Dagarna före jul 2021 går larmet i en av Sveriges mest välbevakade villor. Men det är ingen terrorist som poliserna möts av på platsen, det är en papperslös kvinna från Nicaragua som är där för att städa.
På statsministerns garageuppfart börjar Elinor Torps berättelse om hur de företag vi anlitar för att göra våra hem och arbetsplatser rena själva är de smutsigaste. Kriminalitet, usla villkor och människoexploatering är regel, inte undantag.
Rent åt helvete är en närgången skildring av människorna som städar vårt land. Av en arbetarrörelse som vänt dem ryggen och en politik som har banat vägen för missförhållandena. Men lika mycket handlar det om dig och mig. Vi som kan välja att blunda eller se vem som håller i skurhinken.
Elinor Torp är författare och journalist. Hon jobbar enligt sin egen metod “follow the people” och har tilldelats och nominerats till ett flertal priser för sitt arbete, bland annat Guldspaden och Stora Journalistpriset. År 2024 tilldelades hon också Wendelapriset och Stig Dagermanpriset.
Mycket viktigt tema som i vanliga fall engagerar mig men jag la ifrån mig boken med en ganska likgiltig känsla. Svårt att peka på exakt vad det beror men blev besviken eftersom jag hade väntat mig så mycket mer. Elinor Torps bok om Krokomfallet är av en helt annan kaliber. Det blir en svag 3:a för denna, ganska nära en 2:a. Synd!
Inget nytt direkt, men ändå en obehaglig granskning av städbranschen och dess på många håll orimliga villkor. Att anlita städ i olika former känns plötsligt mer komplicerat än någonsin.
Så här avslutade jag texten om Elinors förra bok, Vi skuggorna:
“Annars är det som sagt nattsvart, och mättat med mörka känslor. Det knyter sig i magen under läsningen. Naturligtvis blir jag arg och bedrövad, och jag får också en stark och obehaglig känsla av att utvecklingen är irreversibel. Den har gått så långt, och skuggsamhället har blivit en stor del av samhällsekonomin som inte låter sig skäras bort hur som helst. Under tiden växer de sociala problemen och den mänskliga kostnaden.”
Uppföljaren Rent åt helvete ger på intet sätt en ljusare bild. Här är det specifikt städbranschen som står i fokus, och boken är lika nattsvart som den förra. Den stora skillnaden är att Elinor övergivit begreppet skuggsamhälle, eftersom allt ligger i öppen dager. De utnyttjade människorna finns på samma platser som vi och städar samma lokaler som vi vistas i dagligen. Till och med statsministerns villa städas av utländsk svart utnyttjad arbetskraft.
Här tar boken sin utgångspunkt. Chilo blir ertappad när hon ska städa hos Magdalena Andersson, en enorm skandal som borde ha skakat Sverige och socialdemokratin i sina grundvalar, men som snabbt glömdes bort när Ukrainakriget bröt ut med full kraft. Idag säger Andersson bara att hon inte har någon lust att prata om det. Elinor får ingen intervju.
Däremot får hon samtala med Chilo, och med Joleyns mamma. Joleyn som har en funktionsnedsättning och som jobbar för Samhall, men som till sist mår så dåligt av arbetsmiljön att han tar sitt liv. Chilo och Joleyn är bokens nav. I skottlinjen står främst det offentliga Sverige och LOU. Lagen föreskriver lägsta pris, och det lägsta priset erbjuds av de oseriösa aktörerna. Kommuner och andra myndigheter skriver på, och de seriösa företagen är chanslösa. Marknaden havererar, exploateringen av människor accelererar, och offentliga medel driver på hela karusellen. Samhall är en av de aktörer som får frän kritik i boken. De har gått från att vara en verksamhet med syfte att ge en meningsfull sysselsättning till människor med olika slags svårigheter, till att bli en vinstmaskin som exploaterar samma människor med svårigheter. Staten som en motor i sociala problem. Nattsvart läsning, som sagt. Sverige vaknar långsamt, mycket långsamt, och någon ljusning kan inte skönjas.
Framställningen är dock inte lika bra som i Vi, Skuggorna. Berättelsen hoppar mellan Joleyn, Chilo och andra aktörer, som ibland är Elinor själv, och jag hade velat ha en tydligare tråd. En annan aspekt jag saknar är frågan hur vi hamnade här. Elinor snuddar vid den, men den blir aldrig riktigt belyst. Alliansregeringen lade ner Arbetslivsinstitutet och genomförde en del förändringar i arbetsrätten som spelat roll, men det blir aldrig förklarat vilka mekanismer det rör sig om.
Detta är dock fläckar på en framställning som trots allt är känsloladdad, viktig, upprörande, och ett imponerande reportage. Elinor etablerar sig allt mer som en av landets mest angelägna journalister.
Ett välskrivet reportage som varje beslutsfattare, upphandlare och köpare av städtjänster bör läsa. Författaren följer kvinnorna som städar dagens Sverige, men också trådarna som löper bakåt i tiden. Uppluckringen av den svenska modellen liksom reformeringen av Samhall och vad den inneburit för städmarknaden och samhallsarbetarna. Utöver städarbetarnas röster får läsaren ta del av reflektioner från gränspoliser, fackliga förtroendevalda, anhöriga till samhallsanställda, företagare med flera.
Stark trea. Läs den! En mycket bra reportagebok om människor som städar medelklass-svenssons hem under slavlika förhållanden och med kriminella ägare. Det går inte att säga att vi inte visste.
”Om hon berättar allt hon varit med om i Sverige under åren hon jobbat här, hur städbolagen, helt utanför vad som ens kan vara i närheten av lagligt, utnyttjar människor från Mongoliet, rysktalande länder och andra latinos kanske de skulle förstå. Men förmodligen inte. Svenskarna lever sina liv i villor med gräsmattor som måste klippas och hem som de inte har tid att städa. Hur ska de få loss ens ett ögonblick för att tänka på någon som henne.”
Blir så äcklad och rasande av att läsa sådant här. Hur människor kommer hit på flykt från de absolut värsta situationerna, sådant vi inte ens i våra värsta mardrömmar kan föreställa oss, för att sedan bli utnyttjade igen på ett hänsynslöst sätt av en stat som kallar sig fri, demokratisk och rättvis. Inte nog med det, sedan utnyttjas även de svagaste i Sverige av ingen annan anledning än att man kan och kommer undan med det.
Man vet att det är riktigt illa när till och med de högst utsedda representanterna själva blir påkomna med att ha anställt ett företag där arbetare får ut svart lön och sällan det de har lovats. För att därefter förminska problemet och avfärda det med att ”Även vi som vill göra rätt kan råka ut för oseriösa aktörer”. När de tillgängliga allmänna handlingarna och priser som inget legitimt företag kan konkurrera med inte var signaler nog? Som författaren själv pekar ut, det är inte ens tal om ett skuggsamhälle längre. Hur kan det vara det när det är vi själva som blundar för en uppbar problematik som finns rakt framför oss? Att det är sådana här arbetsförhållanden folk tvingas in, får en att inte se annat än totalt mörker. Än värre är att det inte är begränsat till periferin utan dessa människor utnyttjas ute på våra största myndigheter.
Vad är den gemensamma faktorn för företagen? Inte en enda svensk anställd. Förutom högst upp så klart, för någon lär plocka ut vinsten. Vilket också förklarar den systematiska blindheten från de som anställer företagen. ”Vi hade ingen aning” säger det efter att ha betalat ett pris vem som helst som bor i Sverige hade vetat var befläckat. Tvivelaktigt. Olagligt. Det är förkastligt att problematiken förskjuts och behandlas på ett sätt där de utsatta pekas ut som problemet och måste ta hela skuldbördan.
Bra bok, otroligt viktigt ämne. Bitvis är den dock rörig där samma trådar vävs in i olika historier vilket gör att händelseförloppet inte har en naturlig röd tråd. Det resulterar också i en ganska spretig överblick med upprepningar och mycket hopp mellan de olika berättelserna.
Med den papperslösa städerskan Chilo som genom ett mindre nogräknat städbolag jobbade hemma hos statsminister Magdalena Andersson som röd tråd guidar Torp oss genom den, till stor del korrupta, svenska städbranschen. Förutom Chilo och vägen fram till hennes utvisningsbeslut får vi bland annat inblickar i systematiska konkurser, utnyttjande av papperslösa samt, åtminstone för mig ganska överraskande, hur Samhall utnyttjar sina statsanslag till att konkurrera ut seriösa aktörer istället för att hjälpa dem som behöver hjälp på arbetsmarknaden, allt med förödande konsekvenser. Elinor Torp växlar mellan hur branschen drabbat enstaka personer, som t.ex Chilo, med ett mer utredande anslag något som ibland blir lite hoppigt men greppet gör också att Torp får fram bilden av de skrupulösa personerna som tjänar stora pengar på branschens avsaknad av granskning. I “Rent åt helvete” vävs granskningar av städbranschen, utnyttjandet av svart arbetskraft, avvisningsboende, fackföreningar, Socialdemokratin och papperslösa samman vilket ibland ger ett intryck av att Torp greppar om för mycket i en och samma bok. Detta sagt är “Rent åt helvete” en ögonöppnare som jag rekommenderar, om än inte på rent litterära meriter. Rating: 3,25