What do you think?
Rate this book
Don't Forget Me
Izzy Young was a distinctive figure in the folk music and beatnik world. He set up the Folklore Center in New York’s Greenwich Village, where Patti Smith, Emmylou Harris and Allen Ginsburg performed, and he produced Bob Dylan’s first show in New York in the 1960s. In 1973, Izzy moved to Sweden, where he opened up a similar cultural centre.In Stockholm, the young Philomène and her father resided in the basement of the folklore centre, living a bohemian life, rich in culture and love. Thirty years later Izzy is fighting dementia.In a raw and unembellished manner, Philomène depicts the emotional rollercoaster of losing a beloved parent and a larger-than-life personality to an invisible, invincible foe. Interspersed are small moments of joy as the fog briefly parts to allow for a reconnection. Philomene masterfully intertwines the two timelines with a beautifully sparse language that vibrates with emotion. Don’t Forget Me is a deeply personal book, yet the story itself is highly universal.
288 pages, Paperback
First published January 20, 2021
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 41 reviews
February 27, 2021
Den mysiga programledaren från Philofix har debuterat med en uppväxtskildring som framförallt fokuserar hennes excentriske pappa Izzy Young. Han var någon form av kulturlegend som drev Folklore Center i New York och i Sverige. Han banade väg för superstjärnor som Bob Dylan och Patti Smith. Grandin gör nedslag i olika tider och berättar om situationer som hon erfarit med sin pappa. Tidigt in i berättelsen förstår vi att i slutet av sitt liv fick pappan alzheimers sjukdom.
Vi får följa med i en bergochdalbana som slingrar sig genom Philomène Grandins liv. Det är ofta ont om pengar men gott om kärlek. Med bravur tecknar hon bilden av den växelverkan som sker mellan far och dotter. Det är varmt och berörande. Hon hyser en enorm lojalitet mot sin pappa men lyckas undvika att romantisera. Det är svårt att låta bli att fundera på det som hon inte skriver om, mamman. Utifrån sett är Grandins barndom oroväckande otrygg och det är otroligt hoppfullt att en förälder som misslyckas på många plan ändå med kärlek och intresse kan komma en bra bit.
Jag lyssnade på boken och tyckte mycket om författarens egen inläsning.
Vi får följa med i en bergochdalbana som slingrar sig genom Philomène Grandins liv. Det är ofta ont om pengar men gott om kärlek. Med bravur tecknar hon bilden av den växelverkan som sker mellan far och dotter. Det är varmt och berörande. Hon hyser en enorm lojalitet mot sin pappa men lyckas undvika att romantisera. Det är svårt att låta bli att fundera på det som hon inte skriver om, mamman. Utifrån sett är Grandins barndom oroväckande otrygg och det är otroligt hoppfullt att en förälder som misslyckas på många plan ändå med kärlek och intresse kan komma en bra bit.
Jag lyssnade på boken och tyckte mycket om författarens egen inläsning.
April 21, 2021
Fyfan va bra!! Så fint skriven och otrolig uppläsning (av författaren själv). Vill bara höra mer :-(
February 14, 2021
Böcker, filmer och musik är som bekant ofta starkast när de skapar igenkänning. I ‘Glöm allt men inte mig’ får vi som läsare möta vi som läsare folkmusik & folklore-fantasten Izzy Young, mannen som blev känd för att ha upptäckt Bob Dylan, genom dottern Philomène Grandins ögon. Det är en berättelse om en far och en dotter som vägrar släppa taget om livet och varandra.
Boken består av fragmentariska minnen, som ger oss en inblick i hela det liv Philomène delat med sin pappa, men den kretsar också tydligt kring den eskalerande demensen. Det finns en både fin, och sorglig scen, då hennes pappa Izzy vill iväg på en resa. Philomène har planerat att han ska kunna hälsa på en vän i Köpenhamn. Dagen han ska åka iväg och hon ska skjutsa honom till tåget vaknar han hemma hos henne och säger överlyckligt att resan har varit fantastisk. Hon tvingas svara att han ju inte har åkt ännu. Jag slås i boken av, vad som verkar vara en aldrig sinande livsglädje trots att han blev allt sjukare. Men också av Philomènes tålamod, hur hon outtröttligt är vid hans sida. Tålamodet hos en dotter som blir föräldrar, och kanske har varit länge. Finns det en gräns mellan kärlek och vad man mäktar med?
Boken griper inte bara tag i mig genom den känslosamt gestaltade relationen mellan Philomène Grandin och hennes pappa Izzy Young, utan för mig också personligen på grund av förståelsen av det svårgripbara i att förlora någon till demensen. Jag har de senaste åren, framförallt det senaste, sett detta tålamod hos min mamma. Jag har genom denna bok förstått henne bättre, och hur den sista tiden innan mormor gick bort på mammas födelsedag i november, som såklart var jobbig för oss alla, måste känts och varit för henne. Det är så mycket som känns så otroligt bekant från det hon försökte förklara för mig och oss då. En både välkommen och jobbig påminnelse. Flera gånger gråter, av de väldigt färska minnena. Det är kanske främst av denna personliga koppling som gör att den får en femma av mig.
Men trots att det på många sätt är en sorglig bok, finns mitt i all den mörka vetskapen om en person som sakta slits ifrån en, även en aldrig sinande humor och värme. Jag rekommenderar den verkligen, och har fått äran att prata med Philomène i nästa nummer av Nöjesguiden.
Boken består av fragmentariska minnen, som ger oss en inblick i hela det liv Philomène delat med sin pappa, men den kretsar också tydligt kring den eskalerande demensen. Det finns en både fin, och sorglig scen, då hennes pappa Izzy vill iväg på en resa. Philomène har planerat att han ska kunna hälsa på en vän i Köpenhamn. Dagen han ska åka iväg och hon ska skjutsa honom till tåget vaknar han hemma hos henne och säger överlyckligt att resan har varit fantastisk. Hon tvingas svara att han ju inte har åkt ännu. Jag slås i boken av, vad som verkar vara en aldrig sinande livsglädje trots att han blev allt sjukare. Men också av Philomènes tålamod, hur hon outtröttligt är vid hans sida. Tålamodet hos en dotter som blir föräldrar, och kanske har varit länge. Finns det en gräns mellan kärlek och vad man mäktar med?
Boken griper inte bara tag i mig genom den känslosamt gestaltade relationen mellan Philomène Grandin och hennes pappa Izzy Young, utan för mig också personligen på grund av förståelsen av det svårgripbara i att förlora någon till demensen. Jag har de senaste åren, framförallt det senaste, sett detta tålamod hos min mamma. Jag har genom denna bok förstått henne bättre, och hur den sista tiden innan mormor gick bort på mammas födelsedag i november, som såklart var jobbig för oss alla, måste känts och varit för henne. Det är så mycket som känns så otroligt bekant från det hon försökte förklara för mig och oss då. En både välkommen och jobbig påminnelse. Flera gånger gråter, av de väldigt färska minnena. Det är kanske främst av denna personliga koppling som gör att den får en femma av mig.
Men trots att det på många sätt är en sorglig bok, finns mitt i all den mörka vetskapen om en person som sakta slits ifrån en, även en aldrig sinande humor och värme. Jag rekommenderar den verkligen, och har fått äran att prata med Philomène i nästa nummer av Nöjesguiden.
April 5, 2021
Jag har lyssnat på den fina boken om Philoméne Grandins uppväxt och liv tillsammans med sin pappa. Det här är en berättelse som genomsyras av stark kärlek mellan far och dotter. De har en väldigt varm och genuin relation, även om tillvaron präglas av brist på pengar och att tidvis stå utan bostad. Med åren påverkas deras relation av pappans demens och Philoméne får bära ett tungt ansvar som anhörig.
Bokens titel ”Glöm allt men inte mig” är väldigt passande. Den levnadsglada pappan Izzy Young var en musikpersonlighet som startade ett Folklore Center i New York där han arrangerade Bob Dylans första konsert i Carnegie Hall 1961. 1973 flyttade han till Sverige där han startade Folklore Centrum på Söder i Stockholm. ”Allt löser sig” var pappans devis och han levde ett bohemiskt liv där dottern fick följa med honom överallt. Trots brist på pengar tar de tillvara på de små stunderna tillsammans som att njuta av en glass tillsammans och det fortsätter de med fram tills Izzy går bort. Han är stolt över sin dotter och kommer och ser det mesta av det hon gör som skådespelare. Pappan var en naiv vuxen och Philoméne ser med stora ögon kompisars välfyllda kylskåp och ordnade hem. Det händer att hon i smyg tar med sig mat hem så att de ska få äta sig mätta.
Med tiden upptäcker hon att pappan lider av demens och Alzheimer. Det är gripande att se allt ansvar hon tar. Vänskapen med Bob Dylan gör att de blir bjudna på Nobelfesten och Philoméne har inte bara bestyr med festen utan har också noga förberett så inga katastrofer ska inträffa. Det är rörande att läsa.
Det här är en fin och gripande bok. Jag känner till Philoméne sedan jag såg Bolibompa med barnen, men fadern var fram till nu okänd för mig. Boken är en fin skildring av deras liv tillsammans och berättelsen förstärks såklart av att höra Philoméne själv läsa boken.
Bokens titel ”Glöm allt men inte mig” är väldigt passande. Den levnadsglada pappan Izzy Young var en musikpersonlighet som startade ett Folklore Center i New York där han arrangerade Bob Dylans första konsert i Carnegie Hall 1961. 1973 flyttade han till Sverige där han startade Folklore Centrum på Söder i Stockholm. ”Allt löser sig” var pappans devis och han levde ett bohemiskt liv där dottern fick följa med honom överallt. Trots brist på pengar tar de tillvara på de små stunderna tillsammans som att njuta av en glass tillsammans och det fortsätter de med fram tills Izzy går bort. Han är stolt över sin dotter och kommer och ser det mesta av det hon gör som skådespelare. Pappan var en naiv vuxen och Philoméne ser med stora ögon kompisars välfyllda kylskåp och ordnade hem. Det händer att hon i smyg tar med sig mat hem så att de ska få äta sig mätta.
Med tiden upptäcker hon att pappan lider av demens och Alzheimer. Det är gripande att se allt ansvar hon tar. Vänskapen med Bob Dylan gör att de blir bjudna på Nobelfesten och Philoméne har inte bara bestyr med festen utan har också noga förberett så inga katastrofer ska inträffa. Det är rörande att läsa.
Det här är en fin och gripande bok. Jag känner till Philoméne sedan jag såg Bolibompa med barnen, men fadern var fram till nu okänd för mig. Boken är en fin skildring av deras liv tillsammans och berättelsen förstärks såklart av att höra Philoméne själv läsa boken.
February 14, 2021
Nu minns jag inte vilka låtar jag körde men för typ 15 år sen [17-18?!] spelade jag på nåt galej i Borlänge och Izzy Young satt i publiken. Under en promenad senare på kvällen frågade jag honom lite försiktigt vad han tyckte om det hele och han replikerade, typ:
IT WAS SHIT! YOU'RE TRYING TO ACT LIKE YOU HAVE SOMETHING TO SAY, BUT YOU DON'T.
Sen var det väl ingenting mer med det, nåja lite upprörd blev jag kanske, promenaden fortsatte i alla fall och enligt ryktet övernattade Izzy senare den kvällen på en parksoffa vid Sportfältet. Hans analys var för övrigt på pricken, den gäller även för det mesta som jag företar mig än i dag. Eventuellt är den också applicerbar på vad varenda kotte företar sig hela tiden.
"Berätta mer om ditt spännande lajf, Roger!" – Nä, det här handlar ju om andras historier och just den är bra, ibland inte särskilt men oftare förjävla. Inte minst tack vare att Lasse Demian gör en lysande biroll som make och pappa, men inte mest heller.
IT WAS SHIT! YOU'RE TRYING TO ACT LIKE YOU HAVE SOMETHING TO SAY, BUT YOU DON'T.
Sen var det väl ingenting mer med det, nåja lite upprörd blev jag kanske, promenaden fortsatte i alla fall och enligt ryktet övernattade Izzy senare den kvällen på en parksoffa vid Sportfältet. Hans analys var för övrigt på pricken, den gäller även för det mesta som jag företar mig än i dag. Eventuellt är den också applicerbar på vad varenda kotte företar sig hela tiden.
"Berätta mer om ditt spännande lajf, Roger!" – Nä, det här handlar ju om andras historier och just den är bra, ibland inte särskilt men oftare förjävla. Inte minst tack vare att Lasse Demian gör en lysande biroll som make och pappa, men inte mest heller.
March 28, 2021
En fin bok om hur det var och hur det blev. Om kärleken mellan far och dotter, om den dag när rollerna byts och föräldern blir ett blir ett barn. Trots att jag haft en pappa och en barndom långt från Philomènes känner jag igen mig.
December 8, 2022
Bland det bästa på länge, starkt och känslosamt. Tack för tips!
April 26, 2023
En biografi om en pappa skriven av dottern. Ärligt skriven om deras starka relation och om både bra och sämre sidor. Olika kapitel är från olika tider men det blir inte rörigt, tycker snarare det gör att boken aldrig är långtråkig. Ganska sorglig och otroligt fin bok!
December 9, 2024
Lättläst bok som nog fångar de flesta.
Jag tycker den har tre lager: 1. Dels berättelsen om originalet Izzy Young. En excentrisk person med en aldrig sinande passion för folklore och poesi, som också är en pappa men som inte verkar se det som något särskilt uppdrag eller ansvar. Man får bilden av att han skiter i alla konventioner och styrs av sin passion som är att se och möta andra människor som bär på en ”sann passion” (dvs som har något att säga). Han är snabb på att tala om när en person inte känns äkta och drar sig inte för att skälla ut de som inte hyser samma respekt för folklore som han, eller som bara slösar hans tid. Att leva i fattigdom verkar inte vara ett högt pris för att han ska få göra det han vill.
2. Dels berättelsen om att vara barn till Izzy. Att växa upp i 80-talets Stockholm, i en vardag präglad av fattigdom och ovisshet, men fylld av musik och socialt liv. Ibland har de inte råd med mat, ibland är de hemlösa, men kärleken är alltid där. Eller är den det? Jag kan inte undgå att se hur mycket ansvar Philomene bär som liten, och hur hon alltid kommer i andra hand - efter pappans passion.
3. Kärleken till en pappa som sträcker sig lika stark hela livet, eller kanske t.o.m. blir ännu starkare. Den stora sorgen när ålderdomen börjar göra intrång på pappan, hur Philomene hanterar det med att ännu mer kliva in i föräldrarollen (den hon egentligen alltid haft), för att tillslut påbörja sitt avsked.
Uppskattade att få en bild av Izzy Young, vilken karaktär han var och vad han betytt för musiker och poeter. På ett sätt härligt att läsa om någon som lyckades leva ett till synes så lyckligt liv trots avsaknaden av pengar, bara för att lyckan kretsade kring att få upptäcka och konsumera viss musik och poesi.
Vad gäller den far- och dotterrelation som skildras så är den nära, vardaglig och självklar, men här är det nåt som saknas för mig. Jag vill inte säga att det är romantiserat, för känslan är att berättelsen är ärlig och även rymmer det ocharmiga. Men på något sätt känns framställningen för ensidig. Var är ilskan och sorgen? För den måste väl finnas där, i en uppväxt där man endast syns vid sidan av sin pappas passion? Visst blir Philomene arg några gånger, men då är det mot pappans demens eller mot sin väninna som försöker lyfta av ansvar för pappan från hennes axlar. Blir hon någon gång arg på som pappa? Som aldrig riktigt lät henne vara ett barn fullt ut, eller aldrig lät henne helt stå i fokus. Kände hon sig alltid så älskad som hon skriver? Har svårt att sätta ord på varför men för mig lyckas inte detta lager av boken nå hela vägen fram.
De delar som handlar om avsked till en förälder är de som berör mig mest och får tårkanalerna att öppnas. Det är omöjligt att inte bli berörd av deras intima far/dotterrelation och hur Philomene krampaktigt håller tag i honom, ända till slutet, och hur hon då släpper taget på det mest kärleksfulla och vackra men lite okonventionella sättet. Intimiteten i deras relation går nästan att ta på och den följer från barnsben till pappans död. De var varandras trygghet livet ut, trots att livet innehöll så mycket osäkerheter.
Jag tycker den har tre lager: 1. Dels berättelsen om originalet Izzy Young. En excentrisk person med en aldrig sinande passion för folklore och poesi, som också är en pappa men som inte verkar se det som något särskilt uppdrag eller ansvar. Man får bilden av att han skiter i alla konventioner och styrs av sin passion som är att se och möta andra människor som bär på en ”sann passion” (dvs som har något att säga). Han är snabb på att tala om när en person inte känns äkta och drar sig inte för att skälla ut de som inte hyser samma respekt för folklore som han, eller som bara slösar hans tid. Att leva i fattigdom verkar inte vara ett högt pris för att han ska få göra det han vill.
2. Dels berättelsen om att vara barn till Izzy. Att växa upp i 80-talets Stockholm, i en vardag präglad av fattigdom och ovisshet, men fylld av musik och socialt liv. Ibland har de inte råd med mat, ibland är de hemlösa, men kärleken är alltid där. Eller är den det? Jag kan inte undgå att se hur mycket ansvar Philomene bär som liten, och hur hon alltid kommer i andra hand - efter pappans passion.
3. Kärleken till en pappa som sträcker sig lika stark hela livet, eller kanske t.o.m. blir ännu starkare. Den stora sorgen när ålderdomen börjar göra intrång på pappan, hur Philomene hanterar det med att ännu mer kliva in i föräldrarollen (den hon egentligen alltid haft), för att tillslut påbörja sitt avsked.
Uppskattade att få en bild av Izzy Young, vilken karaktär han var och vad han betytt för musiker och poeter. På ett sätt härligt att läsa om någon som lyckades leva ett till synes så lyckligt liv trots avsaknaden av pengar, bara för att lyckan kretsade kring att få upptäcka och konsumera viss musik och poesi.
Vad gäller den far- och dotterrelation som skildras så är den nära, vardaglig och självklar, men här är det nåt som saknas för mig. Jag vill inte säga att det är romantiserat, för känslan är att berättelsen är ärlig och även rymmer det ocharmiga. Men på något sätt känns framställningen för ensidig. Var är ilskan och sorgen? För den måste väl finnas där, i en uppväxt där man endast syns vid sidan av sin pappas passion? Visst blir Philomene arg några gånger, men då är det mot pappans demens eller mot sin väninna som försöker lyfta av ansvar för pappan från hennes axlar. Blir hon någon gång arg på som pappa? Som aldrig riktigt lät henne vara ett barn fullt ut, eller aldrig lät henne helt stå i fokus. Kände hon sig alltid så älskad som hon skriver? Har svårt att sätta ord på varför men för mig lyckas inte detta lager av boken nå hela vägen fram.
De delar som handlar om avsked till en förälder är de som berör mig mest och får tårkanalerna att öppnas. Det är omöjligt att inte bli berörd av deras intima far/dotterrelation och hur Philomene krampaktigt håller tag i honom, ända till slutet, och hur hon då släpper taget på det mest kärleksfulla och vackra men lite okonventionella sättet. Intimiteten i deras relation går nästan att ta på och den följer från barnsben till pappans död. De var varandras trygghet livet ut, trots att livet innehöll så mycket osäkerheter.
This entire review has been hidden because of spoilers.
April 5, 2021
Så fint och ärligt om att ha en förälder som försvinner in i demensen.
June 22, 2022
gillar att det är hon från vintergatan som skrivit och att hennes pappa känns så pappig. en bok som inte förvånar vid någon sväng men som inte heller lämnar en besviken. mitt i mitten men framförallt en fin minnesuppteckning som är helt genuin
April 10, 2023
3.5 🌟
October 12, 2024
Kan inte låta bli att tänka på att det nog var bättre alla de stunder då han i första hand var en bästa vän och inte pappa, både i hennes barndom och vuxenliv. Praktexempel på att man inte nödvändigtvis är en fantastisk förälder bara för att man är en fantastisk person.
February 11, 2022
Fascinerande och berörande bok. Påminner en del om Åsa Linderborgs "Mig äger ingen".
En höjdpunkt är Nobelmiddagen, när de sitter mellan Kristina Lugn och Klas Östergren. Men jag har haft nog av udda orginalitet och dysfunktionalitet hos mig själv och i min omgivning, så därför uteblir femman.
En höjdpunkt är Nobelmiddagen, när de sitter mellan Kristina Lugn och Klas Östergren. Men jag har haft nog av udda orginalitet och dysfunktionalitet hos mig själv och i min omgivning, så därför uteblir femman.
August 13, 2021
En vacker berättelse om relationen mellan dotter och far livet igenom. Dock är det svårt att inte känna sig kritisk till berättelsens centrala figur, pappan Izzy Young. Jag uppfattar honom som väldigt självupptagen och att titeln Glöm allt men inte mig refererar till pappans framskridande demenssjukdom men också tiden dessförinnan - en dotter som klänger sig fast vid sin excentriske far därför att hon måste, en man som ser sin dotter ibland när det passar honom. Scenen där hon som tonåring vill berätta för honom att hon mår dåligt och han då vill ha ett ’moment’ som han kan skriva en dikt om men egentligen inte ser henne alls, är väldigt talande för deras relation. Den verkar gå väldigt mycket ut på honom och hans behov av att vara sedd och viktig. Samtidigt får man som läsare ändå intrycket av att deras relation är ömsesidigt kärleksfull och väldigt stark. Jag tycker att författaren som helhet har ett sätt att skriva på som är väldigt rättframt, ärligt och gripande. Det är dessutom spännande att få kännedom om personen Izzy Young och människorna runtom honom.
February 14, 2021
Väldigt gripande bok på många sätt. Kanske att jag till och med vågar gå så långt att jag kallar den något av ett mästerverk. Den säger en hel del om allt möjligt, utan att peka finger. Kanske den visar på hur viktigt det är att vi tar hand om varandra? Kanske visar den att ingen är perfekt, men att man ändå kan vara kärleksfull. Välskriven på ett naturligt sätt. En väldigt fin bok om man gillar musik och kultur i allmänhet, men också en bok om sjukdom, kärlek och livspusslet. Dessutom en hel del anekdoter från nobelpriset och Dylan. Läs!
July 29, 2024
En mycket fin och personlig skildring av en far och dotter-relation från författarens barndom till pappans död. Boken har ett väldigt vackert och ärligt språk, och hon berättar öppet om allt från den fattigdom de stundtals levde i, till pappans demens och svårigheter att klara sig själv. Men framför allt är det en bok om kärlek och minnen. Och Bob Dylan.
Jag tyckte att den ibland kunde bli lite rörig då den hoppar mycket mellan olika år, från dåtid till nutid, vilket gjorde det svårt att hänga med och få ett sammanhang. Ibland blev den också lite för rå för min smak, vissa saker behöver man kanske inte ha med. Annars en väldigt fin bok!
Jag tyckte att den ibland kunde bli lite rörig då den hoppar mycket mellan olika år, från dåtid till nutid, vilket gjorde det svårt att hänga med och få ett sammanhang. Ibland blev den också lite för rå för min smak, vissa saker behöver man kanske inte ha med. Annars en väldigt fin bok!
November 23, 2021
Fin berättelse om en dotters relation till sin excentriske åldrande far. Lyssnade på ljudboken inläst av författaren vilket gjorde den mer personlig.
Vardagligt och stundals hyperrealistiskt språk vilket fungerar bra i sammanhanget. Väldigt personligt och ärligt.
Vardagligt och stundals hyperrealistiskt språk vilket fungerar bra i sammanhanget. Väldigt personligt och ärligt.
January 6, 2025
Efter att ha lärt känna Philomène förstår jag hur hennes ”uppoffringar” när det gäller Izzy måste tagit hårt.
En fantastisk bok, om en fantastisk person och hennes antagligen fantastiska pappa.
Skriven på ett sätt som passar mig perfekt.
Tack!!
En fantastisk bok, om en fantastisk person och hennes antagligen fantastiska pappa.
Skriven på ett sätt som passar mig perfekt.
Tack!!
May 9, 2021
Fin, levande berättelse om en dotter och en far
May 13, 2021
En intressant uppväxtskildring. Jag erkänner att Lars Demian var min idol i tonåren och att jag läste den pga nyfikenhet :)
August 18, 2021
den här var så vacker!! och så smärtsam. en otrolig debut
October 30, 2021
Kärleksfull, öppen och gripande berättelse om relationen mellan far och dotter genom tiden och med en Alzheimer diagnos. Hade dock lite svårt att hänga med i svängarna, med alla hopp i tiden.
February 11, 2022
Gripande och kärleksfull berättelse om Izzy Youngs sista år
December 22, 2022
En jättefin och stark skildring av det starka bandet mellan Philomene och hennes pappa Izzy.
February 7, 2023
Tack Philoméne för fantastiska personporträtt och för en otrolig historia om djuplodande kärlek. Jag är så berörd!
May 14, 2023
Läsaren tas med till folklore center och får mig att minnas Izzys humör, dofterna, tjurigheten och charmen. Samt denna högst omöjliga plats där liksom allt var möjligt.
Fin skildring
Fin skildring
June 1, 2024
Gripande och vacker!
August 12, 2024
Uschuschusch vad demens är hemskt
Slukade den på en dag och känner stor sympati för alla som lever med och vårdar människor med alzheimers
Slukade den på en dag och känner stor sympati för alla som lever med och vårdar människor med alzheimers
August 20, 2024
Synnerligen varm och ömsint bok om en pappa vars dotter skrivit ett varmhjärtat porträtt av honom, Izzy Young. Sträckläste. Kan rekommenderas.
Displaying 1 - 30 of 41 reviews