- Åh, fy fan, nu är det nutida svenska sommarhelvetet i full svang igen.
Inleds i juni -22, alltså för endast ett år sedan. Stockholm. Ambivalenta turnéförberedelser. A cruel, cruel summer. Uffe, nu 73, längtar hem till gården. "Jag har problem med sommaren. Man kommer helt av sig."
Förvånade mig själv med att verkligen bevaka det här ljudbokssläppet, dag för dag. Det blir en fin start-på-sommarledigheten-lyssning. Lyssnar t.o.m. på 1.1 i stället för 1.2 för att de drygt 17 timmarna inte ska vara över så fort. Hur ska det bli med Portugal... eller blir det österlensklimax. Medan jag läser överväger jag själv ett partiellt uppbrott.
- - -
Anti-foodie-aggron tilltar och jag känner SÅ igen mig, "Vi kreativa skiter väl i maten." Fast frukost är viktigt. Dagböcker är alltid så fint att läsa, om alla vardagliga göromål och funderingar. Vädret. "Snart mörkt. Regn inatt. " en oktoberanteckning. Ibland påminns läsaren om att det faktiskt är Ulf Lundell som skriver, t.ex. "var full hela sommarturnén 1991" eller om en stockholmslägenhet en passant, "skrev Saknaden där".
Ja jösses, nu blir Uffes avsky mot absolut allt ryskt och mot all religion (men särskilt Islam) ganska ofta enerverande. Likväl håller han också sin linje mot nyliberalismen och mot SD. Det är en sådan kombination av ståndpunkter som socialdemokratiska strateger drömmer om att alla innerst inne delar, men som i verkligheten vanligen urartar i simpel reaktionär misantropi. Så även där är Lundell något av en nationalklenod, också i sina mer irriterande och nattståndna stunder. Och man läser/lyssnar vidare för det är också härligt och kul och smart och välformulerat. "Snart måste trenden med rissoni upphöra", utbrister han plötsligt efter något längre referat av en kulturartikel eller funderingar om Dylan. Och ja, "fula linnebyxor igen, Hakelius!". Det blir att gå på både föregående och efterföljande volymer.
Inget är sig likt sedan 2019. Det är en bitter och finurlig Lundell som guidar oss genom sina grubblerier och spaningar under det avslutande halvåret av 2022. Det är en festlig sammanfattning och en påminnelse om hur mycket skit man har glömt bort sedan dess, trots att det känns som igår. Jag skrattar flera gånger åt formuleringar och kängor som delas ut till höger och vänster. Jag var tvungen att fråga en bekant, som omnämns som en "ingentingmänniska", och fick ett skratt till svar tillbaka: "Hahaha! "Är vi inte alla det?".
Wikingsson får av Lundell rubriceringen "pladdrig" i boken när han avhandlas under sin Söndagsintervju. Men boken innehåller även den mycket av den varan. Såklart varvat med mat, bilar som krånglar och dåligt bubbelvatten. Ibland finner jag mig själv skumläsande tills jag fastnar för någon av de sylvassa spaningarna och ler för mig själv.
Jag ger betyget 3, för det är en dagbok, och dessa kan vara fantastiska men bör aldrig få ett högre betyg än tre. Jag hoppas att Lundell fortsätter skriva sina dagböcker så länge han bär med sig två plektrum i höger bakficka.
Ja, jag behöver kanske lämna vardagsrummet. Men det skriks så lustigt från köket. “Ungjävel. Ungjävel. Jävla ungjävel!”.
Nä, det var ugnen. Precis som i V8 (V7?) går ugnens innerglas i kras. Ugnjävel. Hur. Varför.
Det får mig att (med kärlek) tänka på när han nånstans på mitten (V6?) skaffade ny diskmaskin. Ilskan/oförståendet i tre våningar. …plutta med bestick – aldrig. Får en korg levererad. Får väl så att säga korgen. Feltolkning av survival of the fittest, min stjärt.
Nato-frågan förefaller grumlig.
“Varför är Ernst så brun?” (s. 78).
“Körde till Coop och pissade och köpte fil” (s. 407).
Jag ligger lite efter i läsningen av Ulf Lundells ”Vardagar”. Köpte #9 i våras, läste den klar i dag! 652 sidor. Men det är nog så de kommer att läsas i fortsättnlngen. En liten bit i taget under en längre tid. Ungefär som innehållet i sig självt; likartat, men ändå trivsamt. Lundell rör aldrig en gitarr [men ”bär alltid med mej två plektrum i byxornas högra bakficka”], än mindre skriver några låtar, är förälskad i N, målar, läser och kommenterar ALLT. #10 och #11 är redan ute, men de spar jag nog till bokrean.
4,5/5. Upplevde denna som mer intressant än den förra, utan att jag riktigt kan förklara varför. Stundtals briljanta oneliners och tankar - ”nyssnazzar”, bara en sån formulering!