Den man vi möter i Pause/Play är en skitstövel, men beundrad av alla. Hans totala hänsynslöshet tolkas som modern charm av omgivningen, från flickvännen Pernilla och massörskan Olga till bäste vännen Peter. Den enda som inte älskar honom är han själv.
Visserligen blir han aldrig så kåt som när han tänker på sin egen kropp, men hans självhat driver honom hela tiden in i situationer han inte kan hantera. Som en av världens mest framgångsrika fotografer har han också tillräckligt med pengar för att leva ut alla sina destruktiva impulser med stil. Stureplan är hans nine-to-five, hans lekplats och hans hem.
Pause/Play är ett nervsammanbrott i realtid, ett porträtt av en man som blivit ett med den narcissistiska krets han umgås i, en produkt av en kall stad och en mörk tid.
YESIM BILGIC bor i Stockholm och arbetar som makeup-artist, manusforfattare och regissör. Pause/Play är den första fristående delen i hennes trilogi om manliga psykopater.
Språket i boken är inget speciellt. Det är en historia om ett galet manssvin och hela storyn gör mig mest förbannad. Förbannad över den riktigt kassa kvinnosynen, det rasistiska och homofobiska. Men det hör karaktären till och kanske blir jag extra förbannad för att det speglar verkligheten alltför väl. På något sätt väcker den trots allt känslor och jag blir nyfiken på de två andra böckerna i den "fristående trilogin om manliga psykopater i Stockholmsmiljö".
To describe the book simply it follows a narcissistic psychopath in Stockholm. The use of Swedish slang in the book helped my immersion. Mac, the main character, is an amazingly interesting character that Bilgiç captures perfectly. It's comedic as well as deeply unsettling. Though the main character and the dialogue were both funny and intriguing, I found that the plot lacked a main objective or motive, which is why I didn't finish the book.