På natten den sista november 2005 somnade artisten, komikern och småbarnspappan Micke "Svullo" Dubois för allra sista gången. Han tog sitt liv i ett cykelförråd - bara 46 år gammal. Ångesten blev till sist för svår.
I nästan tio år var Gitte Nilsson sambo med Micke Dubois. Tillsammans har de tre barn. Gitte kände varenda skrymsle av Mickes hemlighet med depressionerna, ångesten och de förtvivlade ropen på hjälp. Tillsammans med journalisten Niklas Bodell berättar Gitte om glädjen, vreden och vanmakten. Om livet och lidandet med Den Stora Kärleken. Om människan Micke Dubois.
När man läser denna boken känner man glädje och kärlek när Gitte berättar om sin kärlek till Micke, om hans kärlek till sin familj. Massor av känslor rinner genom kroppen medan man läser. En hemsk men läsvärd bok, viktig bok.
En intressant bok om ett fenomen som jag aldrig var ett stort fan av. Sorgligt att läsa om hans kamp och vårdens tillkortakommanden samtidigt som man får en liten inblick i hans liv.
Under ett besök i Stockholm stack min syster boken om Micke Dubois i min hand. Jag började läsa i vänthallen på Arlanda. Sträckläste på planet. Och fortsatte när jag kom hem. Jag växte upp tillsammans med Micke i Bagartorp, jag några år äldre än Micke och kompis med hans bror. Jag visste alltså vem Micke var – utan att egentligen känna honom. Hans livsöde berörde på djupet.
Det här är också den bok som gjorde att jag strax före pandemin fick tillbaka min läslust.
Väldigt rörande men samtidigt intressant att få höra om ”svullos” sista år i livet från ex-fruns perspektiv. Extra rörande var att få höra om hur rolig, spexig och varm pappa han var när han mådde bra.
Det här är ingen biografi i ordets rätta bemärkelse. Vill man läsa historien om "Svullo" är det här med andra ord inte rätt bok. Däremot är det en känslosam och bitvis sjukt jobbig redogörelse för slutet på en självdestruktiv människas liv, sett ur ögonen på dennes livskamrat.
Min bild av komikern Micke "Svullo" Dubois har fått en nattsvart fond att projiceras mot. Boken i sig ger inga svar och kanske, om man ser på den med objektiva glasögon, är den kanske för ensidig i sitt perspektiv. Men samtidigt utger den sig inte för att vara mycket mer än en möjlighet för Mickes sambo, Gitte, att skriva av sig och dela med sig av en sida av "Svullo" som ingen - eller mycket få - egentligen kände till.
Eller kanske ens brydde sig om.
Människan innanför den trasiga kostymen. Som var - om möjligt - ännu mer trasig.
Att få ta del av den sidan på ett så öppenhjärtligt sätt förlåter t.o.m. de många korrekturmissarna boken innehåller.