What do you think?
Rate this book
Pennskaftet
Romanen Pennskaftet (1910) ger en oöverträffad inblick i arbetet för kvinnlig rösträtt. Kring Pennskaftet, den unga kvinnliga journalisten, och gruppen med rösträttsaktivister aktualiseras en rad frågor om kvinnornas situation i det dåtida samhället. Slagfärdigt och tankeväckande diskuteras här inte bara yrkesarbete och ekonomisk självständighet, politisk aktivism och social gemenskap utan också frågor som rör moral, erotik och kärlek.Introduktion av akademiledamoten Horace Engdahl. Kommentarer och ordförklaringar av Helena Forsås-Scott.
230 pages, Paperback
First published January 1, 1910
25 people are currently reading
716 people want to read
About the author
Elin Wägner
59 books34 followersElin Matilda Elisabet Wägner (May 16, 1882 – January 7, 1949) was a Swedish writer, journalist, feminist, teacher, ecologist and pacifist. She was a member of the Swedish Academy from 1944.
Wägner's books and articles focus on the subjects of women's emancipation, civil rights, votes for women, the peace movement, welfare, and environmental pollution. She is best known for her commitment to the women's suffrage movement in Sweden, Swedish Society for Woman Suffrage, for founding the Swedish organization Rädda Barnen (the Swedish chapter of the International Save the Children Alliance) and for developing the women's citizen school at Fogelstad (where she was also a teacher on civil rights).
Alongside Fredrika Bremer, Wägner is often seen as the most important and influential feminist pioneer in Sweden.
Wägner's books and articles focus on the subjects of women's emancipation, civil rights, votes for women, the peace movement, welfare, and environmental pollution. She is best known for her commitment to the women's suffrage movement in Sweden, Swedish Society for Woman Suffrage, for founding the Swedish organization Rädda Barnen (the Swedish chapter of the International Save the Children Alliance) and for developing the women's citizen school at Fogelstad (where she was also a teacher on civil rights).
Alongside Fredrika Bremer, Wägner is often seen as the most important and influential feminist pioneer in Sweden.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 36 reviews
July 10, 2017
Den här boken fick mig att känna enorm tacksamhet för allt det hårda arbete som låg bakom den kvinnliga rösträttsrörelsen i början av förra seklet. Det är fascinerande att något som ses som så självklart idag kunde väcka så mycket anstöt – till och med bland kvinnor – när det begav sig och det får mig också att undra vilka politiska sakfrågor som kommer ses som självklarheter om 100 år från nu. I övrigt så är det är underhållande, rapp och fint skriven bok som verkligen levandegör karaktärerna och får en att bry sig om dem. Ska försöka läsa mer av Elin Wägner!
September 12, 2024
La scrittura di Elin Wägner ci trafigge il cuore come una spina avvelenata e, più si cerca di estrarla, più questa si conficca in profondità nella nostra carne, creando uno squarcio impossibile da ricucire e lasciandoci in un bagno di sangue doloroso e purificatorio.
Quando Pennino entra nella stanza porta con sé mormorii, agitazione e la costante indignazione dei benpensanti, pronti a misurare la moralità altrui secondo regole non scritte e così stringenti da togliere il fiato a chiunque non vi si adatti alla perfezione. Le convenzioni aleggiano come uno spettro per le strade di Stoccolma, pronte ad additare le suffragette decise a lottare per il diritto di voto.
La giovane è come un raggio di sole, una fiamma ardente e volitiva, decisa a fare la differenza, ad avventurarsi per le strade di Stoccolma con il freddo e il caldo, di giorno e di notte, pur di scrivere un articolo, pur di portare in prima pagina notizie sensazionali con un’ironia sorprendente e consapevole, tra cappelli all’ultima moda e arciduchesse in arrivo.
Ma il suo cuore si espande con forza e coraggio per la battaglia del voto alle donne, le riempie il petto di gioia e speranza per il futuro, un futuro che sembra possibile cambiare, plasmare e modificare con la sola forza di volontà. Pennino è pronta a spendere anima e corpo per la causa, a coinvolgere uomini e donne in un’impresa di portata rivoluzionaria, destinata finalmente a dare dignità al lavoro e agli sforzi silenziosi e costanti delle donne, relegate ai margini della storia, rinchiuse nell’unico luogo che pare essere loro destinato, il focolare domestico.
Continua a leggere qui: https://parlaredilibri.wordpress.com/...
Quando Pennino entra nella stanza porta con sé mormorii, agitazione e la costante indignazione dei benpensanti, pronti a misurare la moralità altrui secondo regole non scritte e così stringenti da togliere il fiato a chiunque non vi si adatti alla perfezione. Le convenzioni aleggiano come uno spettro per le strade di Stoccolma, pronte ad additare le suffragette decise a lottare per il diritto di voto.
La giovane è come un raggio di sole, una fiamma ardente e volitiva, decisa a fare la differenza, ad avventurarsi per le strade di Stoccolma con il freddo e il caldo, di giorno e di notte, pur di scrivere un articolo, pur di portare in prima pagina notizie sensazionali con un’ironia sorprendente e consapevole, tra cappelli all’ultima moda e arciduchesse in arrivo.
Ma il suo cuore si espande con forza e coraggio per la battaglia del voto alle donne, le riempie il petto di gioia e speranza per il futuro, un futuro che sembra possibile cambiare, plasmare e modificare con la sola forza di volontà. Pennino è pronta a spendere anima e corpo per la causa, a coinvolgere uomini e donne in un’impresa di portata rivoluzionaria, destinata finalmente a dare dignità al lavoro e agli sforzi silenziosi e costanti delle donne, relegate ai margini della storia, rinchiuse nell’unico luogo che pare essere loro destinato, il focolare domestico.
Continua a leggere qui: https://parlaredilibri.wordpress.com/...
January 28, 2020
Väldigt inspirerande och lärorikt bok!
April 27, 2014
Jag älskar Elin Wägner och för mig är hon en självklar förebild när det kommer till kampen för lika rättigheter mellan könen. Jag läste, som ni kanske minns, Norrtullsligan i början av förra året. Den kommer att finnas kvar i mina tankar länge, känner jag. Och jag ville genast läsa mer av Wägner. Nu, ett år senare, har jag gjort det.
Men.
Om jag ska vara helt ärlig var det inte alldeles enkelt. Jag hade svårt för Pennskaftet och det tog ett tag innan jag tog mig igenom den. Den var inte karaktärerna, handlingen eller budskapet bakom romanen som jag störde mig på. Tvärtom. De var några av mina absoluta favoriter i hela läsupplevelsen. Problemet var nog språket. Jag var tvungen att läsa om inledningen flera gånger för att ens börja förstå den. Orden i sig var enkla så kanske var det meningsbyggnaderna. Kanske var det den nästan äldre berättarstilen. Jag vet inte vad det var men något var det som fick mig att sakta ner och fundera på vad det var jag egentligen läste. Om jag ska jämföra Pennskaftet med Norrtullsligan så känns den senare mycket med modern.
Språket åsido, det var det bakom handlingen som var det riktigt intressanta. Jag har inte läst en roman om kvinnlig rösträtt tidigare och det var ett stort plus att boken tog upp flera sidor av samma problem. Vi hade dels kvinnan som kämpar för rätten att rösta, dels kvinnan som helt verkade ha accepterat sin lott i livet. Vi fick dessutom läsa en del om männens syn på kvinnors rösträtt. Det var också intressant att läsa om kvinnors arbeten och om hur de försökte att bli ekonomiskt självständiga.
Det var en bra bok men tyvärr så kan jag inte ge den toppbetyg då språken hämmade mig så.
Men.
Om jag ska vara helt ärlig var det inte alldeles enkelt. Jag hade svårt för Pennskaftet och det tog ett tag innan jag tog mig igenom den. Den var inte karaktärerna, handlingen eller budskapet bakom romanen som jag störde mig på. Tvärtom. De var några av mina absoluta favoriter i hela läsupplevelsen. Problemet var nog språket. Jag var tvungen att läsa om inledningen flera gånger för att ens börja förstå den. Orden i sig var enkla så kanske var det meningsbyggnaderna. Kanske var det den nästan äldre berättarstilen. Jag vet inte vad det var men något var det som fick mig att sakta ner och fundera på vad det var jag egentligen läste. Om jag ska jämföra Pennskaftet med Norrtullsligan så känns den senare mycket med modern.
Språket åsido, det var det bakom handlingen som var det riktigt intressanta. Jag har inte läst en roman om kvinnlig rösträtt tidigare och det var ett stort plus att boken tog upp flera sidor av samma problem. Vi hade dels kvinnan som kämpar för rätten att rösta, dels kvinnan som helt verkade ha accepterat sin lott i livet. Vi fick dessutom läsa en del om männens syn på kvinnors rösträtt. Det var också intressant att läsa om kvinnors arbeten och om hur de försökte att bli ekonomiskt självständiga.
Det var en bra bok men tyvärr så kan jag inte ge den toppbetyg då språken hämmade mig så.
July 29, 2018
Fängslande och, vad jag förstår, högst baserad på verkligheten, roman om kvinnorösträttsrörelsen i Sverige (framförallt Stockholm) under tidigt 1900-tal. Karaktärerna och kampen är skickligt skildrade och känns närmast som en dokumentär, med humoristiska inslag. Språket något ålderdomligt och saker är ibland framställda på ett indirekt sätt, varför denna utgåvas kommentarer och förklaringar av Helena Forsås-Scott kom väl till pass.
Poängen med romanen (förutom att förmedla kampens budskap) verkar vara att det är kvinnans sanning mot sig själv och mot andra som kommer bli hennes räddning, vilket jag tycker är aktuellt än idag. Slitningarna mellan att underkasta sig kärleken och att stå upp för sig själv t ex är fortfarande ett mkt vanligt dilemma även för dagens kvinnor med rösträtt. Likaså kvinnans värde baserat på ifall en man vill ha henne eller ej är även det fortfarande tyvärr aktuellt i vår kultur, över hundra år senare.
Poängen med romanen (förutom att förmedla kampens budskap) verkar vara att det är kvinnans sanning mot sig själv och mot andra som kommer bli hennes räddning, vilket jag tycker är aktuellt än idag. Slitningarna mellan att underkasta sig kärleken och att stå upp för sig själv t ex är fortfarande ett mkt vanligt dilemma även för dagens kvinnor med rösträtt. Likaså kvinnans värde baserat på ifall en man vill ha henne eller ej är även det fortfarande tyvärr aktuellt i vår kultur, över hundra år senare.
January 11, 2023
Omläsning. Barbro, som alla kallar 'Pennskaftet', är den unga pigga tjejen som sliter som journalist nästan alla tider på dygnet, helst skriver hon om arbetet för kvinnors rösträtt, men kan inte välja, utan måste ta varje rad tidningen vill skicka henne på, om det så gäller att beskriva kungligheternas kläder, eller om fattigdom och prostitution. Hon har inblick i samhället i stort, och tror sig vara härdad, och litar på sig själv. Självförsörjande och Bildad, vet hon att hon är tiden 'Nya Kvinna'.
Men boken myllrar av karaktärer, många är kvinnor som arbetar dubbelt genom att propagera för kvinnlig rösträtt. Där finns också några män som nästan alla är tveksamma inför kvinnornas nya intresse. Alla har skiftande personligheter, i olika åldrar, från olika bakgrund och med olika erfarenheter, vilket ger en bred skildring av samhället, och många olika möjliga synsätt. Och även om solidaritet är det som driver rösträttsarbetet, så grasserar också ryktesspridning och i synnerhet oron inför att få eller ge någon dåligt rykte. Alla skiftande karaktärer ger också en mer realistisk motbild, jämfört med samtidens fördomar om rösträttskvinnor som 'fula', de som ingen kan älska och därför inget har att förlora, och bilden att alla kvinnor förråder varann i huggsexan om männen.
Det är en idé-roman, där olika synvinklar tillåts stötas och blötas. Den ger en tidsbild, en bred närvaro, från 1910, där kvinnorna kämpar och hoppas på snara resultat, men inser att de har säkert hundra års kamp framför sig - en profetia som visat sig stämma. Det är också oroande att läsa om konvenansens stora betydelse, allt 'prat' som skapade rädsla. Rösträttskvinnorna försökte gå emot detta, men blev också besvikna. Men det är dock skönt att känna att jag idag drygt hundra år senare, faktiskt kan gå min egen väg betydligt rakare och enklare än när kampen började. Att mycket har hänt, även om det visat sig krävas betydligt mer än bara rösträtt.
Bredden i karaktärer med olika synsätt visar också att inget är enkelt. Även Pennskaftet, som vägrar acceptera och fastna i fördomar, möter kärleken, vilket leder till kompromisser. Även hennes trevlige och hänsynsfulle Dick, har mycket att lära och vänja sig vid. Hur det går får vi inte veta, kan bara gissa, att inte blir det en enkel dans på rosor, trots parets ömsesidiga goda föresatser. Dick har fått ett bra betalt arkitektjobb, så Barbro behöver inte längre slita med otacksamma springuppdrag, hon ska bara skriva om rösträttsrörelsen - det är trots allt ideellt obetalt kvällsarbete. På dagarna ska hon ägna sig åt deras gemensamma hem. Så mycket för den jämlikheten. Det är en vansklig kluvenhet, och insikten att jämlikhet inte skapas över en natt.
Hur än lättviktig denna tidiga roman ansågs vara, så är den än idag en viktig påminnelse om tidsandan. Tidsandan är vad jag får återuppleva. Och det gör boken klassisk, och alls ingen lättviktare att glömma bort.
Men boken myllrar av karaktärer, många är kvinnor som arbetar dubbelt genom att propagera för kvinnlig rösträtt. Där finns också några män som nästan alla är tveksamma inför kvinnornas nya intresse. Alla har skiftande personligheter, i olika åldrar, från olika bakgrund och med olika erfarenheter, vilket ger en bred skildring av samhället, och många olika möjliga synsätt. Och även om solidaritet är det som driver rösträttsarbetet, så grasserar också ryktesspridning och i synnerhet oron inför att få eller ge någon dåligt rykte. Alla skiftande karaktärer ger också en mer realistisk motbild, jämfört med samtidens fördomar om rösträttskvinnor som 'fula', de som ingen kan älska och därför inget har att förlora, och bilden att alla kvinnor förråder varann i huggsexan om männen.
Det är en idé-roman, där olika synvinklar tillåts stötas och blötas. Den ger en tidsbild, en bred närvaro, från 1910, där kvinnorna kämpar och hoppas på snara resultat, men inser att de har säkert hundra års kamp framför sig - en profetia som visat sig stämma. Det är också oroande att läsa om konvenansens stora betydelse, allt 'prat' som skapade rädsla. Rösträttskvinnorna försökte gå emot detta, men blev också besvikna. Men det är dock skönt att känna att jag idag drygt hundra år senare, faktiskt kan gå min egen väg betydligt rakare och enklare än när kampen började. Att mycket har hänt, även om det visat sig krävas betydligt mer än bara rösträtt.
Bredden i karaktärer med olika synsätt visar också att inget är enkelt. Även Pennskaftet, som vägrar acceptera och fastna i fördomar, möter kärleken, vilket leder till kompromisser. Även hennes trevlige och hänsynsfulle Dick, har mycket att lära och vänja sig vid. Hur det går får vi inte veta, kan bara gissa, att inte blir det en enkel dans på rosor, trots parets ömsesidiga goda föresatser. Dick har fått ett bra betalt arkitektjobb, så Barbro behöver inte längre slita med otacksamma springuppdrag, hon ska bara skriva om rösträttsrörelsen - det är trots allt ideellt obetalt kvällsarbete. På dagarna ska hon ägna sig åt deras gemensamma hem. Så mycket för den jämlikheten. Det är en vansklig kluvenhet, och insikten att jämlikhet inte skapas över en natt.
Hur än lättviktig denna tidiga roman ansågs vara, så är den än idag en viktig påminnelse om tidsandan. Tidsandan är vad jag får återuppleva. Och det gör boken klassisk, och alls ingen lättviktare att glömma bort.
May 14, 2024
Läst. Om rösträttskampen på 20-talet. Intressant läsning på fint språk. Läsvärd för förståelse om feministiska utvecklingen
March 25, 2021
Boken är väldigt politisk och mycket av argumenten för att hålla kvinnor ifrån politik och makt är tyvärr argument en hör fortfarande. Tex om varför kvinnor inte har lika lön eller varför kvinnor bör vara hemma och ta hand om barn/hemmet.
Läsningen väcker motstridiga känslor - delvis vemod att vi inte kommit längre men också tacksamhet till dessa kvinnor som offrade så mycket för vår rätt att rösta. Vilket boken igenom också påpekas- det är ett slitsamt och otacksamt arbete men någon måste göra det för kommande generationer, menar rösträttskvinnorna i boken.
Bokens ena huvudkaraktär är Cecilia, en kvinna som kan vara självförsörjande men inte vågat vara det på grund av fördomar. Hon upptäcker rösträttsrörelsen - för henne blir den räddningen i livet.
Den andra huvudkaraktären är den unga "Pennskaftet" som arbetar som journalist och vet sitt värde. Hos henne gestaltas kampen mellan arbete och rösträttskamp i förhållande till kärleken till en man.
Boken ger en inblick i rösträttsrörelsen i Sverige, vilket jag uppskattade att få läsa om. Den speglar också hur det kunde vara att leva som en upplyst kvinna i tiden med alla mothugg och enligt dåtidens moral.
Läsningen väcker motstridiga känslor - delvis vemod att vi inte kommit längre men också tacksamhet till dessa kvinnor som offrade så mycket för vår rätt att rösta. Vilket boken igenom också påpekas- det är ett slitsamt och otacksamt arbete men någon måste göra det för kommande generationer, menar rösträttskvinnorna i boken.
Bokens ena huvudkaraktär är Cecilia, en kvinna som kan vara självförsörjande men inte vågat vara det på grund av fördomar. Hon upptäcker rösträttsrörelsen - för henne blir den räddningen i livet.
Den andra huvudkaraktären är den unga "Pennskaftet" som arbetar som journalist och vet sitt värde. Hos henne gestaltas kampen mellan arbete och rösträttskamp i förhållande till kärleken till en man.
Boken ger en inblick i rösträttsrörelsen i Sverige, vilket jag uppskattade att få läsa om. Den speglar också hur det kunde vara att leva som en upplyst kvinna i tiden med alla mothugg och enligt dåtidens moral.
May 6, 2023
Bitvis lite seg, men jag förstår att den var speciell under tiden den kom ut och det är just det som fångar mig: Hur livet kunde vara under början av 1900-talets början, när kvinnor inte hade rösträtt.
July 14, 2024
Fick sån 💥💥💞💞💗💗 för kvinnlig vänskap och solidaritet mellan kvinnor
”Hon är ju ändå ett kvinns!”
”Hon är ju ändå ett kvinns!”
September 1, 2024
3,5 stjärnor. Hoppfull och intressant att läsa, fint att följa rösträttskampen, men jag golvades inte. Det var många år sen jag läste Norrtullsligan, men vad jag minns gillade jag den mer.
June 19, 2025
En vacker berättelse om kvinnlig vänskap och gemenskap. Kommer sent att glömmas.
February 2, 2022
Oh lovely feminism
Transcendent discussion
Transcendent discussion
February 14, 2025
Cecilia och Pennskaftet är inackorderade hos samma värdinna. De hyr varsitt rum. Snart blir de bästa vänner. De kommer att arbeta för rösträttskvinnorna inför stundande val.
Romanen skildrar hur de två kvinnorna blir bästa väninnor. Hur de gemensamt jobbar för kvinnornas förening för rösträtt.
Samtidigt får vi en inblick i hur kvinnor hade det i början på 1900-talet. De fick ge upp sina arbeten när de gifte sig. De ansågs som dåliga kvinnor om de var ihop med en man innan de var gift. Även om kvinnorna i den här föreningen stöttade varandra fanns de några som hade kvar ett fördömande mot hur kvinnor levde. Och blev man inte gift var man inte värd en man!
Hur kvinnor får kämpa för rätten till ett eget liv, även som gift. Att inte behöva vara beroende av en äkta man, och att ge upp ritt egna arbetsliv bara de blir gifta beskrivs i den här romanen. Den ger insikt i hur många kvinnor som jobbat hårt för kvinnosläktet som kom efter!
Nu gäller det att inte tappa det lilla jämställdhet kvinnor fått under de gångna hundra åren. Att komma ihåg kämparna som fick utstå mycket i sin kamp för rättigheter och rättvisa för alla.
Jag undra om inte många glömt detta och ar allt för givet. Att vi måste fortsätta kampen mot orättvisorna som fortfarande finns kvar i samhället. Vi måste hålla ihop precis som Pennskaftet, Cecilia och de andra kvinnorna i föreningen för kvinnlig rösträtt!
Romanen skildrar hur de två kvinnorna blir bästa väninnor. Hur de gemensamt jobbar för kvinnornas förening för rösträtt.
Samtidigt får vi en inblick i hur kvinnor hade det i början på 1900-talet. De fick ge upp sina arbeten när de gifte sig. De ansågs som dåliga kvinnor om de var ihop med en man innan de var gift. Även om kvinnorna i den här föreningen stöttade varandra fanns de några som hade kvar ett fördömande mot hur kvinnor levde. Och blev man inte gift var man inte värd en man!
Hur kvinnor får kämpa för rätten till ett eget liv, även som gift. Att inte behöva vara beroende av en äkta man, och att ge upp ritt egna arbetsliv bara de blir gifta beskrivs i den här romanen. Den ger insikt i hur många kvinnor som jobbat hårt för kvinnosläktet som kom efter!
Nu gäller det att inte tappa det lilla jämställdhet kvinnor fått under de gångna hundra åren. Att komma ihåg kämparna som fick utstå mycket i sin kamp för rättigheter och rättvisa för alla.
Jag undra om inte många glömt detta och ar allt för givet. Att vi måste fortsätta kampen mot orättvisorna som fortfarande finns kvar i samhället. Vi måste hålla ihop precis som Pennskaftet, Cecilia och de andra kvinnorna i föreningen för kvinnlig rösträtt!
March 5, 2020
En bok jag kände till sedan innan men som gav en oväntad nyanserad bild av det tidiga 1900-talets kvinnokamp med kamp för kvinnlig rösträtt i fokus. Man kan se samma tendenser idag som för 110 år sedan i kvinnokampen: klassfrågan, solidariteten med andra kvinnor, särartsfeminismen, kravet på ofelbarhet och högre standarder för kvinnor. Wägner skriver förutom om kvinnofrågan fint om kärlek, även om Pennskaftets kärleksförhållande med den unge arkitekten Dick präglas av frågor om makt, giftermål och smak, beståndsdelar som kanske står i vägen för att en modern läsare ska kunna ta till den historien. Dialogerna får mig att tänka på TV-serien Gilmore Girls: skarpa och humoristiska, men också styltiga och sökta.
I övrigt är boken lite av en lektion i tidigt 1900-tal, dess politiska liv, dess normer, och hur människor precis som du var goda eller onda men mest någonstans där mittemellan.
I övrigt är boken lite av en lektion i tidigt 1900-tal, dess politiska liv, dess normer, och hur människor precis som du var goda eller onda men mest någonstans där mittemellan.
August 16, 2019
Det är sällan jag rekommenderar alla att läsa en bok, men Pennskaftet tycker jag verkligen att ALLA borde läsa. Den speglar den svåra balansgången mellan kärleken till en människa och kärleken till rösträttsfrågan i en tid när dessa två inte var kompatibla. Dessutom slog den mig som alltför aktuell i vissa frågor. När boken skrevs återstod tio år av kamp för den allmänna rösträtten. I år har vi haft allmän rösträtt i hundra år. Hur kan jag känna igen mig i så många avsnitt av den här boken?
Kanske är min starkaste reflektion att mitt liv vilar på Pennskaftets axlar. Utan böcker som denna, utan personer som Elin Wägner, vågar jag knappt föreställa mig vilken kamp jag själv hade fått föra för min egen rätt att existera som fullvärdig, självständig människa.
Kanske är min starkaste reflektion att mitt liv vilar på Pennskaftets axlar. Utan böcker som denna, utan personer som Elin Wägner, vågar jag knappt föreställa mig vilken kamp jag själv hade fått föra för min egen rätt att existera som fullvärdig, självständig människa.
November 26, 2021
Deprimerande att vi inte kommit så himla långt ändå, på 100 år. Framstegen har varit många, men det är fortfarande så mycket kvar. Passande nog avslutade vi den här i bokklubben samma dag som vi fick - och förlorade - vår första kvinnliga statsminister.
Jag har emellanåt svårt att hänga med i språket och vändningarna (gjorde de slut, är han död?? Jahaaaa - han är bara sjuk) men Pennskaftet är en härligt entusiastisk och driven person. Undrar så vad som skulle ha hänt sen - kom hon tillbaka till Dragarlaget eller fick hon finna sig i att vara husmor? Fick Cecilia någonsin uppleva lycka igen? Så många frågor.
Jag har emellanåt svårt att hänga med i språket och vändningarna (gjorde de slut, är han död?? Jahaaaa - han är bara sjuk) men Pennskaftet är en härligt entusiastisk och driven person. Undrar så vad som skulle ha hänt sen - kom hon tillbaka till Dragarlaget eller fick hon finna sig i att vara husmor? Fick Cecilia någonsin uppleva lycka igen? Så många frågor.
This entire review has been hidden because of spoilers.
August 18, 2023
3.5 kanske? Språket är lite svårt, dialog och handlingsverb blandas en del, men det är ett så tydlig kärleksbrev till de som kämpade för kvinnlig rösträtt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är som en önskan om hur kvinnan ska få vara, en beskriving om hur fantastisk och hårt arbetande hon är just nu (då) och vad hon kan. Elin Wägner sa : "jag älskar kvinnan, hon kan så mycket mer än vad ni tror" och hon har fortfarande rätt.
June 10, 2024
Pennskaftet - kanske Elin Wägners mest kända roman och ett flaggskepp för kvinnlig rösträtt. Jag tycker hon elegant undviker att boken enbart känns politisk men fina personbeskrivningar som visar hela människan, inte bara rösträttsförespråkaren. Samtidigt är det vansinnigt intressant att förstå mer om hur kampen för rösträtt gick till, vilket motstånd de mötte och hur deras förändringsarbete såg ut, i stort och smått. Tycker riktigt mycket om Elin Wägners författarskap!🌟
August 13, 2019
Jag lyssnade på en lättläst version av Pennskaftet, vilket jag upptäckte först efter den var slut. Historian var fin och fänglsande, så jag kanske får läsa originalversionen någon gång. Tills dess får jag minnas denna skildring av kampen för kvinnlig rösträtt och skildringen av relationer mellan de olika karaktärerna.
October 17, 2020
3,5. Djupt tacksam till alla kvinnor som deltog i denna kamp och drev dess frågor till sin spets. Intressant tidsresa 110 år tillbaks i tiden där kvinnor levde under helt andra förutsättningar när det gäller politiken så väl som kärlekslivet. Ett lite annorlunda äldre språk och en handling som beskrivs mycket genom sina dialoger.
January 9, 2019
Väldigt välskriven med ett vackert språk som får både tiden och personerna väldigt levande även 100 år senare, men kärlekshistorierna förstod jag mig inte på. Pennskaftets med Dick var mest tröttsam, och Cecilias mörka historia har jag som kvinna på 2000-talet väldigt svårt att förstå.
March 15, 2024
Spännande och intressant roman om den kvinnliga kampen för rösträtt. Känns som ett tidsdokument och har kanske inte de tydligaste litterära kvaliteterna som ta en verk genom tiden. Med det sagt är det ändå en klassiker och väl värd att läsa.
June 24, 2019
Intressant skönlitterär inblick i arbetet för kvinnlig rösträtt. Än bättre är skildringarna av relationerna mellan kvinnorna i berättelsen. Solidaritet, skam, avund, djup vänskap. Allt finns där.
March 25, 2020
It was very stupid of me to read a book in old Swedish after reading Harry Potter😂
June 14, 2022
Början på kvinnokampen, överklasskildring.
Read
April 5, 2024Antagligen en viktig bok, om kampen för kvinnlig rösträtt, men den var rätt tråkig och inte särskilt välskriven.
June 5, 2024
Handlingen var bra men språket är stundtals svårt att förstå. Lite rörig meningsbyggnad. Ändå läsvärd
March 22, 2024
recensione a cura del blog “Libri Magnetici" by Meghan
A distanza di qualche anno, esce una nuova opera tradotta di Elin Wägner, che ci racconta ancora una volta un mondo molto diverso non tanto dal nostro, quanto da quello dell’Europa continentale di inizio Novecento.
Abbiamo un’unica protagonista, Barbro Magnus detta anche “Pennino”, di cui subito percepiamo l’attenzione, l’impegno, la velocità di vita già da quel cappotto lungo e stretto che indossa: giornalista impegnata (da qui il soprannome), fa parte di quelle Nuove Donne della società svedese, e vive la sua vita anche sfidando le convenzioni, dai ritardi a cena a quell’amore vero vissuto fuori dal matrimonio.
La sua amicizia con Cecilia rappresenta un punto fermo fino alla fine, perché è proprio Cecilia che le lascia una sorta di eredità spirituale, così come il suo impegno politico e sociale le farà capire il peso della scelta.
L’amicizia, che lega poi anche altri personaggi del romanzo, è trattata anche a seconda delle differenze di età e classi sociali, riuscendo a descrivere la complessità del mondo femminile e delle sue sensazioni
Più che autobiografico, Pennino è una finestra sulla condizione femminile non solo svedese, ma in generale sulla presa di coscienza delle donne, che aspiravano al voto anche come realizzazione di quell’indipendenza tanto agognata, che non erano più disposte ad essere delle madri-mogli passive, ma libere anche nella scelta di conciliarlo con il lavoro.
La Wägner riesce a raccontarci il senso di ridicolo provato dalle prime suffragette senza usare pietismi, ma evidenziando il disinteresse e l’opposizione sociale.
«Per molte di noi il sacrificio più grande che si possa offrire al diritto di voto è dedicargli tutte quelle forze che dovremmo in realtà investire nel nostro lavoro e nella vita privata. Ma cosa si può fare? Non appena si inizia a lavorare per un interesse speciale e si osserva e si riflette un po' sulla condizione della società, si arriva inevitabilmente al diritto di voto. E’ lì che ci siamo incontrate, tutte noi che lavoriamo, che veniamo da ambienti così diversi e abbiamo tutte qualcosa che ci sta a cuore e che ci aspetta.»
Una storia più che mai attuale quest’anno, e lasciatemi dire, anche in questo secolo, perché nonostante il voto e altri diritti le donne sono ancora e spesso sottoposte al giudizio altrui.
Cinque petali.
A distanza di qualche anno, esce una nuova opera tradotta di Elin Wägner, che ci racconta ancora una volta un mondo molto diverso non tanto dal nostro, quanto da quello dell’Europa continentale di inizio Novecento.
Abbiamo un’unica protagonista, Barbro Magnus detta anche “Pennino”, di cui subito percepiamo l’attenzione, l’impegno, la velocità di vita già da quel cappotto lungo e stretto che indossa: giornalista impegnata (da qui il soprannome), fa parte di quelle Nuove Donne della società svedese, e vive la sua vita anche sfidando le convenzioni, dai ritardi a cena a quell’amore vero vissuto fuori dal matrimonio.
La sua amicizia con Cecilia rappresenta un punto fermo fino alla fine, perché è proprio Cecilia che le lascia una sorta di eredità spirituale, così come il suo impegno politico e sociale le farà capire il peso della scelta.
L’amicizia, che lega poi anche altri personaggi del romanzo, è trattata anche a seconda delle differenze di età e classi sociali, riuscendo a descrivere la complessità del mondo femminile e delle sue sensazioni
Più che autobiografico, Pennino è una finestra sulla condizione femminile non solo svedese, ma in generale sulla presa di coscienza delle donne, che aspiravano al voto anche come realizzazione di quell’indipendenza tanto agognata, che non erano più disposte ad essere delle madri-mogli passive, ma libere anche nella scelta di conciliarlo con il lavoro.
La Wägner riesce a raccontarci il senso di ridicolo provato dalle prime suffragette senza usare pietismi, ma evidenziando il disinteresse e l’opposizione sociale.
«Per molte di noi il sacrificio più grande che si possa offrire al diritto di voto è dedicargli tutte quelle forze che dovremmo in realtà investire nel nostro lavoro e nella vita privata. Ma cosa si può fare? Non appena si inizia a lavorare per un interesse speciale e si osserva e si riflette un po' sulla condizione della società, si arriva inevitabilmente al diritto di voto. E’ lì che ci siamo incontrate, tutte noi che lavoriamo, che veniamo da ambienti così diversi e abbiamo tutte qualcosa che ci sta a cuore e che ci aspetta.»
Una storia più che mai attuale quest’anno, e lasciatemi dire, anche in questo secolo, perché nonostante il voto e altri diritti le donne sono ancora e spesso sottoposte al giudizio altrui.
Cinque petali.
June 7, 2013
En klassiker inom svensk litteratur. Precis som många andra kvinnor som skrev bästsäljande böcker runt förra sekelskiftet är Elin Wägner numera tyvärr nästan helt bortglömd som författarinna. Pennskaftet är inte heller någon romans eller mysterium som lätt blev bästsäljare på den tiden, precis som idag, utan en klarögt och humoristiskt skriven tidskildring om rösträttskvinnornas arbete, tidens moralism och fördömande av kvinnors kärleksliv utanför äktenskapet och om en generation av kvinnor som gav sig in på nya områden av arbetsmarknaden, läkare, lektorer och journalister. Det måste varit en fantastiskt spännande tid att leva i.
I bokens centrum står Barbro Magnus, genomgående kallade för just Pennskaftet, en ung energisk journalist som brinner av rättvisepatos. Genom henne får vi träffa Cecilia Bach, en levnadstrött lärarinna från det högre samhällsskiktet som motvilligt dras in i kvinnorättsrörelsen tillsammans med Penskaftet. Vi möter även arkitekten Dick Block som först blir bryskt uppläxad av Pennskaftet då han försöker uppvakta henne, för att sedan bli en försvarare av kvinnosaken.
Framförallt är boken full av roliga passager om resonemang om allmänhetens förakt och förbrylling inför för kvinnofrågan, klasskildringar från såväl slott som bakgator, samt fri kärlek och varm vänskap.
Bra slutnoter/förklaringar om termer, förkortningar, gammeldags ord och så vidare. Förord av Horace Engdahl.
Ps. Om rösträtt: En av rösträttskvinnornas söner lovar att inte bruka sin rösträtt innan hans mor får det. Boken gavs ut 1910 då man året innan beslutat om allmän* rösträtt för män till riksdagens andra kammare (*allmän med vissa förbehåll som t.ex. skattebetalning och värntjänst men utan inkomstskrav). Redan innan denna ändring hade ca. 60% av alla män rätt att rösta. Först tio år senare bestämdes de att även kvinnor skulle få rösta och kraven för männen minskade (kvinnorna hade samma krav på sig med undantag för värnplikten, kravet om genomförd värnplikt togs bort 1924). Kvinnorna i boken levde alltså i ytterligare tio år med ovissheten om de någonsin skulle få rösta och bli valbara. 1921 röstade kvinnor för första gången och de första kvinnorna valdes in i riksdagen, däribland Elin Wägners väninna Elisabeth Tamm.
I bokens centrum står Barbro Magnus, genomgående kallade för just Pennskaftet, en ung energisk journalist som brinner av rättvisepatos. Genom henne får vi träffa Cecilia Bach, en levnadstrött lärarinna från det högre samhällsskiktet som motvilligt dras in i kvinnorättsrörelsen tillsammans med Penskaftet. Vi möter även arkitekten Dick Block som först blir bryskt uppläxad av Pennskaftet då han försöker uppvakta henne, för att sedan bli en försvarare av kvinnosaken.
Framförallt är boken full av roliga passager om resonemang om allmänhetens förakt och förbrylling inför för kvinnofrågan, klasskildringar från såväl slott som bakgator, samt fri kärlek och varm vänskap.
Bra slutnoter/förklaringar om termer, förkortningar, gammeldags ord och så vidare. Förord av Horace Engdahl.
Ps. Om rösträtt: En av rösträttskvinnornas söner lovar att inte bruka sin rösträtt innan hans mor får det. Boken gavs ut 1910 då man året innan beslutat om allmän* rösträtt för män till riksdagens andra kammare (*allmän med vissa förbehåll som t.ex. skattebetalning och värntjänst men utan inkomstskrav). Redan innan denna ändring hade ca. 60% av alla män rätt att rösta. Först tio år senare bestämdes de att även kvinnor skulle få rösta och kraven för männen minskade (kvinnorna hade samma krav på sig med undantag för värnplikten, kravet om genomförd värnplikt togs bort 1924). Kvinnorna i boken levde alltså i ytterligare tio år med ovissheten om de någonsin skulle få rösta och bli valbara. 1921 röstade kvinnor för första gången och de första kvinnorna valdes in i riksdagen, däribland Elin Wägners väninna Elisabeth Tamm.
Displaying 1 - 30 of 36 reviews