Un uomo di mezza età ritorna nella sua città natale, Stoccolma, dopo anni di lontananza. E qui, stanco dell’incomprensione e dell’ipocrisia che logorano i rapporti umani, trova rifugio nella solitudine, che abbraccia come fosse una vecchia amica.Promeneur solitario, segue la metamorfosi del paesaggio attraverso le stagioni, allenandosi al silenzio e riscoprendo il piacere di ascoltarlo. Un pianoforte suona in lontananza, i libri gli fanno compagnia, e mentre l’oscurità lo avvolge rendendolo invisibile, vissuto e immaginazione si intrecciano, fino a comporre l’ordito di una poesia.Intimo, perturbante, Solo è una meditazione sul ritiro dal una condizione che è sì un destino maledetto, ma al contempo genera ispirazione e, come tale, viene rivendicata quale segno distintivo dell’artista, linfa vitale per il proprio rinnovato impegno. Il diario di una vita solitaria diventa così una riflessione sul processo creativo e un’acuta disamina delle contraddizioni della modernità.
Johan August Strindberg, a Swede, wrote psychological realism of noted novels and plays, including Miss Julie (1888) and The Dance of Death (1901).
Johan August Strindberg painted. He alongside Henrik Ibsen, Søren Kierkegaard, Selma Lagerlöf, Hans Christian Andersen, and Snorri Sturluson arguably most influenced of all famous Scandinavian authors. People know this father of modern theatre. His work falls into major literary movements of naturalism and expressionism. People widely read him internationally to this day.
Το βιβλιαράκι αυτό είναι πολύ μεγάλο από κάποιες απόψεις.
Τα αρνητικά για 'μενα περιορίζονται σε ορισμένες θέσεις του Στρίντμπεργκ ως ανθρώπου: στην αντίληψη που έχει για τα σκυλιά και στην εύνοια που δείχνει στη διάκριση σε κοινωνικές τάξεις και που ωστόσο όμως δεν αναιρεί πως ασπάζομαι τους ''εφιάλτες'' που μπορεί να προκαλεί ο όχλος.
Ο Στρίντμπεργκ είναι πρώτα και πάνω απ' όλα ποιητής, δημιουργεί την εικόνα του Αταίριαστου απ' τα στοιχεία της κοινωνίας, της φύσης, της γειτνίασης, των ρόλων για τον εαυτό του και μετά για όλους τους άλλους, με τον τρόπο που του δίδαξε ο αγαπημένος του ''δάσκαλος'', ο Γκαίτε.
Η φάση στην οποία βρίσκεται είναι αυτή ακριβώς του μεταιχμίου ανάμεσα στη μοναξιά και τον αυτό-αποκλεισμό, που δεν είναι ακριβώς το ίδιο με την αυτάρκεια. Για την ακρίβεια μάλλον θυμίζει μάχη για να μη γίνει εντελώς αυτάρκης και ταυτότοχρονα αγώνα να μην παραιτηθεί απ' τις προσπάθειες.
Το μεγαλύτερο βοήθημα και παραστάτης στη ζωή του, προσωπικός ''φίλος'', δάσκαλος, υπήρξε ο Μπαλζάκ. Στα μέρη της Ανθρώπινης Κωμωδίας και στους συνολικά 4.000 χαρακτήρες που εμφανίζονται σ' αυτή και δεν εμφανίζονται απλά αλλά παρουσιάζονται με τρόπο που αποτελούν μέρος της κοινωνίας, των σχέσεων και μιας ορισμένης προσωπικότητας που μπορεί να μοιάζει με άλλες, όμως όχι ακριβώς, ανακαλύπτει ένα μέσο παρηγοριάς και παράλληλα εργαλείο που τον βοηθά στην ανθρωποπαρατήρηση, στην προσοχή που δίνει σε κάποια χαρακτηριστικά. Δεν είναι όμως ΜΟΝΟ εργαλείο, γιατί ο Μπαλζάκ σε ταξιδεύει.
Το Μόνος είναι μια αυτοβιογραφική περιγραφή ανάλογη των Αναμνήσεων Εγωτισμού και του Περί Έρωτος του Στεντάλ: δε θέλει να κοροϊδέψει κανέναν συμπεριλαμβανομένου του εαυτού του και παράλληλα έχει τη στόφα του λογοτεχνικού έργου. Ένα λογοτεχνικό έργο που αφορά τον άνθρωπο που η συνάφεια του κόσμου, συνάφεια με αυτόν εδώ τον ορισμό:
Κι αν δεν μπορείς να κάμεις την ζωή σου όπως την θέλεις, τούτο προσπάθησε τουλάχιστον όσο μπορείς: μην την εξευτελίζεις μες στην πολλή συνάφεια του κόσμου, μες στες πολλές κινήσεις κι ομιλίες.
Μην την εξευτελίζεις πηαίνοντάς την, γυρίζοντας συχνά κ’ εκθέτοντάς την στων σχέσεων και των συναναστροφών την καθημερινήν ανοησία, ώς που να γίνει σα μια ξένη φορτική.
διαλύει, αποσαθρώνει, σε κάνει να θες να γίνεις άϋλος. Όπλα του γίνονται τα βιβλία, το γράψιμο, η ζωή σε μια πολυκατοικία αφουγκραζόμενος τους ήχους και τη ζωή των άλλων και οι βόλτες στις οποίες δημιουργεί το δικό του ''κύκλο'' γνωστων που χαίρεται να συναντά, να αλληλοκοιτάζονται, να δημιουργούν μια συμπάθεια στον αέρα και παράλληλα η παρατήρηση εξ αποστάσεως του συνόλου, της φύσης, της πόλης. Περνούν οι εποχές και καθεμιά φέρνει μια νέα αίσθηση, μια άλλη διάθεση κι εκείνος αποφασίζει τελικά πως σαν υπάρξει το κίνητρο καθένας μπορεί να ζει με τους άλλους, παίρνοντας μαζί κι ένα μέρος του εαυτού του, εκείνο το κομμάτι που πλέον έχει αναπτύξει και ζει παράλληλα, που αναπτύσσεται ως ένα ανώτερο ποιόν, ένας φίλος που φέρει τα βιώματα, τις λατρείες, τις γνώσεις και αρνείται πλέον να ξανασωπάσει. Όλα αυτά σε ένα άρωμα που θυμίζει Μπαλζάκ και Σοπενάουερ, όσο Νίτσε, Γκαίτε και Σβέντενμποργκ.
A mere 93 pages, this book took me the amount of time it would take to read a book twice as long - so carefully did I read and reread the incandescent lines within (he burns the page, this Strindberg). In the beginning, I kept shaking my head with disbelief at how often he struck note after supreme note; toward the middle I was less enraptured but wholly satisfied; at the finish, I was dizzy with pleasure. Genius is a word of almost no meaning in this day of exaggeration and illiteracy, but this is a word that exists for a man like Strindberg.
¿Novela? ¿Registro autobiográfico? ¿Memorias? ¿Diario? ¿Relato confesional? Todo eso y más. Este librito de Strindberg excede cualquier género y puede leerse como una larga crónica de la soledad.
El narrador vuelve a Estocolmo en su madurez, y tras el fallido intento de restablecer relaciones sociales, decide quedarse solo. El libro es un registro exhaustivo de lo que hace Strindberg con esa soledad deliberada en su tierra natal. En principio sólo ve ventajas en estar solo, aunque se trata de una soledad relativa porque vive en una pensión dentro de una ciudad, lo que lo obliga a cruzarse permanentemente con otros seres humanos, no está aislado, simplemente está solo. Pretende, paradójicamente, reconciliarse con la humanidad a partir de esta soledad, librarse de las obligaciones que demanda establecer relaciones con otros y así evitar las miserias ajenas.
Este libro fue escrito en 1903, en esa época Strindberg ya era un dramaturgo consagrado y, aparentemente, no necesitaba trabajar para comer, la ausencia de obligaciones de este tipo y de compromisos obligados con otras personas le da una especie de libertad total, a pesar de lo cual se somete a cierta disciplina autoimpuesta respecto de los horarios y de ciertas actividades rituales. El narrador sale todas las mañanas a dar largos paseos por su ciudad, a veces se detiene en lugares semiurbanos y con una mirada pictórica envidiable describe con detalle paisajes, personajes y situaciones cotidianas que observa en esas excursiones; otras veces, al pasar por casas en donde ha vivido o lugares que solía frecuentar en su infancia, se detiene en detalles de esos recuerdos. Habla también de los libros que lee (Balzac, Goethe, distintas versiones de la Biblia...), de los ruidos que hacen sus vecinos, de música, de anécdotas, de las pequeñas rutinas, registra todo con una escritura sobria, equilibrada, elegante.
A pesar de su exaltación de la soledad, de a ratos deja notar cierta incomodidad con la absoluta falta de relaciones, trata de soslayarlas buscando caras conocidas en sus paseos, espiando escenas de las vidas ajenas que logra observar por alguna puerta o ventana abierta durante esas caminatas, o directamente desde su ventana con un catalejo. A la noche, después de leer, se pone a escribir y utiliza para sus obras todo lo observado en sus paseos, a través de la escritura deja salir todo lo que absorbió durante el día, con eso dice poder reemplazar el contacto humano. Pero aparentemente no es Solo lo único que escribe, también se dedica a crear obras de teatro, novelas y poemas.
A medida que el relato transcurre el autor va encontrando y dejando que impregnen el texto ciertas contradicciones, manías, prejuicios y algunos tics neuróticos, sin embargo jamás abandona el tono pausado y reflexivo. No cabe duda de que uno de los grandes talentos de Strindberg era su gran poder de observación y su facilidad para trasladar lo mejor de esas observaciones al texto. No por nada es uno de los más grandes escritores que dio la cultura sueca.
Resumiendo: este librito exquisito es todo un tratado sobre lo que se puede hacer con la soledad y sobre cómo observar el mundo que nos rodea.
Gillar verkligen att läsa om och av den sköra känsliga lättkränkta Strindberg, som insett att det är enklare och mer vilsamt att vara tyst och ensam. Jag kan delvis relatera.
Han skriver typ så här: fiender är vi allesammans, vänner är vi endast när vi ska strida tillsammans.
Un hombre se desliza por las estaciones del año, viéndolo todo desde el punto de vista de un espectador acomodado al margen de la vida. Un hombre que busca la soledad pero no deja de lado lo terrible que se esconde en ella. Una delicia
Narrazione confusionaria che salta da una situazione all'altra e lo stesso trattamento lo riserva ai personaggi, il tutto intervallato da bei pensieri, concepiti da una mente che si è davvero ritirata dal mondo di sua volontà. L'impressione che se ne trae è che sia una bozza, appunti per un (o più) altro testo. Non lo rifarei comunque, è la prima opera che leggo di Strindberg e mi ha dato un po' il mal di mare. Per essere un eremita pretende di raccontare troppo di nulla.
Kitabın əvvəlində məcburiyyətdən doğan bir seçim olan tənhalıq kitabın sonunda müəllifin mənəvi axtarışının məntiqi nəticəsinə - özü ilə barışığa çevrilir.
Uy, no es lo mío. Pero probablemente a muchos les guste más. Es profundo, es clásico y es actual, pues, quién no ansía la soledad de vez en cuando? O siempre?
Jag tycker att Strindberg är allt för långt från skrivmaskinen i sina noveller, men i denna kommer vi lite närmre. De ögonblicken man känner andedräkten genom sidorna är få, men lyfter boken till tre stjärnor. Utan att spoila finns det starka stunder av krigsförakt, far & son-relationer och drömmar som aldrig besannades. Citat ”Den enskilde övervinner ensamheten genom att göra upp med dig själv och sitt förflutna”.
Fevral ayının ən böyük aldanışı, ən məyusedici mütaliəsi oldu "Tənha". Nə yalan deyim, divara baxıb tənhalıq haqqında düşünməyə bu əsəri oxuyub bitirməyə çalışdığım vaxtı sərf etsə idim, daha çox zövq ala bilərdim.
İnsanın insan olmayana sevgisində anlam tapmayan, oğlunu balaca yaşlarda Amerikaya göndərdiyi üçün borcunu yerinə yetirdiyini sayıb özünü "yaxşı ata" sayan, illər sonra aralarında baş verə biləcək görüşü ötüşdürüləcək hadisə, üstündən atılacaq bir yük kimi görən bu sevgisiz adamı heç cür sevə bilmədim.
Strindberq səmimi deyil. Hətta bir az cəsarətli olsam, qorxaq olduğunu da deyə bilərəm. Yaşadıqlarına yaradıcı yanaşır, amma Verhulst, Ditlevsen, Ernaux kimi yaradıcılıqla reallıq arasındakı sərhədi qorumağı bacarmır. Sıxıcı, usandırıcıdır. Cümlələrindən toy məclislərində "şair" deyə tanınan 50-60 yaşlı dayıların illər sonra çap etdirməyə qərar verdiyi şeir toplusunun qoxusu gəlir.
Monoton bir əsər olacağını təxmin etmişdim, belə bir ada sahib avtobioqrafiyadan əyləncəli bir süjet gözləmək absurd olardı. Amma baş obrazın daxili aləmi bu qədər adi, maraqsız və özü ilə təzadlı olanda, hələ yuxarıdakı səbəblərdən ona qarşı antipatiyanız da yaranıbsa, özü haqda yüksək düşüncələrdə olduğu abzasları oxumaq əməlli-başlı zülm olur. Buna görə də avtobioqrafiya yazmağa hədsiz sevgisini nəzərə alsaq, Strindberqlə yollarımızın bir daha kəsişəcəyini düşünmürəm.
Bu arada kitabı bəyənməsəm də, qeyd etməsəm olmaz - tərcümə və redaktə kifayət qədər uğurlu idi. Hətta bu nüansın kitaba sonadək dözmə səbəbim olduğunu deyə bilərəm.
Letade bland (de blå!) hyllvärmarna efter en svensk pocket för färd mellan Arlanda och Visby via Aspudden och Nynäshamn. Det var en överraskning att se skolklassikern Ett halvt ark papper inleda samlingen. Därefter var det fint att läsa om Strindbergs uppgörelse med sig själv - en av många i hans liv och författarskap. Titelnovellen handlar om ensamhet, i skärningspunkten mellan desperation och frihetsprojekt.
"själv räknar jag mig utanför samhället"
"Och så gick jag ut, sedan jag öppnat fönstret, icke för att släppa ut någon materiell lukt, utan för att få vädra ut ett intryck."
"Jag blev ateist för tio år sedan! Varför? Jag vet inte så noga. Livet tråkade ut mig och något måste företagas, framför allt någonting nytt."
"Jag söker alltså hålla balansen mellan utgående och ingående; måste varje dag få ett utlopp genom att skriva, och ett mottagande av nytt genom att läsa."
Varför tar jag mig inte tiden att läsa fler klassiker? Här flödar geniala citat kring ett lika genialt tema - ensamhet. Läsningen erbjuder en total paus från nuet och jag inser hur triviala mina egna tankar och problem är. Strindberg promenerade omkring och oroade sig för samma saker 1903.
Strindberg, en edad madura, narra su regreso a Estocolmo después de años en provincias en esta suerte de memorias o relato autobiográfico.
Las relaciones sociales que intenta retomar con sus antiguos amigos no fructifican. Y antes de caer en la mierda de conversaciones intrascendentes, banales o falsas opta por la soledad.
Con un tono poético y sosegado el narrador realiza una observación introspectiva y contemplativa al mismo tiempo. Un análisis profundo e hipersensible tanto del entorno como de los personajes que se cruza, los vecinos (uff, qué escenas) o el tendero. Para subrayar el libro entero.
Gran conocedor del alma humana, este personaje atormentado e inadaptado, titán de la literatura nórdica, un artista entre la locura y la genialidad, de los que tanto disfruto, forma parte ya de mi dieta espiritual.
Según leo en un artículo de Elsa Fernández-Santos "Ingmar Bergman, que llevó a escena sus obras hasta 30 veces, dijo que leerle le gustaba tanto como escuchar música."
En el mismo artículo se recogen los comentarios de su traductor al castellano: "Strindberg desarrolló una feroz animadversión a la feminidad, de la que, a sus ojos, el hombre era siempre víctima."
Luces y sombras.
No sé si tendrá que ver que compartimos fecha de nacimiento pero me he sentido como en casa. A pesar de estar escrito a comienzos del siglo XX su discurso, absolutamente vigente, conecta con aquello que arde en nuestro interior.
“Questa è infine la solitudine: avvolgersi nella seta dell’anima, farsi crisalide e attendere la metamorfosi, che non può mancare. Si vive intanto delle proprie esperienze e, telepaticamente, si vive la vita altrui.” (p. 77) Confessioni affascinanti (che oscillano tra diario, racconto, memoriam e saggio) di un’uomo che ama e odia il mondo, ma -contrariamente a per esempio Baudelaire- sembra accettare che tutto sia proiezione del suo stesso mondo interiore: “Se mi sento in armonia, avverto intorno anche l’aria dolce e cerco esseri umani. (…) Ma se c’è qualcosa che non va, allora vedo unicamente nemici con sguardi di scherno e il loro odio è talvolta così forte da costringermi a tornare sui miei passi.” (p. 97) Secondo me questo rende Strindberg molto umano e trovo pietà per questo uomo che cammina per le strade, che guarda dentro le case borghesi con occhio da pittore (“Il crepuscolo era calato; la finestra aperta; soltanto i fiori sul tavolo del salone mi ricordavano l’estate; stavano alla luce, silenziosi, fissi, profumati.” p. 163) poi torna a casa a lavorare o a parlare del suo amore di Balzac (di cui a letto tutto) o di Goethe. “Solo” mi ha fatto viaggiare nella Svezia del fine Ottocento, e mi ha fatto capire che 200 anni di differenza sono tanti, ma neanche tanto.
"Cei care se opriseră, rămânând în urmă, voiau să mă rețină, dar nu-i puteam aștepta: iată de ce trebuia să merg singur pentru a descoperi deșerturi, drumuri și poteci noi; uneori, înșelat de un miraj, voi face cale întoarsă, dar nu mai departe de răscrucea drumurilor, pentru a porni din nou înainte."
Understandably a classic by a master storyteller. But a bit depressing. It probes deep into the classic Scandinavian psych, and climbs back out again. This book is heading quickly back to one of our local "Little Free Libraries"
“Ensam” (1903) är en typ av odaterad dagbok som beskriver författarens liv i Stockholm under ett år. Han hade då, i början av 1900-talet, precis återvänt till Sverige efter en lång vistelse i utlandet. Berömd som författare i eget land, men skadad som människa efter hans äktenskaps slagfält – hans sista (tredje) äktenskap hade precis tagit slut. I “Ensam” söker Strindberg efter en ny balans. Han blickar, utan att direkt nämna det, tillbaka på sitt turbulenta liv och väljer att i fortsättningen leva ensam. Strindberg går omkring i Stockholm och upplever under ett år årstidernas växlingar. Han observerar människorna i staden, på gatan och på krogen men också genom att från gatan titta på dem i deras hem. Därigenom blir “Ensam” också en tidsskildring av Stockholm i början av det förra århundradet. Man undrar om Strindbergs val att leva i ensamhet var ett medvetet val som en följd av hans livserfarenheter eller om det passade honom bättre. Det har nämligen skrivits mycket om Strindbergs psyke och framför allt om hans eventuella personlighetstörning. Den som studerar författarens liv kommer fram till att han i vår tid kanske skulle ha diagnosticerats som narcissistisk; charmerande och intagande i början, men utan förmåga att i längden upprätthålla relationer med sina medmänniskor. Många av hans vänskapsrelatioer slutade med gräl, som t.ex. med målaren Carl Larsson som i åratal var en av hans bästa vänner. “Ensam” är säkert ingen spännande bok, men oumbärlig för att kunna skapa sig en bild av August Strindberg som författare och som människa. Han hade då ytterligare omkring nio år kvar att leva och skulle efter utgivningen av “Ensam” genomgå ytterligare en explosion av kreativitet. Under de åren skrev han sina berömda kammarspel, bl.a. “Spöksonaten”, pjäsen som ännu idag gäller som ett av hans mest uppförda verk.
‘Ensam’ (1903) is een soort van ongedateerd dagboek dat een jaar lang het leven van de schrijver in Stockholm beschrijft. Strindberg was toen, begin 20e eeuw, na een langdurig verblijf in het buitenland net teruggekeerd in Zweden. In eigen land als schrijver beroemd, maar als mens beschadigd door het slagveld van zijn huwelijken – zijn laatste (derde) huwelijk was net op de klippen gelopen. In ‘Ensam’ is Strindberg op zoek naar een nieuwe balans. Hij kijkt, zonder er heel expliciet over te zijn, terug op zijn turbulente leven en kiest ervoor vanaf dat moment solitair te leven. Strindberg wandelt door Stockholm en beleeft een jaar lang de wisseling van de jaargetijden. Hij observeert de mensen in de stad, op straat en in de kroegen maar ook door ze vanaf de straat in hun eigen huizen gade te slaan. Zo is ‘Ensam’ ook nog eens een tijdschildering van Stockholm aan het begin van de vorige eeuw. Je vraagt je wel af of Strindbergs keuze voor eenzaamheid een bewuste was als gevolg van zijn levenservaring of dat deze van nature beter bij hem paste. Er is namelijk veel geschreven over Strindbergs psyche en vooral zijn eventuele persoonlijkheidsstoornis. Inderdaad, wie het leven van de schrijver bestudeert komt tot de conclusie dat hij in de huidige tijd wellicht zou zijn gediagnosticeerd als een narcist; charmant en innemend in het begin, maar op de langere termijn niet in staat om de relaties met zijn medemensen in stand te houden. Veel van zijn vriendschappen eindigden in ruzies, zoals met de schilder Carl Larsson die jarenlang een van zijn beste vrienden was. ‘Ensam’ is zeker geen spannend boek, maar wel onmisbaar voor de constructie van een beeld van August Strindberg als schrijver en mens. Hij had destijds nog een jaar of negen te leven en zou na publicatie van ‘Ensam’ nog één explosie van creativiteit doorleven. In die jaren schreef hij zijn beroemde kamerspelen, waaronder ‘De Spooksonate’, het toneelstuk dat vandaag de dag geldt als een van zijn meest gespeelde werken.
August Strindbergs självbiografiska meditationssamling. Han skriver vackert om ensamheten och utforskandet av denna. Om sökandet efter nya röster i tystnaden som uppstår då en drar sig undan. Flera understrukna passager. Bland dessa figurerar denna:
"Detta är slutligen ensamheten: att spinna in sig i sin egen själs silke, förpuppas och vänta på metamorfosen, ty en sådan uteblir icke. Man lever under tiden på sina upplevelser, och telepatiskt lever man andras liv. Döden och uppståndelsen; en ny uppfostran till ett okänt nytt." (s. 42)
No sabría cómo definir este libro. Por un lado es novela, por otro autobiografía, no sabes muy bien cuánto es realidad y cuánto es ficción, pero si sabes que el autor expresa su sentir frente a la soledad. Dice disfrutarla, la romantiza de manera poética. Demoniza la compañía de alguna forma, como que fuese una mancha a la esencia. Es raro, definitivamente sus visiones de cada cosa es tan rebuscada y poética que resulta interesante, aunque su rechazo a la interacción humana me perturbaba y molestaba un poco. En fin, para mí tuvo puntos e ideas interesantes aunque se me hizo repetitiva su perspectiva, 3 estrellas 🫡
❤️ "Se notó que ya nadie hablaba del futuro, sino sólo del pasado, por la simple razón de que estábamos ya en el soñado futuro y no se podía fantasear sobre él." ❤️ "No poseer nada es una cara de la libertad. No poseer nada, no desear nada, es hacerse invulnerable a los peores golpes del destino." ❤️ "En los sueños se refleja mi interior." ❤️ "Yo no había elegido la soledad; me había sido impuesta, y ahora la odiaba como una condena."
La meva experiència lectora d'aquesta obra cabdal sueca no va ser bona, més enllà d'un primer capítol interessant. Com tota literatura clàssica hi ha reflexions i es tracten temes destacables, però les meves expectatives amb el protagonista no es van acomplir.
Des de la meva perspectiva, aquesta obra és més cànon suec que universal.
Em vaig quedar amb la sensació que aquest monòleg tindria més sentit representat, fet que pot tenir sentit en ser Strindberg un conegut dramaturg.
Está ha sido mi compra y lectura del día del libro y que mejor que las paranoias mentales reflexiones de un sueco autoaislado del mundo hace 113 años. Strindeberg, decide en un momento de su vida, que la gente es una mierda y las relaciones sociales, un lastre para la propia alma, así que durante un año le acompañamos en su soledad, en sus rutinas y en sus reflexiones sobre los beneficios de la soledad y de cortar todos los lazos sociales ante la falsedad inevitable de las relaciones, las amistades y los abismos que nos separan pasados los 40.
El problema es que yo estoy también en un nivel de asocialidad y de crisis de los 40, en el que hasta las reflexiones de otros me resultan molestas. Aun así, me ha gustado la vigencia de lo que nos corroe por dentro, aun con la distancia de años desde su principio del siglo XX a nuestros días, aunque por las modernidades nuestras, la soledad sea mas relativa y mas interior, que totalmente aislada. Un tipo peculiar, desde luego, aunque igual de "full of shit" que cualquiera.
Viudo y de vuelta en Estocolmo tras diez años en provincias, Strindberg empieza contando con enorme lucidez el proceso de cómo se desvincula de sus amigos, de cómo se desvanece la conversación y muere la intimidad, para después ir explicando cómo se desenvuelve en su nuevo estado solitario. . Demuestra con su prosa clara y profunda, influida por la filosofía griega, un vasto conocimiento de la condición humana y se revela como un escritor al mismo tiempo clásico y moderno. . A mi juicio pierde interés hacia la segunda mitad del libro, en la que deja a un lado las reflexiones sobre la soledad y el comportamiento humano en favor de las expresiones del paso del tiempo en la naturaleza y en sus desconocidos habituales. . Una lúcida mirada a la soledad, con sus luces y sus sombras, observada con los dos ojos.