I en ensam cowgirl förmedlar Rebecca Sand hur det är att vara sjuk och hur det påverkar allt i ens liv. En unik skildring inifrån en diagnos omgärdad av fördomar schizofreni och en berättelse om drömmen om ett svenssonliv och hur lätt det livet kan glida en ur händerna.
Rebecca Sand är född 1993 och bosatt i Stockholm. en ensam cowgirl är hennes debut.
Tänkte säga det märks att hon är nyexad ur biskops arnö och att hon är ung men kolla på baksidestexten och hon är ju född 93 så vet inte riktigt vad som hände.
Men boken läses väldigt ung iallafall, och poesin var tyvärr inget bra, det finns något väldigt juvenilt och rakt upp och ner berättande i språket. Typ att allting glider ihop till en enda replik, jag hoppas att det inte är såhär min poesi känns att läsa. Jag kunde verkligen inte känna något alls av att läsa det här. Gillade en dikt, typ den enda med någon rolig metafor.
Men så konstigt att hon är 93a och att boken kom ut 2023. Jag trodde verkligen det var en 22årig biskops tjej som fått den publicerad direkt efter utbildningen.
"[H]erregud har jag hostat upp en del av mitt hjärta men det är bara en liten bit rödbeta från middagen / jag visar upp den för honom säger kolla det här hade kunnat vara en bit av mitt hjärta" (s. 42).
typ hälften är bra, andra halvan är sådär. vissa resonerar jag till, andra känner jag inget alls för. så kanske det alltid kommer vara när man läser diktsamlingar. jag gillar hennes stil, att hon skriver "rent" och "rått", och det inspirerar mig till att skriva själv.
"vi kommer hjälpa dig säger de det kommer bli bättre säger de men jag har försökt jag har gjort allt rätt det blir inte bättre det blir sämre varför säger ingen som det är"
"jag låter det gå mig förbi har inte skrivit inte läst låter dagarna gå mig förbi"
"det finns ingen plats för mig ingenstans finns någon plats för mig "
utdrag ur "En ensam cowgirl"; drömmer om att vara en ensam cowgirl in the dead of night rida längs vidderna i alaska klara mig själv leva långt utanför civilisationen en cowboyhatt med rosa glitter sitta på en rodeobar beställa in höga glas drömmar blandas med ensamhet somnar ensam men med en rosa cowboyhatt i tankarna
Gillar konceptet och tycker hennes beskrivning av känslor är spännande, hur hon använder språket för att förklara förvirringen i henne själv
En debut som gör ont att läsa. Det som verkligen når in är diktjagets ensamhet i sjukdomen. Längtan efter det normala men svårigheten att ta sig dit. En stilla desperation. Skrivet med en rättfram, vardaglig och autentisk stil. Det går inte att värja sig.
Som en person som mått dåligt ganska mycket i mitt liv så är den här boken smärtsam läsning. Tror jag nog skulle behöva läsa om den igen för att verkligen ta in allt ordentligt. Men boken bränner bra på sina ställen. Fick en bild i huvudet av hur den här skulle passa sig i serie roman format!
Väldigt speciell upplevelse. I boken skildrar författaren sin sjukdom. Jag har en bekant med borderline som även tar droger - och jag känner igen väldigt väldigt mycket i boken. Det febriga, osammanhängande, ångesten, vad drogerna gör med henne och hennes kropp och med hennes syn på omvärlden.