Mes mauvaises pensées

by Nina Bouraoui

Est-ce un roman ou une autobiographie à peine déguisée ? Couronné par le prestigieux Prix Renaudot en 2005, Mes mauvaises pensées prend la forme d'une longue confession, livrée d'un seul souffle, sans division ni paragraphe. S'adressant à une thérapeute, à laquelle le lecteur se substitue, la narratrice confie les idées violentes qui l'assaillent parfois, ses phobies d'impulsion. Mais surtout, elle se raconte dans un récit épousant le flux spontané des pensées et des émotions. On a droit à une véritable plongée dans l'identité de ce personnage complexe, qui fouille son rapport à l'écriture, son désir pour les femmes (incluant sa psy), ses histoires d'amour, son écartèlement entre la France, patrie de sa mère, et l'Algérie, pays du père et de l'enfance, dont elle a été brutalement déracinée. C'est toujours cette histoire, au fond de moi, de venir de deux familles que tout oppose, les Français et les Algériens. Il y a ces deux flux en moi, que je ne pourrai jamais diviser, je crois n'être d'aucun camp.

Elle-même d'origine franco-algérienne, Nina Bouraoui avait remporté le prix du Livre Inter avec son premier roman, La voyeuse interdite, en 1991. Ce roman-ci déroule un flot intense, poétique, un peu asphyxiant. Une écriture circulaire où reviennent certains leitmotivs : la noyade, le corps, la peur, la hantise de la mort. La dimension thérapeutique du récit et sa parenté avec le genre de l'autofiction; ne plairont pas à tous. Mais la maîtrise et le brio de l'auteure sont indéniables. --Marie Labrecque

Genres: Fiction, Queer, France, LGBT, Feminism, French Literature, Algeria

290 pages, Paperback

First published September 2, 2005

About the author

Nina Bouraoui (born on 31 July 1967) is a French writer born in Rennes, Ille-et-Vilaine, of an Algerian father and a French mother. She spent the first fourteen years of her life in Algiers, then Zürich and Abu Dhabi. She now lives in Paris.

Her novels are mostly written in the first person and, with the exception of Avant les hommes (Before the Men), have been said by the author to be works of "auto-fiction". This is even the case for Le Bal des Murènes (The ball of moray eels), which, like Avant les hommes, has a male narrator. Since writing her first novel in 1991, Bouraoui has affirmed the influence of Marguerite Duras in her work, although the life narratives and works many other artists are also to be found in her novels (and songs). This is particularly true of Mes Mauvaises Pensées (My Bad Thoughts) which bears the imprint of Hervé Guibert, Annie Ernaux, David Lynch, Eileen Gray, and Violette Leduc amongst others. Questions of identity, desire, memory, writing, childhood and celebrity culture are some of the major themes of her work.

Reviews

[Huy · Rating 4 out of 5]

Một cuốn sách mà đọc lần đầu mình nghĩ sẽ không bao giờ đọc lại vì quá mệt mỏi nhưng rốt cuộc lại cảm giác nó có một sức hút đặc biệt nào đó khiến mình phải đọc lại.
Cuốn sách được viết liên tu bất tận như một dòng ý thức tuôn trào của nhân vật chính kể chuyện mình với vị bác sĩ tâm lý, qua đó những dằn xé nội tâm, những nỗi buồn của sự trưởng thành, nỗi hoang mang trong tình yêu đồng giới như dòng chảy cuồn cuộn tuôn ra mà không có điểm dừng.
Đọc lại sau 8 năm tự dưng thấy có nhiều điều đồng cảm dù vẫn thấy mệt nhưng nó cứ quyến rũ thế nào ấy :))

[Maëch · Rating 4 out of 5]

J’avais peur mais finalement c’est une bonne idée de lire ça en commençant une thérapie ! Ce flot de paroles qui ne s’arrête pas, cette urgence de raconter c’est si beau et c’est un des livres dont j’ai noté le plus de phrases qui me parlent ou m’ont parlé, ça me restera longtemps en mémoire je crois.

(+mention spéciale pour toutes les références à Twin Peaks <3)

[Stormen · Rating 5 out of 5]

Om jag var kapabel till tårar och översvallande känslor hade de pågått just nu.

Jag har väl väntat på att läsa klart den här sen allting började. Det måste vara så. Jag var inte där än. Det känns konstigt att säga Jag känner igen mig, i stor litteratur. Det är de små berättelserna vi får vara i. Inte de här.

[عبد اللطيف · Rating 1 out of 5]

خواطر حميمية بدون حبكة وبدون هدف وبدون عقدة . خربشات شريرة لاضاعة أوقات الآخرين. انها فعلا تخيلات شريرة وعديمة الفائدة للقارئ

[Vu K · Rating 2 out of 5]

Không có ý định bỏ dở một cuốn sách, nhưng do bận nhiều việc nên chỉ thỉnh thoảng đọc được một đoạn. Khi đọc xong cũng tự khen mình là cuối cùng cũng đã hoàn thành.
Tưởng tượng xem một cuốn sách hơn 300 trang mà chỉ là lời kể của người kể chuyện, có thể hiểu như là bản thân tác giả, với người bác sĩ tâm lý, chi chít dày đặc chữ, chỉ một giọng kể chuyện, không có các đoạn hội thoại, có chăng chỉ là trần thuật những câu ngắn của người kể chuyện ghi lại lời của những nhân vật khác trong truyện. Đọc loại văn này cực khó vào, đòi hỏi phải tập trung cao, và nếu đọc liền mạch liên tục được thì tốt hơn là đọc ngắt quãng mỗi lúc vài chục trang như mình. (Vì thế mình còn trì hoãn chưa đọc The Sound and The Fury của W. Faulkner, đành hẹn lúc nào đầu óc thật thảnh thơi sẽ đọc một mạch).
Mình vốn khá cảm thông và tôn trọng những người đồng tính luyến ái (không có nghĩa mình đồng tình với hôn nhân đồng giới, vì nếu đồng giới thì còn gì gọi là hôn nhân nữa), nhưng cũng không có ý định tìm hiểu thêm về thế giới của những người đồng giới, nhất là qua văn chương. Khi mua sách thì không biết là tác giả viết về những mối tình đống giới với các bạn gái, và cả tình cảm với bà bác sĩ tâm lý, nhưng lỡ mua rồi và đã bắt đầu đọc nên phải cố đọc cho hết. May là sách chỉ có những suy nghĩ, chứ không có những màn miêu tả quan hệ giới tính đầy nhục cảm.
Có thể bạn nào muốn tìm hiểu về tâm lý giới đồng tính nữ có thể thấy sự thú vị, hoặc qua câu chuyện cũng có thể biết / learn thêm một điều gì đó. Nhưng với mình để đọc lại nhằm cố hiểu xem điều đó là gì thì quả là một thách thức lớn. Cho 2 điểm vì tác phẩm được một giải thường gì đó của Pháp.

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 3 out of 5]

Om att få ihop delarna till en helhet och om hur delarna förhåller sig till varandra och till helheten. Om dikotomier i form av två nationaliteter, liv och död, mor och far, kvinnligt och manligt, sexualitet och våld, medvetande och kropp, rädsla och mod, ensam och tillsammans, barn- och vuxenliv, skrivandet och verkligheten. Om det man missar när man vänder ryggen till för att man är i något annat. Och mest av allt om kärlek.

Men det är framfört i en enda lång inre monolog, en slags bikt. Stilen påminner om både Woolfs och Duras, men kan nog ändå inte jämför sig med dessa. Men det är samtidigt en skön skrivstil, avslappnad. Jag får känslan av att författaren tar skrivandet på väldigt stort allvar - kanske väl stort - men samtidigt känns det avspänt och prestigelöst. Jag älskar vad den här boken handlar om, jag gillar att det är komplicerat, motsägelsefullt, öppet och utan svar. Jag uppskattar hur höga motiv blandas med triviala detaljer. Men jag tyckte ändå inte så mycket om att läsa den, det var mest jobbigt. Kan bero på att jag var lite stressad. Saknar nog styckes- och kapitelindelning.

[Sara · Rating 5 out of 5]

Completamente enamorada, no sé cómo explicar lo reflejada que me siento siempre en Nina, la manera en que pone en palabras todo cuanto me atraviesa. El libro entero tiene una esencia única, mezclando memorias con pensamientos. Me quedo con miles de palabras, entre ellas:

«Usted está entre nosotras dos. Será mi padre, mi madre, mi hermana, la Amiga, será el mundo entero.»

«Argel existe porque viví allí, porque allí me quedé, soy yo la que crea Argel y no a la inversa. […] No hay infancia en Argelia, solo una primera vida. No odié ser pequeña, odié la niñez en general porque se hundía el mundo.»

«Madame B no vive, está en la vida, y yo juro que quiero existir así. La Amiga tiene ese don. […] En torno a nosotras, silencio, y esa fuerza de estar en el mundo, juntas en el mundo.»

«Escribir lo que veo es mi modo de habitar la existencia.»

«"Si hubiera tenido los dos ojos, habría conquistado el mundo”. En las fotografías de Argel, mi padre lleva unas gafitas negras, y reacciona de un modo extraño cuando un día le digo: “Yo tengo tus ojos”. Escribo también por eso, para restituir el espacio a mi padre, para contarle lo que él no ha visto.»

«Se me saltan las lágrimas por ella y se me saltan las lágrimas por mí, porque sé que mi cuerpo de niña le sirvió de fortaleza, porque sé que mi madre reparó su infancia con la mía.»

[Blanche · Rating 4 out of 5]

j'ai dévoré ou plutôt je me suis laissée engloutir par ce flux de parole continu qui a comme fond, comme prétexte une discussion avec une psychiatre qui se transforme en un soliloque réflexif sur tout ce qu'un corps et un esprit peuvent traverser.
fort en émotions, la narration peut parfois être perçu comme un obstable, mais plus les pages défilent et plus le livre gagne en profondeur. 4-5 phrases me restent encore à l'esprit.

(Plutôt 3,5 que 4 étoiles sur 5 car le livre dans son ensemble n'est pas un VRAI et RÉEL coup de cœur.)

[H.A. Leuschel · Rating 5 out of 5]

Emouvant et original!

[Lune · Rating 4 out of 5]

Je pensais que je lirais ce livre plus rapidement, mais au final je suis ravie que cette lecture m'ait suivie un peu plus longtemps que prévu. J'ai vraiment beaucoup aimé ce livre : sa densité, la plume de l'autrice, les profondeurs mémorielles dans lesquelles nous suivons la narratrice, la douceur amère des souvenirs racontés...
C'est le premier roman que je lis de Nina Bouraoui, et ça ne sera certainement pas le dernier
PS : mon âme de gossip veut trop savoir qui est la Chanteuse ???

[زوربا · Rating 4 out of 5]

تهش نينا بوراوي البحر عن أرض الجزائر، ، إنها تغار من سطوة الذكورة ، تغار على نسائها من ذلك الجنس الخشن ، فرنسا إمرأة مثلية ، ونينا بوراوي ضحية عشق أرض مثلية تسمى الجزائر ، ما بين العلاقتين تولد التخيلات الشريرة.

[LuckyVV · Rating 3 out of 5]

Un roman très intéressant dans la forme qui ne manque cependant pas de fond. Pour ma première lecture de Nina Bouraoui, c'est une belle découverte, intrigante, qui me dévoile une autre facette de la langue française et du rapport aux pays, au corps, à l'intime, à la famille.

[Mikaela · Rating 3 out of 5]

Först hade jag svårt att förhålla mig till berättarstilen och berättelsen, men när jag hade kommit igenom hälften började jag kunna få en relation till berättelsen. Det var inte riktigt min typ av bok, men jag fick ändå med mig lite att fundera på.

[Amina · Rating 4 out of 5]

J`ai eu l`impression que Nina écrit ma vie. A chaque ligne, a chaque phrase, à chaque mot.
Elle a ce pouvoir de regarder à travers les experiences et les vécus et de décrire les émotions humaines avec une beauté incomparable.

[maría · Rating 3 out of 5]

Not bad pero se me hizo pesado. Aún así hay que decir que Nina plasma muy bien sus recuerdos.
Es un libro muy cercano.

[Delaria · Rating 5 out of 5]

Este libro soy yo y el libro que me hubiera gustado haber escrito. Este libro es mi rabia y mi miedo.

[Mina Widding · Rating 4 out of 5]

Ett enda monologiskt flöde, riktat till en osynlig men närvarande psykolog. Jagets tankar, "mina onda tankar", hennes vanföreställningar och hennes liv, hennes minnen, och det liknar verkligen ett tankeflöde, en monolog. Utan paus, fast man förstår att det handlar om flers sessioner, men det finns inte ett enda andetag i monologen, den har sytts samman. Minnen som återvänder och bearbetar, men inte som man kanske skulle tro på grundförutsättningen, kladdigt, det är ändå ett slags "rent" berättande, monologen och psykologen är rn form och en riktning. Det böljar, och jag älskar det.

[Maina · Rating 2 out of 5]

Une séance de psy sauf que c'est pas la tienne. Le journal intime de quelqu'un dont je ne connais rien. Mais ça aborde plein de thématiques intéressantes en v2v

[Milad]

C'est un pari risqué d'écrire tout un livre en un seul paragraphe mais ça en valait la peine. Sûrement pas le dernier de ses livres que je lirai.

"Je garde ce sentiment d’être sans cesse une étrangère, ce sentiment se retourne aussi contre moi, je me sens étrangère à l’intérieur de moi-même."

[Sihem Zeguelli · Rating 4 out of 5]

"Pendant trois ans, je me suis rendue une fois par semaine chez le docteur C. À chaque séance, j’avais l’impression de lui donner un livre, il s’agissait toujours de liens, de séparations, de rencontres, à chaque séance, je construisais et déconstruisais un édifice amoureux. Mes mauvaises pensées est le récit de cette confession, j’ai voulu raconter le métier de vivre et le métier d’aimer. Ce n’est pas le récit d’une thérapie, ce n’est pas une légende, c’est un roman parce que c’est une histoire rapportée ; c’est l’histoire de ma famille, de l’Amie, de la Chanteuse, d’Hervé Guibert, c’est l’histoire de mes deux pays. Je n’ai jamais quitté l’Algérie, on m’a enlevée à l’Algérie, je n’ai jamais fait mes adieux, j’ai appris à devenir en France et je crois que je suis née deux fois. Mes mauvaises pensées est aussi mon retour vers le pays où j’ai laissé quelque chose qui n’a jamais cessé de grandir dans mon dos, et qui n’a jamais cessé de m’effrayer."

[Chaima · Rating 2 out of 5]

نينا بوراوي الجزائرية الفرنسية ، التي سبحت في نهر السين منذ نعومة أظافرها بفضل أمها ، و تطبَّعت بمزاج الفرنسي المتقلب الذي لا يحب شيء و يزعجه حتى صوت الرياح ! , لكن حين يحب فإنه يحب ببذخ واضح ، هذا هو الفرد الجزائري الفرنسية ، كل السطور المكتوبة عبارة عن حياتها بين عائلتها و بين الجزائر و فرنسا .. إلى أن تصل لصفحات وصفت فيها الجزائر بأبيها ، أبيها الذي أحبته بشكل خارق و الذي ترك في نفسها ذوقا لن تنساه ،فهذا الوطن به سمة لا يمكن وصفه .. لا هو عربي خالص و لا أمازيغي خالص ، هذا الوطن مزيج ذو رائحة عبقة من كل شيء ، وصفها لأبيها بالجزائر ترك في نفسي شعور الغربة رغم أني لم أجربها ، قد تكون الرواية بسيطة للبعض لكن تأمل قليلا في سطورها و ستفهم قصدي ~

[Sanna · Rating 3 out of 5]

Sjukt svår att betygsätta. Mycket svårläslig med sina sidolånga meningar och icke-existerande styckesindelning. Saknar handling och är egentligen en självupptagen monolog. Samtidigt finns det här så briljanta formuleringar, så träffande iakttagelser.

"När vi dansar tillsammans på Privilège känner jag att M., som ändå är så lång, passar min kropp, och i det ögonblicket vet jag att vi hade kunnat bli ett par och kanske ett vackert par. Den historien förblir i centrum för vår ungdom, det finns kärlekar som inte kan förklaras med ord eftersom de egentligen inte existerar."

[Imanedz16 · Rating 3 out of 5]

تخيلاتي الشريرة كتاب تحمست له حتى فبل قراءته .... احببت الشخصيات ... و كيفية انتقال الكاتبة من قصة لاخرى ... لكن و مع تسمية الشخصيات بحروف بدل اسماء فعلية ... جعلني ذلك مشوشة فاجد نفسي اتسائل عمن هي تحكي الان .... ...

[intet_]

s. 52-54
I Sevilla säger Sångerskan: "Jag behöver bara titta på dig för att veta vad du har i skallen. Din våldsamhet sitter utanpå huden." Jag säger att då behöver hon ju bara skriva en sång om det. Allt kan sjungas, allt kan skrivas, allt är bara bruk av språket. Jag kan skriva om henne, jag kan beskriva henne, vi två i Spanien, efter hennes konsert i Barcelona, jag ensam, i början, på Las Ramblas, sedan i de små hörnen i Gaudís katedral, sedan inför Kristus, hon på hotellrummet, med telefonen, med sin lilla anteckningsbok för resebruk, med sina idéer: "Jag skulle kunna kalla turnén Love Tour, för varenda människa blir ju kär", hon vill prata om körtjejerna, om teknikerna, om ljudingenjören, hon pratar inte längre om oss eftersom hon känner av min sorg när jag betraktar oss tillsammans, den där sönderslagna saken som inte kommer tillbaka, det sitter i huden, det sitter i händerna, det är den förbrända åtrån; ja, jag kan skriva om åtrån och om njutningen, jag kan skriva om den flammande elden, om bloden, om spänningarna, jag kan skriva om omslutningen, men jag har inget ord för sexualiteten, jag vet inte hur man skriver om sådana scener, det skulle bli vulgärt, det skulle bli banalt, jag blir aldrig chockerad av scenerna med killar hos Guibert, jag ser ett band där som jag inte kan sätta fingret på, för den där sexualiteten, den där klappjakten, de där nätterna, är mig främmande, och ändå känner jag mig mycket väl till mods i det där universumet, mycket väl till mods i den där pornografin, när jag läser, kanske för att det är mig så fjärran, att jag inte alls känner mig inblandad, att det inte angår mig; jag skulle inte kunna skriva om den sexuella relationen mellan man och kvinna, det skulle antingen bli vulgärt eller romantiskt, "det skulle bli à la Hollywood", säger Flickvännen, det finns författare som maskerar, andra som har valt sanningen, jag befinner mig mitt emellan, när jag skriver om Diane i Zürich är det ett skrivande utifrån åtrån, om jag tänker på de där tre killarna som jag träffar på stranden i Biarritz, skulle jag bara kunna skriva om deras skönhet, om håret och vinden, oljan och huden, axlarna och havsvattnet, jag skulle inte kunna sätta ord på deras nätter, deras kön, deras sexuella njutning, jag skulle sakna de orden, om jag var tvungen att skriva om flickorna i skogen i Clermont, skulle jag skriva om midjan, handen, rösten, ingenting om deras nätter, ingenting, orden glider över det. När Guibert skriver: "Han sprutade i min mun", blir jag inte chockerad, men jag skulle aldrig kunna skriva det, jag har inte den kraften, det Guibert skriver är stimulerande, det är det enda skrivandet för mig, det enda som överlåter historien om åtrån, på det sättet, som aldrig är vulgärt, aldrig, jag vet inte om det beror på stilen, jag vet inte, jag läser inte erotisk litteratur, jag läser bara Guibert, mer och mer, han skulle bli som den enda författaren i mitt liv, Sångerskan träffade honom, hon säger att han hade en röst som man inte glömmer; ja jag skulle kunna skriva om oss båda, om våra båda kroppar i rummet i Barcelona, under fläktens blad, i junihettan, i det där ljuset, som inte är vare sig Algerljuset eller Niceljuset, det spanska ljuset är Sångerskans ljus, hon som skriver, vid fönstret, som blundar, på sängen, som tar min hand, som jag drar undan eftersom det var länge sedan jag kände åtrå, eller jag har en fantomåtrå som kommer från en annan kropp och som jag tar med mig dit, för att inte säga nej, för att inte ge mig av, inte än, jag ska ge mig av när jag har fått tillbaka mitt skrivande, när jag har slutat läsa Guibert, när jag har slutat knyta hans ord till min tystnad; jag ska ge mig av när jag inte längre kan betrakta den där kroppen, från badrummet till balkongen, från rummet till hotellfoajén, jag ska ge mig av när jag inte längre kan känna igen den där rösten som sjunger och som kallar på mig, den där rösten som min syster talade om, den där rösten som hon älskade, den där rösten som hon köpte, när jag ännu bodde i Alger, när min mor tog fotografier av mig, bland ruinerna i Chenoua. Det är du som skiljer mig från mig själv, när du vid slutet av varje session säger: "Det räcker för idag", vilket jag hör som: "Jag har tillräckligt med fakta om dig nu."

[Roland Hassel · Rating 2 out of 5]

Egentligen andra läsningen men jag måste ha glömt att betygsätta den. Det gör ingenting, det enda jag kom ihåg från första gången jag läste den var förekomsten av en swimmingpool, något som jag nu insett inte egentligen spelar så stor roll i boken. Den handlar iof ganska mycket om vatten; medelhavet, Algeriet, Rivieran, barndomens simutflykter. Men egentligen; en enda lång autofiktiv utandning, en ältande bearbetning av Bouraouis (semifiktiva) liv; barndomen, inträdet till vuxenlivet, de två identiteterna, släkten och dess problem, hennes tre stora förhållanden, skriven i ett rasande tempo, dock utan egentlig ilska/ondska. Språket förväntas vara styrkan här, bristen på pauser, det ständiga associativa flödet, men i detta också ett motstånd när språket inte räcker hela vägen fram, när det blir tjatigt, ältande, småtråkigt.

[Emeraldia Ayakashi · Rating 5 out of 5]

A touching story as a song that oscillates between the intimate and the universal.
It is a long poem, where the ink draws the hollows and the silences, sketches the voids, where the past "hugs the others, those whose story spreads to Nina Bouraoui". It is an assemblage of texts, more exactly moods, pauses and sighs that fit into a story, which always returns to the sea.
This story "All men want to know naturally" is a kind of initiatory path where the mother of Nina is the one who protects but also the one who carries the secrets of the whole family, the flaws and ghosts that the girl little by little unfold .

[Susanna Forssblad · Rating 4 out of 5]

Wow, tacksam att jag fått kliva in i Nina Bouraouis värld. Boken är en enda lång monolog, berättad för en psykolog och som i en enda inandning. Det var länge sedan jag läste något där kärlek, familjeband, tomhet, nyfikenhet och barndomsminnen mm togs på så stort allvar. Boken är ett enda stort personligt utforskande, berättad på ett ostrukturerat sätt. En mening kan innehålla: ett barndomsminne från uppväxten i Alger, en berättelse från den första kärleken och en reflektion kring hur en rädsla kan sätta sig i kroppen. Jag berörs djupt av Ninas vilja att förstå livet på ett grundläggande sätt.

[Anneli Waara · Rating 5 out of 5]

Om barndom i två länder, vuxenblivande, kärlek, minnen, familjen, relationerna som skrivs fram som ett ångestladdad sökande under terapi. Det som präglar en människas liv. Och som hon gör det! Med ett fascinerande språk, som sköljer fram över sidorna som en flod av ord och dialog. Utan punkt, i ett och samma andetag. Alltid under sinnens berusning. Ibland med upprepningar i meningsbyggnad. Som poesi. När boken är slut har man haft en ny läsupplevelse.

[Nåmis · Rating 4 out of 5]

Den här boken har ett flöde och rytmik som är unik. Jag fångades in flera gånger i en känsla av att närma mig en sorts klarhet i av vad det är att vara människa. Texten är naken, sårbar och rak. Av någon anledning slukades jag inte av boken så det tog lite tid att läsa hela. Rekommenderar den varmt att läsa om man uppskattar personliga och nakna romaner.

[Fleur · Rating 3 out of 5]

Le livre est bon - incontestablement bon, même - mais j'ai trop ressenti l'influence de Marguerite Duras sur l'écriture de Nina Bouraoui (j'avais l'impression de lire une imitation totale de son style). Puis l'autofiction a ses limites, fait que j'ai pu constater avec cet ouvrage.