Året är 1963 och Beatles är på sitt första Sverigebesök. Det är fortfarande några månader kvar innan Beatles slår igenom riktigt stort över hela världen. På hotellet finns långa, blonda Katja som pluggar musik och jobbar extra som hotellstäderska. En kväll blir hon uppkallad på ett av rummen för att städa upp efter en av killarna i bandet. Där möter hon en stupfull John Lennon. Och det blir ett möte ingen av dem kan glömma, och som får konsekvenser för både John och Katja många år framåt.
Jävla John är en lättläst bok som blandar fakta och fiktion. Någonstans såg jag den beskriven som fanfiction, men jag tycker mer den är som en fejkad biografi. Det är en kittlande tanke, att det ”kunde ha hänt” och jag tror författaren har gjort en hel del research kring Beatles turnéer och musik. Beatles gjorde sin första turné utanför Storbritannien 1963, och det var i Sverige.
Trots att jag trodde på beskrivningen av boken att detta skulle vara något för mig så var det tyvärr inte alls det. Boken är lättläst, men ändå kändes det mest som om jag vände blad för att se om det blev mer intressant. Jag kunde inte intressera mig för berättelsen. Efter 122 sidor gav jag upp och konstaterade att det inte var något för mig.
I grunden så finns det två problem. Det ena borde jag insett innan, och det är att jag har svårt för det här med fiktion runt verkliga människor, i synnerhet sådana som har vänner eller släktingar i livet (handlar det om en person på 1500-talet stör det mig inte lika mycket!). Det är samma problem som jag har med en del för fiktiva biografier eller exempelvis styckena om Lee Harvey Oswald i 11/22/63. Det blir förstås värre när det är en person som beskrivs som en riktigt skitstövel.
Det andra problemet är att de sidor jag läste i stort sett bara handlade om attraktionen och sexet mellan Katja och John, och det är beskrivet på ett så pinsamt sätt så jag bara sitter och vrider mig. Kanske det finns en ironisk eller humoristisk ton som går mig förbi.
Det kan hända att historien utvecklades i boken på ett sätt så att den tog sig, men de första 122 sidorna var det inte min typ av bok alls. Men som tur är så finns det andra som gillar den.
Omdöme: Inte min typ av bok helt enkelt Betyg: 1 (det är det betyget jag ger alla böcker som jag gett upp innan jag läst ut dem så det behöver inte spegla hela boken)
I hated the way that writer portrayed Lennon. I still enjoyed this book but some parts were just so anxious and depressed that I felt that way myself! But I liked very much her style of writing. And even when my rating kinda feels like this book wasn't that good it is still readable. But keep in mind what do you believe it's true and what is not 'cause you maybe think about that when you read this book. I annoyed myself with those thoughs. Sometimes I believe others "trues" than my own. Peace and love.
En lättläst och följsam bok som har en given plats i min bokhylla. Berättelsen om Katja och John har följt med mig genom tonåren och lästs om i flera omgångar, för varje gång är det som att den skrivit om sig själv och nått djupare. Det är en gripande historia, där fiktion och verklighet vävts samman med stor skicklighet. Därtill en intressant skildring av såväl Johns persona som 60-talets Stockholm.
We went to Sweden that October for a week, to do some shows. The hotel was a lot of fun, muisteli Ringo Starr The Beatles Anthology -kirjassa.
Juuri tästä hetkestä käynnistyy ruotsalainen Eva Dozzin esikoisromaani "Vihaan sinua, John Lennon" (Schildts, 2008). Nuori musiikinopiskelija Katja hankkii lisäansioita hotellin kerrossiivoojana. Hän kohtaa eräänä tavallista rankempana työiltana omaan oksennukseensa sammuneen brittimuusikon, joka osoittautuu John Lennoniksi.
Katjan ja Johnin välille kehittyy intohimoinen romanssi, joka vie ensiksimainitun keskelle svengaavaa Lontoota. Vaikka kaikki näyttää alussa ruusuiselta, ei elämä suositun rockmuusikon salaisena rakastettuna ole niin helppoa kuin kuvittelisi - etenkään silloin, kun kyseinen maailmantähti on mustasukkaisuuteen, päihteiden väärinkäyttöön ja väkivaltaisuuteen taipuvainen egoisti. Lapsen syntymä ei helpota asiaa.
Läpi beatlemanian täyttämien vuosien kulkevan romaanin loppusanat lausutaan vasta New Yorkissa sijaitsevan Dakota Buildingin edustalla joulukuussa 1980. Aika ja paikka kertovat kaiken oleellisen.
Lennonin kaksijakoista ja ristiriitaista persoonaa kuvataan romaanissa niin onnistuneesti, että hetkittäin faktan ja fiktion raja hämärtyy liki täydellisesti, ja the Beatlesinsa puhkikuunnellut lukijakin alkaa hämmästellä, miksei ole koskaan aikaisemmin kuullut mitään Katjasta - onhan hänellä osuutensa niin monen laulun syntyynkin! Tarinaan nivoutuvat uskottavasti myös Brian Epsteinin ja Mark Chapmanin kaltaiset hahmot. Dozzi viljelee myös pieniä viittauksia Beatlesin lauluihin, joskin syyllistyy välillä turhaan rautalangasta taivutteluun.
"Vihaan sinua, John Lennon" on ehdotonta luettavaa jokaiselle the Beatlesin ystävälle, mutta sujuvasti kirjoitettuna ja koukuttavana ihmissuhdetarinana se toimii myös musiikista vähemmän kiinnostuneille lukijoille. Juha Itkosen Anna minun rakastaa enemmän-romaanista pitäneiden kannattaa ainakin tarttua tähän romaaniin.
At first I have to admit that this book was entertaining, yes, as well as easy to read. I wanted to finish it and to know what happens to the characters, and I for example loved the way John kept calling Katja "Gotcha". However, since we all know what happened to John Lennon, the "surprise element" was missing, and the author had tried to replace it with over-dramatic and almost unbelievable plot twist at the end.
The main problem I have with this book is that it's like some fan's fantasy. "Hey, you know what, what would it be like to have one of the most famous musicians and music icons fall in love with me, an ordinary Scandinavian girl?" I didn't enjoy this love story as much as I should have because the book was cornering to badly written fanfiction. The worst part was that at least the Finnish back cover hinted that this book could be a document of real events, not just fiction, when it obviously is a product of the author's imagination, nothing more. I think that's pretty insulting, even though it is possible that something like this might have happened.
I have a lot of problems with this book, yes, but I still don't think I wasted my time with it since, like I said, it kept me entertained. If you enjoy imagining what it would be like to have John Lennon fall in love with you, then this might be a book for you.
"Vihaan sinua John Lennon" alkaa jokaisen teinitytön unelmalla: kuuluisa karismaattinen pop-muusikko rakastuu tulenpalavasti juuri Minuun, vain ja ainoastaan minuun. Näin käy Katjalle, tukholmalaiselle musiikinopiskelijalle johon itse John Lennon rakastuu. Seurauksena on oikein hauskaa luettavaa, saa ihan nauraa ääneen. Kunnes tämä tosirakkaus muuttuu likaiseksi ja ankeaksi ja ahdistavaksi ja se suuri sankari, palvottu musiikinjumala osoittautuukin mustasukkaiseksi kusipääksi. Tästä eivät teinitytöt enää haaveilekaan. Ja lukijaa ja Katjaa ahdistaa. Lopulta tämän kieroutuneen rakkauden on päätyttävä ja Katja ja äpärälapsensa Sarah palaavat kotiin kahdestaan. Ja elämä jatkuu. No, lopussa Johnille käy ohraisesti niin kuin tiedämme ja kyyneliltä ei vältytä, monesta syystä. Aika häiritsevä mutta koukuttava lukukokemus, toden ja fiktion raja ei pysy aina niin selvänä ja välillä unohtaa että Katjaa ja Sarahia ei ollut oikeasti olemassa. Ja että John ei oikeasti kirjoittanut niitä riipaisevia rakkauskirjeitä.
"I hate you John Lennon" Original Swedish name "jävlä John". I felt so strange the whole time when reading this.It tells the story of John Lennon and a swedish woman,and their child.And it gives a whole another point of view to his tragical murder.The story of course isn`t true( or maybe it is...).It paints Lennon as not so nice person,which made me feel a bit contradictory.This book will definately stay in my mind for a long time.
Alku ja loppu olivat tylsiä, mutta keskiosa huikaisi: Johnin mielipuolinen mustasukkaisuus ja ääretön kusipäisyys, Katjan loputon rakkaus, jossa ei tuntunut olevan järkeä, mutta joka kesti ja kesti. Ihan mielenkiintoinen tarina siitä, miten asiat olisivat voineet kulissien takana olla. Ehkä olivatkin?
Even if I hated the way she portrayed Lennon - I couldn't help but love her style of writing - a real page turner.... much like Oates's Blonde - if you forget whom they are writing about and read it like a novel (which is exactly what they are!) you can thoroughly enjoy them...(11.5.2010)