Sous les saules pleureurs, des chats s'accouplent, griffent la terre et hurlent d'impuissance. Une femme garde les morts.Le cimetière s'agence en allées, en sections, en divisions. La nuit, munie d'une lampe, la femme parcourt les travées et s'arrête sur les lits de pierres. Entre les tiroirs de cendres, les chapelles et leurs petites niches, elle se souvient de son enfance : une fillette a fait voeu de cruauté.La femme fuit la vie qui déborde de rires. Les temps se mélangent. Les visiteurs des tombes se pressent à la grille pour la prière ou la petite histoire et la mémoire crie, indécente comme le corps d'un enfant sous terre.
Nina Bouraoui (born on 31 July 1967) is a French writer born in Rennes, Ille-et-Vilaine, of an Algerian father and a French mother. She spent the first fourteen years of her life in Algiers, then Zürich and Abu Dhabi. She now lives in Paris.
Her novels are mostly written in the first person and, with the exception of Avant les hommes (Before the Men), have been said by the author to be works of "auto-fiction". This is even the case for Le Bal des Murènes (The ball of moray eels), which, like Avant les hommes, has a male narrator. Since writing her first novel in 1991, Bouraoui has affirmed the influence of Marguerite Duras in her work, although the life narratives and works many other artists are also to be found in her novels (and songs). This is particularly true of Mes Mauvaises Pensées (My Bad Thoughts) which bears the imprint of Hervé Guibert, Annie Ernaux, David Lynch, Eileen Gray, and Violette Leduc amongst others. Questions of identity, desire, memory, writing, childhood and celebrity culture are some of the major themes of her work.
Mästerlig mardröm. Ett vältrande i dödens attribut, genom en kvinnlig jagberättare som med poetisk detaljrikedom skildrar det äckliga, det fasansfulla, lierandet med döden (också hon en kvinnlig gestalt) som symboliskt kan läsas som utanförskap, annorlundahet, en känsla av att inte ingå, oviljan att växa upp, ett nej till sexualitet, till liv men också lika mycket kanske en längtan efter just detta? Mättad, varje mening är sprängfylld med bilder, betydelser. Jag läste till stor del högt, det gör man med fördel, för då får meningarna möjlighet att ta plats och kännas. Surrealistiskt, drömlogik, morbiditet, motsatser. Tänker på Helene Cixous - Inuti, och på Anaïs Nin - Incestens hus.
"Dysterheten döljs i en näsduks veck, den skriks inte ut, den sväljs ner. Det passar sig inte att tjuta i de dödas inhägnad; det läses, det tittas, det snokas, det vandras, det vördas; förtvivlans svängningar är som feberns, de kulminerar under natten och lever vidare som en rysning under dagen."
Allt du förknippar med döden, staplat på hög. Ytligt sett en ung flickas beslut att vända sig bort från uppväxt, mognad, åldrande och från livet själv. Läste den först som en metafor för utanförskap men ärligt talat är det så mycket symbolik och så språkligt överlastat så det är svårt att hänga med. Svårläst.
Först boken av Nina Bouraoui jag läst som inte har henne själv som huvudkaraktär och är inte särskilt imponerad.... också första med en annan översättare än Maria Björkman så jag kanske får lov att skylla på det? Tog mig ett tag att komma in i den men tyckte ändå att slutet hade något.
Utöver att inte vara min smak alls var det en totalt undermålig översättning. Läs på franska om du kan, annars kanske engelska? Om du gillar det groteska och barocka