Paris blev konsternas huvudstad under en kort men hektisk period under 20-talet. Det var då unga konstnärer och författare samlades kring sin okrönta drottning Gertrud Stein. Några fick till slut uppleva hur deras namn blev stora, men många fick också nöja sig med att uppleva konstnärsepoken som hovfolk. När leken var slut blev de kvarlämnade för att söka leva på minnen och hopp. Det är en sådan kvarlämnad människa som är huvudpersonen i Pär Rådströms roman.
Conrad Rodman Ford är en misslyckad amerikansk målare, fastvuxen i det förgångna. Kring honom rör sig en brokig samling vinddrivna människor, representanter för en ny krigspräglad konstnärsgeneration.
Rådström tränger djupt ner i det misslyckade konstnärskapets förnedring och tragik och levandegör samtidigt en förgången litterär epok.
Det är med blandade känslor jag läser Pär Rådström. Samtidigt som han gett mig några av mina största läsupplevelser så som novellen, På tillväxt, (Som finns i en legendarisk inläsning av "Slas") så kan jag inte släppa den bild jag fått av människan Pär Rådström genom att ha läst hans son Niklas Rådström.
Den här boken, Paris med undertiteln En kärleksroman, leder mina tankar till F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby och Ernest Hemingways En fest för livet.
Precis som för dessa böcker är det helt öppet hur man vill tolka innebörden av den här berättelsen. Men det är också möjligt att bara låta sig dras med i berättelserna och få en upplevelse av tiden och tidsandan. Och det så jag helst upplever och läser alla tre böckerna.
Rådströms Hemingway/Miller. Halvsocieten i Paris på 50talet har relationer och går på en fest. Nån sorts kontemplation över det förlorade 20talet, och tid överhuvudtaget. Massiv namedropping av personer och gator. Lite märkligt, men i slutändan ändå överraskande bra.