I uppföljaren till den uppmärksammade debuten Spionen på FRA borrar sig Anders Jallai ännu djupare ner i Sveriges mörka efterkrigshistoria. Han gör det i en rafflande thriller som tar sin början när förre spionen och stridsflygaren Anton Modin får tillåtelse att under en natt läsa dokument i Säkerhetspolisens hemliga arkiv. Modin upptäcker en mapp över mordet på statsminister Paul Olofson och inser snabbt att mycket inte framkommit i mordutredningen. Samtidigt som han börjar läsa den hemliga akten dör Säpochefen Klas Berg i en hjärtattack, och strax därpå blir Modin avbruten i sin läsning och tvingas ut ur arkivet.
Han förstår att han fått se något som inte var ämnat för hans ögon och när Modin samma natt blir utsatt för ett mordförsök står det klart att han är något mycket stort på spåren. Trådar löper till dolda vapenaffärer på 80-talet, mordet på en tv-journalist, den hemliga organisationen Arla Gryning och det kalla krigets alla ljusskygga element och oheliga allianser. I sin jakt på sanningen får Modin hjälp av bland andra Julia Steerback, som har ett förflutet inom både Försvarets radioanstalt, FRA, och dess amerikanska motsvarighet NSA. Tillsammans utmanar de starka krafter, däribland Modins förre chef Chris Loklinth, som leder den militära underrättelseorganisationen SSI.
Landsförrädaren är inte bara den spännande fortsättningen på Spionen på FRA, utan också en thriller som säger något om Sveriges dolda förflutna och den makt som än idag utövas bortom demokratisk kontroll. Utifrån sin djupa förtrogenhet med svenskt underrättelseväsen har Jallai skrivit en spänningsroman som känns skrämmande förankrad i svensk nutidshistoria.
ANDERS JALLAI är dykare och före detta stridspilot. Han fann den sovjetiska ubåten S7 på svenskt vatten 1998 och det försvunna Catalinaplanet 2003. Landsförrädaren är hans andra roman. Läs Anders blogg på www.jallai.se.
”En alldeles utmärkt spionbok, oerhört drivet språk och i samma anda som Guillou fast bättre!” Steffo Törnquist, TV4 Nyhetsmorgon, om Spionen på FRA
Spännande är den, jovars, men jag blir alltmer ovän med konceptet ju längre jag läser. Historien är nämligen en slags halvfiktion. Vi följer en påhittad huvudperson - dykare till yrket, likt författaren - när han nystar i några av de största rättsmysterierna i modern svensk historia. Den försvunna DC-3:an 1952, Palmemordet 1986 och Estonia-katastrofen 1994. Sprinkla lite spekulationer och konspirationstänk på toppen och vips, så får du bokserien om Anton Modin (Landsförrädaren är den andra av i skrivande stund totalt tolv böcker).
Återigen, jag ogillar formatet. Författaren har själv beskrivit hur han ursprungligen tänkt skriva faktaböcker, men efter år av efterforskningar ändrade han sig till att istället skriva romaner baserade på verkligheten. Säkerligen har detta varit till hjälp när det gällde hur han skulle hantera känsliga uppgifter. Men frågan är om det inte hade varit bättre att istället dra inspiration av de verkliga historierna och låta dem utgöra en bas för en helt påhittad berättelse. För som det är nu så är det väldigt, väldigt likt vad som faktiskt står i historieböckerna. Men ordentligt kryddat.
Palmemordet är centralt, men Olof Palmes namn är fingerat till Paul Olofson (finurligt, inte sant?). Vissa andra namn är dock riktiga (personer som författaren tagit sig mindre friheter med att skriva om, antar jag). Dessutom inleds flertalet kapitel med en kort kursiverad ingress som direktciterar från utredningar, vittnesförhör, dagböcker gällande Palmemordet. De tycks äkta. Och här förekommer Olof Palme under sitt rätta namn. Sammantaget blir det en lite för frikostig blandning för min smak, även om själva berättelsen är spännande och det är stundtals svårt att lägga boken ifrån sig. Särskilt mot slutet.
Att blanda fakta och fiktion kan bli hur bra som helst, men här gifter det sig aldrig. Mycket fakta tappar trovärdighet när den blandas med saga, och en del påhitt riskerar uppfattas som sanning. Tyvärr är berättelsen i inte vass nog för att motivera högre betyg.
Som vanligt är historien helt ok men allt förstörs av att karln inte kan hantverket att skriva. Så platt att jag tappar intresset direkt. Lika med alla böckerna. Synd. Han borde få hjälp, alternativet är att hans läsare vill ha det så och då är det ju bara för mig att böja mig.
Anton Modin framstår även i den här boken som en psykopat som ljuger och undanhåller information från sina vänner. Handlingen håller inte ihop riktigt hela vägen. För många saker brister för att det ska bli bra.
Jag är kluven till denna bok. Utrikespolitiken och underrättelseverksamheten intresserar mig men det är något med språket som skaver. Man behöver nog ha intresset om man ska läsa den.
Detta är bok två i serien om Anton Modin och du bör ha läst delen före för att till fullo förstå alla vändningar. En spännande mix av fakta och fiktion som gjort för konspirationsälskare med militära intressen. Massor av fina referenser till myndigheter och instanser och med en tydlig förankring i verkligheten utan att det blir uppenbart vad av historien som faktiskt är sant och vad som inte är det. Denna gång är fokuset i boken på mordet på statsminister Paul Olofson (Olof Palme) och Modins jakt efter mer information om händelsen.
Blev så trött på den. Tror att intrigen egentligen är rätt bra, men jag stördes på någon slags kantighet och icke-trovärdighet hos karaktärerna. Kan inte sätta fingret på vad det var som inte fungerade för mig, men när huvudpersonen frågade efter grönt te hemma hos sin vän orkade jag inte längre. Det kändes som att han var alltför mycket tidsmärkt hjälte. Sexig, ärrad, känslig, självständig, smart, superhärdig, tuff, naturmänniska, etc.
Jag tycker att Landsförrädaren är den bästa boken i Modin-serien. Slutgiltiga svar på både statsministermord och ubåtskränkningar lockar samtidigt som tillräckligt många trådar behålls olösta för att det ska verka trovärdigt.