Det vackra huset i Stora Skuggan är alltid redo att beskådas. Kakelugnarna och den gedigna bordsskivan i ek, nyplockade vildrosor, ostindiska koppar och rena linnehanddukar på gästtoaletten. Stora vackra ytor, inga mattor, och en äppelträdgård runt knuten. Mamma och pappa och de två barnen är också redo att betraktas, en borgerlig författarfamilj som gärna och med van hand uppvisar sitt kreativiteten, lyckan, skrivmaskinen och de nyplockade blommorna; dillpotatis på spisen.Men vad händer när ytan är allt? När språket används för att förhöja verkligheten? När kärleken kräver en motprestation, en lyckad och lycklig fasad? När idyllen i själva verket grundar sig i ett svek? Och hur säger man sanningen när orden är till för att dölja den?Om man håller sig i solen är en uppgörelse med det man inte får tala om, med en uppväxt där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig. Om man hela livet balanserar på skaren - vad händer då man sätter ner foten?
Johanna Ekström was a Swedish author and artist. Ekström made her published debut in 1993 with a collection of poems called Skiffer, and the following year she had her first exhibition at Galleri Charlotte Lund in Stockholm. Ekström published a seven collections of poems and two short story collections, and two novels.
Visst är den intressant, ibland oroande och häpnadsväckande, med en extra krydda av skandal. Men den är också för lång och upprepande, det hade behövts en ordentlig redaktör. Ett liv är extremt intimt och jag förstår att författaren tänkt på sitt eget familjeliv tusen ggr om dagen. Men att läsa samma tankar om och om är bara tråkigt.
Helt okej bok. Jag tyckte mycket om de ögonblick i bokens senare del då det vuxna jaget manövrerade sig i livet, förhöll sig till sina föräldrar och delvis reflekterade på sin barndom och vilka konsekvenser det haft för det vuxna jaget. Jag var mindre intresserad av barnets scener även om jag förstår att de från ett personligt perspektiv säkert varit helande att skriva ut.
den här är ovanligt svår att sätta stjärnor på. första halvan: otrolig dragningskraft, jag som brukar sova tidigt låg uppe och läste halva natten. andra halvan: tjatig. inte för att den blir sämre utan för att den är likadan.
Ekström skriver undersökande om sin barndom och hur den format henne. Om hur det estetiska och orden skapat ett utanverk, där det mänskliga aldrig fick plats, hur det ledde till ätstörningar, självskadebeteende, ett kompulsivt beteende att förekomma, städa undan, ta hand om, så att det mänskliga inte riktigt syns eller delas. Om hur perfekt yta sällan innebär en särskilt sund undersida, och sällan är sann, att sanning liksom blir ett begrepp kopplat till vad som syns snarare än att det genomsyrar någonting. Bitvis mycket omtagningar om samma känslor och svårigheter, men jag har fängslats av hennes nakna utelämnande, personliga undersökande. Och det är, trots allt, det kommer hon inte undan, ett mycket vackert språk som försöker få fatt i det som ligger under det vackra språkets yta.
I always feel somehow guilty reading such an intimate autobiography: I can't shake off the feeling that I'm reading things I have no right to know. This is especially true when the book is written in such beautifully poetic prose.