Min vän rekommenderade, eller mer, tvingade mig att läsa denna boken. Hon tyckte att den var viktigt för mig och det var den.
Jag har läst många böcker som jag har kunnat relatera till men ingen bok har slagit mig så hårt som den här. Så mycket finns i berättelsen som jag kan relatera till, så mycket av doktharam är jag, och så mycket av pappan är min mamma.
Jag är min mammas dröm, jag är en del av hennes plan och jag måste följa planen för min mammas skull. Jag kan inte svika någon som gett upp så mycket i sitt eget liv.
Jag vet inte, boken smällde mig på käften men samtidigt gav mig motivationen att vara hårdare bättre starkare. Vilket nog betyder att jag missade poängen, poängen var väl mer att släppa lite av prestationsångesten (alltså poängen med att jag skulle läsa den) men jag vet inte jag känner det starkare nu nästan.
Det finns så mycket mer i denna boken som jag relaterar till, hur jag kommer från utkanten av stan, där rasisterna är som starkast, hur jag aldrig har och aldrig kommer att få plats i blatteland, hur min drömskola var Samskolan o hur jag kom in och hur utanför jag kände mig genom det hela för hur är jag nånsin en del av dem? Hur jag siktar mot elitskolan för det är där man blir något det är där man ska.
Hur min mamma har en plan en dröm och vi barnen är uttrycket för den planen. Jag vet inte.