briljant dystopi, klart i klass med exempelvis ”Kallocain”, och närmare en potentiellt verklig framtid. Så varför har då inte den här romanen högre status i litteratursverige? Jag gissar att ”Efter flodens” bortglömdhet beror på att Jersilds postapokalyps är svartare än vi törs tänka oss. För det är iallafall inte det litterära hantverket som slirar. Jersild har ett mäktigt språk och formuleringsförmåga i klass med de stora svenska författarna.
I en kommentar som utgör efterord skriver Jersild om att han aldrig skildrar själva katastrofen, utan livet efteråt, eftersom den mänskliga fattningsförmågan inte verkar kunna fantisera själva undergången. En skarp iakttagelse som gäller merparten av dystopigenrén, men kanske framförallt bör appliceras på frågan om klimathotet i vår nutid. Vi har svårt att föreställa oss själva klimatkatastrofen, trots att vi lever mitt i den.
Men jag tänker att ”Efter floden” och liknande verk kan hjälpa oss inse vad vi är på väg att ställa till med. Jag läser romanen en kärleksförklaring till folkhemmet, och som en stor jävla varningsklocka för att inte vara för naiva inför verkliga samhällshot. Att det är farligt att inte bry sig, att människan är en lynnig och opålitlig varelse, kapabel till värme och medkänsla om förutsättningarna finns, men förlorar vi dem, då rasar vi snabbt. Utan trygghet (verklig som upplevd) förfaller människan till egoismen.
January 28, 2021
Jag hade nog räknat med mer. Men samtidigt är det en intressant tanke att den här svenska varianten av Cormac McCarthys Vägen skrevs runt 25 år tidigare, samtidigt som den utspelar sig tjugotalet år senare. De har en del gemensamt - det kärva språket (som McCarthy dock lyckas bättre med) och det slags krasst illusionslösa "här och nu"-tänkandet som liksom eliminerar alla tendenser till nostalgiskt tillbakablickande. Tvärtom skildras det förgångna som en overklighet - nästan som en orimlighet - och Edvin "Fittmun" leder oss istället på sin odyssé över ön (som tycks ligga både i Stockholms skärgård och vara Gotland).
Det är ingen dålig bok, och vill man ha misantropisk misär har man kommit till rätt ställe. Men jag ångrar att jag inte läste den här före "Vägen". Det hade antagligen höjt betyget ett snäpp.
Det är ingen dålig bok, och vill man ha misantropisk misär har man kommit till rätt ställe. Men jag ångrar att jag inte läste den här före "Vägen". Det hade antagligen höjt betyget ett snäpp.
October 5, 2021
Between 2.5 and 3 stars. I'm glad I've read this swedish destopian classic but ai wasn't as engaged and invested in the story as I would have liked. Wasn't able to fully connect with the writing or characters but wasn't a bad story
August 29, 2020
Egentligen bara 2*. Den var så lågmäld att den var nästan långtråkig. Ämnet är förstås viktigt än idag, och boken är realistisk men jag hade svårt att bry mig om personerna.
abandoned
August 20, 2021Kunde inte förmå mig att läsa klart... Rolig story men för repetitiv
December 17, 2017
80-luvulla pelättiin ydinsotaa ihan tosissaan. Tämä kirja on armoton kuvaus siitä, mitä ihmislajin oma typeryys voi aiheuttaa. Jäljellejäänyt maailma on julma, vahvimman oikeudella operoiva epäystävällinen paikka, jossa inhimillisyyden pilkahdukset ovat harvinaisia. Toivoa ei ole. Sanaa dystopia ei ollut vielä keksitty, mutta sellainenhan tämä vavahduttava kirja mitä suurimmassa määrin on. Ei utopia, niin kuin takakansi kertoo.
January 15, 2018
Jersild beskriver här en atombombad värld och den människospillra som lever på en ö utanför Stockholm (Gotland?). Boken är från 1982 och är en produkt av sin tid och har kanske en väl dystopisk ton i sig färgad av den tidens kalla krig.
December 27, 2020
Dystopi, skriven i slutet av Kalla Kriget. Jersild engagerade sig i 'Läkare mot kärnvapen' och vill ge en realistisk fantasi om undergången människan kan utsätta sig själv för. Mycket deprimerande. 'It's a man's world'. I just can't accept it. I hope you won't either.
August 13, 2014
Den kanske mest deprimerande bok jag läst (<3)
December 1, 2022
Nästan lika bra som The Road (Cormac McCarthy) och vore värd en bra regissör. Den postapokalyptiska Östersjön är scenen för en dystopisk berättelse om tillvaron efter ett krig som med kärnvapen skapade en helt annan tillvaro för de få som överlevde. En hård, kall och fientlig värld där överlevnad hänger på hänsynslöshet. När Efter floden gavs ut 1982 var jag 13 år och levde i en värld där Ronald Reagan var president och hotet om ett kärnvapenkrig kändes ytterst påtagligt. Och med den vetskap vi har nu om Able Archer och andra nära ögat-händelser var risken större än vi trodde, de felfria systemen var långt ifrån sådana.
För mig är berättelsen lika aktuell idag som för 40 år sedan; vi lever i en tid där plötsligt användningen av kärnvapen diskuteras inte bara utifrån ett avskräckande perspektiv utan även utifrån möjligheten att de används. Och jag är rädd att upptrappningen från en enstaka taktisk laddning i Ukraina till ett MAD-svar kan gå fortare än vi tror. Och jag vill inte leva i den värld som möjligen finns kvar därefter, Jersilds version är hans vision av den, sannolikt är den ännu värre.
För mig är berättelsen lika aktuell idag som för 40 år sedan; vi lever i en tid där plötsligt användningen av kärnvapen diskuteras inte bara utifrån ett avskräckande perspektiv utan även utifrån möjligheten att de används. Och jag är rädd att upptrappningen från en enstaka taktisk laddning i Ukraina till ett MAD-svar kan gå fortare än vi tror. Och jag vill inte leva i den värld som möjligen finns kvar därefter, Jersilds version är hans vision av den, sannolikt är den ännu värre.
March 28, 2022
A Scandinavian post-apocalypse that bowls a harsh strike right up the nihilistic alley. Abandon all hope, ye who enter here. Edvin has a unique and believable voice. A few logical inconsistencies would have been hard to avoid and are not avoided. The plot has close calls with some tropes that fortunately did not derail the whole.
October 3, 2019
Fantastic book.
August 3, 2020
Oväntat rolig.
March 15, 2025
Vill man ha det mörkt, rått, riktigt smutsigt och dystopiskt så är detta en bok att läsa
June 6, 2016
SPOILERS (also not really a review I guess, just a bit of analysis from someone trying to understand writing as an artform)
Quick Summary:
Its after the war, the world is in ruins. Edvin is trying to survive in a harsh environment by selling the only talent he has, his body, to powerful men that can protect him.
Quick Review:
The Good - Its enjoyable to me to read a book in swedish from a swedish author, and I actually had to look up quite a few words, like volme, mönja, kastalan, alvarsmark. Translations, with a few exceptions, rarely find the right tone IMO so I give this a plus.
The last fifth of the book or so was pretty good, some tension was created when the protagonist showed some agency. (basically for the first time in the book).
The world was very bleak and skillfully depicted, and the feeling of hoplessness strong, and the setting was interesting (postapocalyptic Sweden) so I kept reading.
The Bad - My biggest gripe, a very passive protagonist. Who just tagged along with however was the strongest, accepting all bad things that happened to him without really putting up a fight, or the few times he did he failed spectaculary. Maybe realistic, but not really someone to root for and for me it dosent make a good story. Last fifth of the book he is finally a bit more proactive, but ofcourse fails.
Author fails to get into Edvins head and emotions, and as a result we dont connect very well, and as he dosent really have any admirable traits that make me root for him either. I just dont care too much what becomes of him.
Some of initial exposition is seems forced. Could have been better crafted.
Quick Summary:
Its after the war, the world is in ruins. Edvin is trying to survive in a harsh environment by selling the only talent he has, his body, to powerful men that can protect him.
Quick Review:
The Good - Its enjoyable to me to read a book in swedish from a swedish author, and I actually had to look up quite a few words, like volme, mönja, kastalan, alvarsmark. Translations, with a few exceptions, rarely find the right tone IMO so I give this a plus.
The last fifth of the book or so was pretty good, some tension was created when the protagonist showed some agency. (basically for the first time in the book).
The world was very bleak and skillfully depicted, and the feeling of hoplessness strong, and the setting was interesting (postapocalyptic Sweden) so I kept reading.
The Bad - My biggest gripe, a very passive protagonist. Who just tagged along with however was the strongest, accepting all bad things that happened to him without really putting up a fight, or the few times he did he failed spectaculary. Maybe realistic, but not really someone to root for and for me it dosent make a good story. Last fifth of the book he is finally a bit more proactive, but ofcourse fails.
Author fails to get into Edvins head and emotions, and as a result we dont connect very well, and as he dosent really have any admirable traits that make me root for him either. I just dont care too much what becomes of him.
Some of initial exposition is seems forced. Could have been better crafted.
November 2, 2010
Certainly an interesting release mainly because this post-apocalyptic and strongly dystopian outlook is Swedish and is situated around locations in the Swedish archipelagoes. I haven't personally heard of that many Scandinavian post-apocalyptic stories, so this is still fairly fresh even when it is over 30 years of age and written during the latter parts of the Cold War.
Still though, for me personally this one didn't offer anything too unforeseable in terms of the progress of the plot and the various events in the story. The book was certainly bleak- very excessively so, and I'm sure that it was a much needed outlook back in the day in order to remind us of the horrors of nucler war and the subsequent aftermath.
It was interesting enough but for a person who has read alot of post-apocalyptic fiction, it just offers a bleak outlook on things with a fairly seeable ending. However, if you're Scandinavian or just fairly new to these types of books, then I would agree that it will give you a new experience possibly with very little to no rays of hope anywhere in sight.
Still though, for me personally this one didn't offer anything too unforeseable in terms of the progress of the plot and the various events in the story. The book was certainly bleak- very excessively so, and I'm sure that it was a much needed outlook back in the day in order to remind us of the horrors of nucler war and the subsequent aftermath.
It was interesting enough but for a person who has read alot of post-apocalyptic fiction, it just offers a bleak outlook on things with a fairly seeable ending. However, if you're Scandinavian or just fairly new to these types of books, then I would agree that it will give you a new experience possibly with very little to no rays of hope anywhere in sight.
February 29, 2016
Man, oh man, does this book get you down.
I appreciate the bleakness of the novel, but I must admit I had a hard time quelling the urge to skip ahead in the book, just to see if "something would happen".
Once finished with it, I couldn't help but to smile - how finely crafted a book that made me have a physical reaction to it. I raged against the matter-of-factly portrayal of hopelessness - a portrayal so matter-of-fact that it almost didn't feel like hopelessness at the end. It felt like being, like existing, like nothing. How special to react so visceral to nothingness!
I appreciate the bleakness of the novel, but I must admit I had a hard time quelling the urge to skip ahead in the book, just to see if "something would happen".
Once finished with it, I couldn't help but to smile - how finely crafted a book that made me have a physical reaction to it. I raged against the matter-of-factly portrayal of hopelessness - a portrayal so matter-of-fact that it almost didn't feel like hopelessness at the end. It felt like being, like existing, like nothing. How special to react so visceral to nothingness!
July 5, 2016
Eletään ydinsodan jälkeisiä aikoja. Maailma on todella karu ja elämä ilotonta ja vaikeaa. Ihmisiltä puuttuu moraali ja he ajattelevat vain omia etujaan ja tarpeitaan. Kirjassa on muutamia iljettäviä kohtia ja elämisen kurjuus ja lohduttomuus oikein paistaa olemassa olollaan. Tarina kaikessa karmeudessaan ei jättänyt kylmäksi, vaan se teki ainakin minuun vaikutuksen. Silti en oikein tiedä pidinkö kirjasta vai en. Suosittelen kuitenkin kokeilemaan.
August 9, 2015
Tsunamin (2004) jälkimainingeissa luin luonnonkatastrofi- ja postapokalyptisiä kirjoja. Tämä on ahdistavimpia lukemiani kirjoja, mutta todellakin lukemisen arvoinen. Kuten kirjailija Jersild kirjoittaa kommentissaan: "ongelmana näet on, ettei atomikatastrofia voi edes ajatella: ihmiseltä ikään kuin puuttuu kyky katsoa liian suuria vaaroja silmästä silmään".
December 4, 2016
Lite långsam men jag tycker att det är en spännande idé. Jag är däremot inte så förtjust i stilen boken är skriven i. Språket är visserligen nyanserat och rikt, men känns aningen stappligt, och inte särskillt poetiskt. Kanske är det gjort avsiktligt för att understryka missären i berättelsen, men det känns ändå lite stolpigt och torrt att läsa.
November 21, 2013
This dark and bleak book is a dystopic post apocalyptic story of a survivor. It is hands down the best in its genre that I have read. Even though the plot might be pretty predictable, the poetry of its words are well executed, leaving a lasting impression.
September 4, 2007
Set 30 years after a nuclear disaster, this book is a collection of dystopic stories.
December 24, 2010
I read this in Finnish - Jälkeen vedenpaisumuksen.
July 30, 2012
A really dark vision of a post nuclear war world. I think fans of The Road will enjoy it, I did.
March 19, 2013
Brilliant. Such an insightful look into the world in which we live and how we live.
Displaying 1 - 30 of 33 reviews