Den här dagboken tar sin början i oktoberrusket -21. "Max frid" i huset. Uffe överraskar genom att läsa Sally Rooney och kolla på Succession.
Efter ett par ljudbokstimmar kan man ändå konstatera att den vanliga vardagen pågår: parken, politiken, portugallängtan. 15h kvar när jag skriver det här.
- - -
- Är det det så här det ska kännas när elden falnar?-farhågor om ålderdomen blandas med tankar på "sista uppbrottet", alt. skaffa katt. Annars pågår det mesta som vanligt: återvinningen i Måsalycke, Coop, vårdcentral och optiker, halvt motvilliga lunchutflykter - känner så igen foodieaggron - och fully automatic-signeringar på galleriet.
För 45 dagar Nextory använde jag rabattkoden från En varg söker sin pod, passande nog. Då hinner även V9 komma ut som ljudbok. En lite knepig sak med det formatet är att det inte framgår att det bitvis är andras ledarsidestexter eller artiklar som läses upp, förrän i slutet av dem. Långa passager. Annars blir jag upplivad av alla rants mot borgerligheten och det nya bruna.
Första femhundra som senaste tusen: mest ref av krönikor när det inte handlar om krubb. Nånstans där lovordas också Nato – en vad det verkar förflugen åsikt som plötsligt ändras bland preturnéångest, flickvänsleda samt allmänt pisshumör. Detta utan att det tröttsamma “pissed” används, det går ju faktiskt att skriva fram sitt/sin hjärta/amygdala ändå/trots allt.
“Dagens datum har många 2:or. Men jag tror ändå inte att 22.02.22 är nånting alldeles märkvärdigt. Den där 0:an är i vägen” (s. 442).
“Hur ofta äter jag pinn- eller strutglass?” (s. 486).
Att läsa Lundells till synes aldrig sinande ström av dagböcker är en fin sommartradition jag kommer sakna väldigt mycket när den är över. Man vet vid det här laget såklart vad man får men ibland (t.ex. när man har semester) är det skönt.
Ulf Lundells liv tuffar på där på Österlen. Umgås med ingen [ja, förutom flickvännen N - när hon är där], klagar på det mesta och gläds endast emellanåt. Har läst alla dagböckerna och har tyckt de varit trivsamma trots gnället. Som att lyssna på en vän då och då för att "catch up". Men jag börjar faktiskt tröttna lite. Skulle inte sakna Vardagar #9 om det inte blir av att jag läser den [vilket jag förmodligen kommer att göra...].
Nära en fyra men mycket lunk och upprepning. Men det är förtrollande. Och i samma stund som man irriterar sig på att han ältar flytt till varmare breddgrader i 5000 sidor och inte kommit till skott, påminns man om att det är det som är en stor del av livet. Att drömma, älta och inte komma till skott.
De här böckerna tuggar på lika monotont och svängigt varje gång. Stadigt, gubbigt och TRYGGT men också dynamiskt och vackert. Litteraturens motsvarighet till krautrock.