Vad vet vi egentligen om våra föräldrar? Hur hanterar vi vetskapen att de ligger för döden och hur lagar man en familjerelation innan det är för sent? Det är frågor som utforskas i romanen Lydias liv, en bok om sorg och förlust, familjehemligheter och judisk identitet.
Aleks är en medelålders svensk-judisk man med framgångsrikt företag och ett välordnat familjeliv. Hans tvillingsyster Tami bröt för länge sedan kontakten med deras mamma. När mamman är döende inser syskonen att de inte riktigt vet vem kvinnan som ligger för döden är. Med ett svartvitt inramat foto som en av få pusselbitar startar den subtila jakten på sanningen om deras familjehistoria.
Mer än ett halvsekel tidigare får vi följa Lydias liv i ett hårt och kallt Leningrad. Ensam med sin mor växer hon upp i andra världskrigets skugga. Pianot och baletten är Lydias allt och snart inser hon att det är konsten som kan vara hennes biljett till ett bättre liv. Men hennes judiska arv smyger sig på och skapar en alltmer ohållbar situation.
I Lydias liv får läsaren följa två sammanflätade historier: den om tvillingarna Aleks och Tami som vakar vid sin mors dödsbädd och den om Lydias uppväxt i Leningrad och väg till Sverige.
”Lydias liv” av Gabriel Francke Rodau väcker tankar om vad vi egentligen vet om våra föräldrar. Vad vet vi om det liv de levat och de erfarenheter de bär på? Romanen är en vacker berättelse om en mors sista tid i livet, om familjerelationer, hemligheter, sorg och om judisk identitet.
Precis som debutromanen ”Leons bok” är denna skriven med ett vackert språk med fina formuleringar som jag stannar upp vid och läser igen. Det är en sorgkantad och vacker historia.
Jag tycker om att vi får följa de två parallella historierna och att sakta få ta del av mammans historia där hon växer upp i Leningrad i andra världskrigets skugga och präglas av sitt judiska arv. Baletten tar henne till Sverige, men hon bär på en stor hemlighet. Det är finstämt, sorgkantat men också fyllt av kärlek, värme och en vacker berättelse om arv och identitet för tre generationer.
När Aleks får veta att hans mamma Lydia har hamnat på sjukhus och hålls vid liv av maskiner, börjar han vaka vid hennes sida. Han får med jämna mellanrum sällskap av sin fru, dotter och till slut även sin son. Ibland är han ensam där, och ibland är tvillingsystern Tami och systersonen där. Det Aleks och Tami inser, är att de knappt känner den mamma de växt upp med. En mamma som visserligen alltid har funnits där, men som har varit väldigt tystlåten om sin bakgrund och om vem hon är. Pappan känner de inte, och egentligen har de inte heller någon släkt att tala om. Och nu verkar det vara för sent att få lära sig. Sammanflätat med detta får vi följa Lydia under uppväxten i Leningrad efter andra världskriget, och hur hon tack vare sin balettförmåga, tar sig till Sverige men också allt hon får stå ut med längs vägen.
Lydias liv är ingen feelgood, inte ens lite grann. Och det gör inget, för Gabriel Francke Rodaus berättarstil passar så bra till den här typen av bok. Det är sorg, det är förlust, det är misär och det är familjehistorier, hemligheter, värme och kärlek. Språket är otroligt finstämt och passar väldigt bra till den här typen av bok.
Persongalleriet är inte särskilt stort men jag tycker om att det mest fokuserar på Aleks, Tamara och Lydia. Egentligen vill jag nog skaka om allihop för att de håller sig för sig själva och inte kan dela med sig något om sig till någon annan. De är mycket mer lika varandra än det känns som vare sig Aleks eller Tami vill tro. Att Lydia är sluten efter det hon upplevt, är inte alls konstigt men Aleks upplevs för mig mest som en gnällig och bortskämd medelålders man. Någon som inte klarar av att bli motsagd utan då direkt tappar humöret och fattningen.
Språket är som skrivet väldigt finstämt och passar bra till genren. Det gör också bokens längd. Den är lite drygt 200 sidor och allt mörker som medföljer gör att det känns passande att den är åt det kortare hållet. Medan jag läser kommer det upp en massa frågor om min egen familjehistoria och jag är glad över att chansen funnits att fråga medan jag undrade. Medan det fortfarande fanns möjlighet att få svar.
Med sin andra bok, tycker jag att Gabriel Francke Rodau har hittat sin berättarröst på ett bättre sätt, och den här boken stannar med mig på ett helt annat sätt. Jag ser fram emot vad framtiden kommer att erbjuda.
3.5 För det första, ser ni så fint omslag!? Känns så unikt och välgjort, älskar de! Även bokens insida är väldigt fin - språket är så vackert och den känns som precis lagom längd med sina 200 sidor. Den må va kort men får plats med mycket ändå, det är ändå en lågmäld, fin och sorgsen historia! Innehåller mycket familjehemligheter, relationer och visar på ett fint sätt hur sorg kan tvinga en att bli vuxen
I boken träffar vi tvillingarna Aleks och Tami som vakar vid deras mammas dödsbädd där de inser att det finns många frågor de aldrig har ställt, samtidigt följer vi även (i annan tidslinje) följa Lydia och hennes resa när hon som ung tar sig från Leningrad till Sverige.
Jag kände personlig att jag helt inte riktigt klickade med det hela på sättet som jag brukar vilja för att riktigt älska en bok men jag kan ändå säga att den är väldigt bra och rekommenderar starkt, den är bara inte helt min grej, och det är okej!
En man sitter vid sin mors dödsbädd och en insikt om att varken han eller hans syster egentligen känner till särskilt mycket om sin mors liv växer fram och att det de trodde sig känna till inte stämmer. På runt 200 sidor ger Francke Rodau sin läsare en berättelse som sätter igång tankar om hur väl vi känner till våra föräldrars historia och särskilt tiden innan vi själva föddes. Och vad gör man när man kanske står det med insikten men det är för sent att räta ut frågetecknen? Gabriel Francke Rodau har med sina två utgivna böcker redan blivit en favoritförfattare hos mig. Det är något med tonen i hans språk och berättande som jag faller för. Den stillsamma, eftertänksamma. Mycket förtjust!
En bok jag tyckte mycket, mycket om. Berättelsen om Lydia var kanske något tunn, men tonen är genuin och karaktärerna nyanserade. Temat om hur svårt det kan vara med kommunikation inom en familj intresserar mig alltid. Näääästan värd fem stjärnor.
Stark men något för sentimental historia för min del. Sista 50 sidorna bär berättelsen men jag förstår inte riktigt son - mamma historien innan. Att inte krävt svar tidigare i livet?? Köper det inte.
Detta var en ganska tunn bok med drygt 200 sidor, men det var en väldigt fin bok som handlade om att hantera sorg och om familjehemligheter. Tyckte verkligen om språket i boken.