Ve svých punkových dějinách krásy a přístupů ke kráse se autorka zabývá tématy, jako jsou: klátitelnost, seflíčka, napodobování celebrit nebo sexualita jako objekt konzumu.
Žijeme v říši obrazů. S chytrým telefonem v ruce se bavíme, nakupujeme, chodíme na rande, usínáme, a především šmírujeme sami sebe. Jenže zatímco péče o vlastní vzhled se stala jednou z nejdůležitějších částí našich životů – vždyť kdo by nechtěl vypadat dobře na fotce? –, samotná krása se ocitla v ohrožení, neboť se jí zmocnil kapitalistický trh a vyrobil z ní spotřební produkt.
Švédská komiksová superstar a pronikavá glosátorka moderního světa ve své první celobarevné komiksové knize zkoumá, kdy jsme se stali paparazzi vlastních těl. Jak souvisí láska se vzhledem? Co mají společného poslední snímky Marilyn Monroe a selfíčka Kim Kardashian? Která z císařoven měla nejtenčí pas? A co se můžeme naučit od Sněhurčiny macechy?
Strömquist was born in Lund and grew up in Ravlunda in the Österlen region of south Sweden. Today she lives in Malmö. Already as a five-year old she made her own comics, but stopped, until she took up drawing comics at the age of 23. Her flatmate made her interested in comic fanzines then. With Rikedomen, she published her first own fanzine.
Her breakthrough as a comic artist followed with her first album Hundra procent fett ("One hundred percent fat"), which was published in 2005.[4] She regularly publishes in the comic magazine Galago in various magazines and newspapers such as Dagens Nyheter, Dagens Arbete, Bang, Aftonbladet and Ordfront Magasin.[5][6] She designed the cover for the 2013 album Shaking the Habitual by the band The Knife. She also made a comic strip for the band's website, which depicted income inequality in a satirical manner.
Several of her books have been translated into French. Kunskapens frukt about the taboo of menstruation and the vulva in society has also been translated into Dutch, Danish, German, Finnish, English, Russian, Spanish, Italian, Bulgarian, Slovene and Ukrainian.
She studied political science. Her comics are mostly about sociopolitical issues from a feminist and left-wing perspective. They are satirical essay about power and injustices.
Since 2005, she has been working for the youth radio station Sveriges Radio P3. She was involved in the satirical programs Tankesmedjan and Pang Prego. Together with the author Caroline Ringskog Ferrada-Noli, she runs the podcast En varg söker sin pod for the newspaper Expressen. In the SVT program Liv och Horace i Europa, which was broadcast in spring 2016, she travelled through Europe together with Horace Engdahl and discussed the lives of various authors.
Qué inteligente hay que ser para disfrazar un profundo ensayo de carácter sociológico (lleno de citas a algunos de los nombres más representativos de la filosofía de las últimas décadas) como un cómic colorido, lleno de referencias a la cultura pop y con un aspecto de lo más naíf. Liv Strömquist navega por las páginas de este libro llevando a cabo un ejercicio de erudición que no necesita darse importancia para ser incuestionablemente rotundo: a ella le basta lo que sabe y lo que aprende de otros para elaborar un discurso clarividente sobre algunos de los temas que están más en boga en la cultura contemporánea.
Decir que «La sala de los espejos» es un ensayo sobre la obsesión social con la belleza física me suena un poco reduccionista. En esta obra se habla de autoestima, de salud mental, de historia de la estética, de cambios de paradigma, de la presión social, de la aceptación, de la autoimagen... La autora hace un análisis certero, profundo y novedoso (en su discurso y en su forma) de algunas de las cosas que más nos afectan (precisamente porque tienen la capacidad de actuar como si no nos afectasen). Y lo hace desde un humor que abraza lo académico y desde unas ilustraciones que te hacen a la vez sonreír y reflexionar.
Al principio creía que la sala de los espejos del título hacía referencia a las pantallas en las que miramos, nos miramos y nos dejamos mirar... pero, de alguna manera, al terminarlo pienso que el mayor espejo de todos es el propio libro porque en él la autora nos ve a cada uno de nosotros y nos obliga a mirarnos a nosotros mismos. Y después de esa introspección, es difícil verse de la misma manera.
She did it again! Liv Strömquist, die Königin der feministischen Graphic Novel, liefert mit "Im Spiegelsaal", aus dem Schwedischen übersetzt von Katharina Erben, erneut ab und betreibt Patriarchats-Bashing vom Feinsten. Dieses mal widmet sie sich unserem Schönheitsempfinden, insbesondere mit Blick auf die sozialen Medien und die heutige Kommunikation mittels Bildern. Jederzeit sind sie in Zeiten von Instagram und TikTok verfügbar, nur einen Klick ist die beste Freundin, aber auch Models, Prominente und Influencer*innen entfernt. Das bietet viel Raum für Vergleiche - und den damit verbundenen Neid sowie den Druck, nicht schön genug zu sein. In fünf graphisch wieder einmal total gut und fantasievoll ausgearbeiteten Essays nähert sich Liv Strömquist mit philosophischen und popkulturellen Ansätzen unseren Schönheitsidealen im Wandel der Jahrhunderte an und geht dabei unter anderem auch auf den male gaze, die vermeintliche Vergänglichkeit von Schönheit und den Wert der Schönheit im Kapitalismus ein.
Ich hoffe, Liv Strömquist macht immer und immer so weiter. Ich mag ihre Graphic Novel nicht mehr missen, liebe diese Art der Wissensvermittlung und denke, dass sie vor allem auch für Einsteiger*innen in die verschiedenen feministischen Themenfelder ein riesen Gewinn sind. Für mich eine der besten Arten, literarisch unterhalten zu werden!
Zabavno i melanholično o našoj fiksaciji izgledom i lepotom, koja traje od davne istorije. Niko tako ne objašnjava savremeni svet kao Liv. Kao da osetim neko olakšanje kad mi ona sve ovako lepo nacrta i napiše.
I love how Liv Strömquist can transform an intricate social mater, such a the (fucked up) beauty culture, in a very original and easy going format (with a beautiful color palette) that at the same time make you reflect loads. It's been a total experience reading this book, it provided a lot of sense into many wonders I had about social behavior. But at the same time, it made me sad how normalize are many self-destructive attitudes, even promoted! and how difficult is to break all those sick structures that leads us to a rotten society.
Livino najbolje delo koje sam do sada pročitala - zabavna i pedantna filozofsko-sociološko-psihološko-ekonomska studija o ženskoj lepoti, kanonima iste od kraljice Sisi do Kajli Džener, javnoj slici i odnosu prema starenju - kome se zaista, zaista neviđeno radujem!
me ha encantado este nuevo ensayográfico!! de verdad, necesito leer todo lo que ha escrito esta tía porque me parece un talento increíble ser capaz de presentar conceptos filosóficos y complejos de una forma tan amena y visual.
creo que La Voz del Oráculo me convenció aún más!! y es cierto que el tema de la belleza, redes sociales y autoestima es TAN basto que desde un punto de vista puramente subjetivo, me hubiese gustado que se centrase más en algunas cosas y menos en otras.
mi mayor queja es que: se me hacen TAN cortos, leería cientos y cientos de páginas más sobre lo que tiene que decir de este tema.
Some of the ideas in this book were interesting, but there was a bit too much psychoanalysis for my tastes and it could/should have gone into more depth at several points rather than rely on quoting a philosopher/psychologist/sociologist and then quickly moving on to the next point. Still, I’d say this is a good entry point for thinking about issues like the societal importance of beauty and how social media and the ubiquity of images (of ourselves and others) influence people.
I min mening Strömquists mest genomtänkta bok. Många intressanta källor och historiska exempel. Humormässigt så har jag svårt att se någon som är bättre på att vara rolig i text ön Liv Strömquist.
Para empezar, tengo que decir que este cómic, en cuanto al planteamiento del tema, me ha gustado más que No Siento Nada, siendo, de nuevo, increíble a nivel narrativo y técnico.
Además es un libro perfecto para que tu amigo entienda (hasta cierto punto) el peso de la mirada masculina en la vivencia de su propia imagen de las mujeres y las personas AFAB, y cómo esta presión condiciona no sólo su forma de entender su relación física con el mundo sino la relación con su propio cuerpo.
Pero, a un nivel más profundo, de nuevo siento que (otra vez) Strömquist tiende ciertas trampas. En este caso mezcla "lo que nos puede parecer bello" de forma individual y personal y la "belleza" como canon cultural.
Esta belleza (lo que entendemos socialmente como algo/alguien bello o bonito) no es un don aleotorio, son unos patrones culturales y estéticos impuestos por la clase dominante, los cuales los ratifica en su posición y se convierten en aspiracionales.
En su análisis histórico me parece que ignora esta cuestión de clase, pero, cuando se centra en la cuestión de género, creo que es capaz de mostrar el proceso de objetualización femenino a lo largo de la historia y cómo la belleza se ha usado como herramienta de control del sujeto femenino.
El segundo capítulo (sensacional a nivel técnico y narrativo) se centra en el concepto de "mujer bella", y cómo para las propias mujeres y personas AFAB es (se impone como) aspiracional por una cuestión de estatus y de posibilidad de ascensor social, de validación y de existencia. Sin embargo, para el hombre esta "belleza femenina" es poder, es poseer ese objeto deseado, es una cuestión de prestigio social. Pero Strömquist ignora, como decía, la cuestión cultural y de clase de la belleza.
Después, y siguiendo con este hilo, hace una diferenciación entre belleza y dinero argumentando que la belleza no es un bien disponible, la belleza no tiene finalidad y la belleza no se posee, es efímera. Aquí esta trampa de la que hablaba al principio: mezcla la experiencia estética individual con lo que es el canon de belleza, que es estructural, compartido y que nos atraviesa a todes.
Esta "belleza cultural" el capitalismo SÍ que la plantea como un bien tangible que se puede poseer, atesorar y cuya posesión te da prestigio social (se puede poseer en tanto que se puede cultivar y comprar). Esto tiene que ver con que la juventud (y la blanquitud, que ignora por completo) y, por lo tanto, la belleza son aspectos centrales en este sistema capitalista y por ello se hacen aspiracionales. Y aunque ella diga que la belleza no tiene nada que ver con el dinero y que la belleza no es un bien disponible, la belleza, tal y como la entendemos desde un punto de vista occidental, capitalista y blanco, tiene muchísimo que ver con el dinero. De ahí que sea un canon imposible e inalcanzable y se cree un círculo vicioso en el que ningún nivel de belleza es suficiente, entrando en espirales de ansiedad y consumo que sólo benefician a la estabilidad del sistema capitalista y todas sus estructuras (generando, ya de paso, todo un mercado de lo más lucrativo).
De nuevo, como en No siento nada, siento que bordea ciertos temas estructurales y por eso siento que está tendiendome una trampa, pero de nuevo es un libro interesantísimo que sirve para debatir y reflexionar durante horas.
Por terminar, Strömquist plantea una comparativa narrativa muy acertada sobre como la "belleza" (yo diría más bien canon estético) esclaviza, hasta cierto punto, tanto a Sissi la emperatriz como a Kim Kardashian. Sin embargo, ¿hasta que punto Kim es una herramienta de la que se sirve el sistema para imponer el canon de belleza? ¿no es acaso su "belleza" la que funciona como marca de su privilegio, y como confirmación de su status? ¿Nos importa realmente que los ricos también lloren?
This is a super informative yet heartbreaking book. The endless pursuit of beauty, the tyranny of beauty - how the ffffck did we get here? A great dive into the historical, sociological, philosophical relevance of beauty, both collectively and individually.
Im a victim and perpetrator of this futile, unattainable pursuit of beauty (as you probably are too, reader), and reading this was sad, and frustrating, and super insightful, and did i mention sad?
Why cant we all bake a cake full of rainbows and smiles and be happy :'(
"Den tyske sociologen Hartmut Rosa...", ja, mycket av innehållet är bekant från de poddar Liv Strömquist brukar medverka i. Samhällsanalysen är inte mindre intressant för det. Förpackad med mycket humor.
Som vanligt är det väldigt lärorikt att läsa Livs böcker, och som vanligt lämnas jag med blandade känslor: dels ilska/frustration över patriarkatet/kapitalismen, dels något sorts hopp om att saker kanske kan bli bättre.
Inne i spegelsalen handlar det om existentiell ångest och alienation och hur dessa tillstånd förhåller sig till utseendefixering, skönhet och bilder.
Det kunde varit en elegi, men är det faktiskt inte. Det finns många skäl att älska Liv Strömquist, men det största skälet av alla måste vara att hon på ett roligt och informativt sätt förklarar vår samtid och människors beteenden på ett sätt som väcker medkänsla. Hon gör sina läsare barmhärtiga genom att öka våra kunskaper.
Strömquist använder det mimetiska idealet (att begära vad andra begär) för att förklara den psykologiska anledningen till influensers framgång. Tillsammans med att vårt största (enda?) samhällsprojekt är konsumtion, det självförverkligande narrativet som innebär att ställa världen till vårt förfogande och kapitalismens järngrepp får vi oss en soppa att försöka äta med gaffel. Den gör oss inte mätta utan alienerade från oss själva och från känslan av att vara levande.
Hon tar itu med hur vårt vardagliga liv förhåller sig till fotografering och hänvisar till Susan Sontag som redan på 70-talet skrev (alltså innan sociala medier fanns) att ”idag existerar allting för att hamna i ett fotografi”. En litotes i vår tid. Inte lär jag vara ensam om att från att ha älskat foto, för dess illusoriska funktion att frysa tiden, blivit övermätt på tillrättalagda bilder.
Eftersom alla ska dö och vi har ett medvetande får vi dras med mer eller mindre existentiell ångest. Att försöka minska den genom att motverka åldrandet och genom att via sociala medier skapa en persona som klyver vårt jag i en privat och en offentlig del liknar vårt samhälle allt mer en spegelsal som drivs av uppmärksamhetsekonomi. Man kan försöka komma undan genom att dela ”autentiska” bilder från sitt liv, där man är ledsen eller har det stökigt (jag har provat det). Men även dessa bilder kommer att vara del av det offentliga jaget vilket lämnar det privata jaget kolonialiserat.
Vi borde istället försöka acceptera att livet är förgängligt, vore det inte det skulle det inte vara värdefullt (läs mer i Vårt enda liv). Vi borde också sluta dela ”content” som handlar om vårt jag, varför inte om böcker istället (jag har provat det med).
Boktips till: Danny Saucedo och Isabella Löwengrip.
Vidare läsning: Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde.
Jag vill flytta in i Liv Strömquists hjärna!! Oerhört klockrena och älskvärda sociologiska referenser, udda och sjuka historiska exempel (Elvira Madigan, Österrikiska kungar, Nefertitis byst) med illustrationer som även de rättvist speglar Livs otroliga intellekt, mångsidiga illustratörsförmåga och berättartekniska grepp. Lätt ett friskt andetag tillika årets julklapp i vår tids skönhetsekonomi.
Liv Strömquist osaa perata nykyelämän ilmiöitä pohjamutiin saakka havainnollisilla kuvillaan ja tekstillään, joka vilisee tutkimustietoa, filosofiaa ja historiaa. Kiinnostavaa, viihdyttävää ja sivistävää - kaikkea tätä ovat Strömquistin sarjakuvat.
Peilisalissa pureudutaan kauneusihanteiden historiaan ja kuvien orjuuttavaan vaikutukseen. Entä miten naiset itse suhtautuvat vanhenemiseensa? Mitä selfiet oikein tekevät meille? Kuka ja miksi on meistä kauneuden ilmentymä? Entäs jos etsisimme sisäistä minuuttamme sen ajan, jonka kulutamme hyvältä näyttämiseen?
Kuuntelin Strömquistin etähaastattelun Helsinkilitissä keväällä, ja hän kuulosti kirjailijalta, joka haluaa tutkia yhteiskunnallisia ilmiöitä ja rakenteita tosissaan. On hämmästyttävää, miten toimivaa sarjakuva tässä tutkimustyössä on.
Rakastan Liv Strömquistin tyyliä, huumoria ja tapaa nostaa yhteiskunnallisia, etenkin naisoletettuja koskevia ongelmia ja epäkohtia esiin hauskojen piirrosten, terävien näkökulmien ja sosiologisen yhteiskuntateorian kautta. Parhaimmillaan Strömquist on tässä aivan ehdoton nero, mutta tämä uusin teos ei ehkä ihan yllä siihen kaikkein loistavimpaan kärkeen. Joko aihe on jo varsin kaluttu, tai sitten Strömquist ei oikein onnistunut muuten tuomaan siihen sellaista kulmaa, jolla olisi ollut sen suurempaa yllättävää, oivaltavaa tai puhuttelevaa kulmaa, jota ei jotenkin olisi jo käsitelty. Kauneus ja kauneusihanteet aiheena kiinnostavat, mutta tämä jäi kokonaisuutena hieman ohueksi.
somos todos bonecos de barro que logo se tornarão pó. e parece um pouco bizarro gastar todo o seu tempo, sua energia, durante o breve momento que é a vida, estando SUPERSATISFEITO, ou incrivelmente CHATEADO... com o tamanho dos poros do seu rosto.
Strömquist je jedna z mojich najobľúbenejších autoriek vôbec - nielen v rámci žánru feministického komiksu. Ostrovtipne vypointované, veselo nakreslené, jasné, priame a plné zaujímavých faktov. Tentokrát s fokusom na fenomén ženskej krásy. Must read pre každú (nielen) ženu - a priala by som si, aby takéto čítanie bolo dostupné v dobe mojej puberty.
Väitän, että maailmassa ei ole ihmistä, jolla ei joskus olisi ollut ulkonäköpaineita. Se on aika surullinen ajatus.
Lukiessani Liv Strömquistin sarjakuvateosta Peilisalissa (2023, suom. Helena Kulmala, Sammakko, *kirja saatu kustantajalta), harhauduin ajattelemaan, että enhän minä koe kovin usein ulkonäköpaineita. Hetken päästä havahduin ajatukseni älyttömyyteen. Istuin nimittäin lukemassa lasitetulla parvekkeellamme ja koin häpeää siitä, etten ollut pessyt tukkaani.
Stressasin, tuleeko naapuri omalle parvekkeelleen ja näkee minut kaikessa hapsuisessa komeudessani. Koin siis VELVOLLISUUDEKSENI näyttää mahdollisimman viehättävältä jopa täysin tuntemattoman naapurin silmissä. Ihan kuin olisi rikos naapurisopua vastaan, että joku satunnainen naapuri joutuu näkemään minut tukka takussa.
Uskon, että monesti ulkonäköpaineet ovat juuri tällaisia kaihertavia ajatuksia, jotka on vaikea paikantaa. Vaikka en tunnistanut itseäni joistakin Strömquistin kuvaamista ulkonäköpaineiden kerrostumista, minussa on omat kerrokseni.
Olen muuten vakuuttunut siitä, että Strömquist on nero.
Hänellä on ilmiömäinen tapa tutustuttaa lukijansa erilaisiin tutkimuksiin ja filosofien mietelmiin kiinnostavassa ja sopivan painavassa muodossa. Hänen teoksensa ovat oikeastaan jonkinlaisia tarinallistettuja sarjakuvaesseitä, joissa hän assosioi eri lähteistä keräämiään tiedonmurusia. Rakastan!
Peilisalissa-teoksessa Strömquist tutkailee mm. ulkonäköpaineiden historiaa ja osoittaa, että naisten ulkonäköpaineet kumpuavat vuosisatojen takaa. ”Jos nainen EI ollut kaunis tai miellyttävä katsella, hänen ajateltiin olevan väärin tai viallinen.” Esimerkiksi filosofi Rousseau totesi vuonna 1762, että nainen on luotu miellyttämään miestä. Kiitti vaan, Rousseau.
Kirjan vika tarina kertoo keisarinna Sissistä, jolla oli pakkomielteinen suhde omaan kauneuteensa. Hän näännytti itseään nälkäkuureilla ja jatkuvalla jumppaamisella. Kun hän oli täyttänyt 32 vuotta, hän ei enää suostunut maalattavaksi. Miten surkeaa, että jopa oman aikansa kauneusihanteiden määrittäjät ovat kokeneet olevansa vääränlaisia ja riittämättömiä.
Millaisessa tilanteessa sä oot havahtunut siihen, miten älyttömiä kauneusihanteet on?
C'est un gros non pour moi. J'attendais beaucoup de cette BD car si les premières de l'auteure étaient géniales, j'ai été déçue par la dernière voire les deux dernières et espérais donc que celle-ci serait mieux. Si elle propose des réflexions intéressantes sur le mimétisme et des balbutiements sur le rôle du capitalisme et de la société de consomatition à propos des diktats de beauté, certains exemples sont impossibles à accepter pour moi.
Le parti pris de l'auteure est que la beauté est source de souffrance pour celles et ceux qui cherchent à l'atteindre mais surtout pour les personnes belles. Exemple : "regardez George Eliot était moche et grâce à ça elle a reçu une super éducation et son talent littéraire lui a permis de baiser alors que Elvira Madigan qui était belle elle a fini tuée". Bah non en fait.... C'est une question de pouvoir. Un mec voulait la posséder. Merci pour toutes les victimes qui sont "laides" et sont quand même mortes à cause de cette domination. De même, le cas des gens moches est trop laissé de côté, certes, il est dur d'être beau, de le montrer, de le garder, d'être vu uniquement pour ça (on notera l'étude mentionnée qui montre que les personnes belles réussissent mieux) mais qu'en est-il pour les éternels insatisfaits, des conséquences mentales et physiques de tous ceux, beaux ou non et surtout non qui se pourrissent la vie avec cela ?
Puis l'exemple de la pauvre Kylie Jenner pour qui ça doit être "tellement dur d'être toujours au top". Oui c'est vrai, ça doit être dur la célébrité mais, même si elle est en souffrance elle-même, elle crée des complexes chez les autres (sans le vouloir probablement mais en ayant conscience) et SURTOUT capitalise dessus ce qui me gêne un peu...
Je trouve cet essai bien moins réussi, les aspects capitaliste/économique (parce que je suis sûre que si nous avions tous et toutes le compte en banque de Kim K, nous serions beaucoup à devenir beau sans avoir recours à la chirurgie : pas de stress de finir les fins de mois, des vacances relaxantes, des coachs en tout genre pour nous habiller, nous maquiller, nous coiffer, etc. Parce que contrairement à ce qu'implique l'auteure, la beauté n'est pas toujours un don c'est aussi une construction) et patriarcal de la beauté sont bien trop laissés de côté au profit d'un plaidoyer en faveur de la difficulté d'être beau ou belle. C'est décevant, parce qu'il y avait plein d'autres choses à ajouter et à approfondir que cet aspect seul....
La bellezza mi tormenta. Il mio ex una volta mentre mi facevo una maschera mi disse «Giulia, non sei solo una faccia». Quando mi ha lasciata mi sono rimessa in forma, perché “in quelle condizioni” non avrei trovato nessuno disposto a conoscere la mia bellezza interiore senza un buon biglietto da visita; ed eccomi quindi a spararmi selfie inquietantemente narcisistici mentre alleno un noiosissimo e tiratissimo addome. Vivo nel terrore che chi sta con me trovi di meglio perché non sono bella o che semplicemente desideri altro: non ho delle belle forme, i lineamenti dolci, le proporzioni giuste; forse in un’altra epoca o semplicemente in un’altra cultura sarei la migliore di tutte - la più bella di tutte, l’ideale di bellezza a cui attingere. Ma che significa bello e perché varia nel tempo e nello spazio? Eppure la bellezza di una persona non dovrebbe riguardare solo l’estetica, per dire: posso essere sicura nell’affermare di essere una bella persona, ma bella dentro non basta perché chi mi vede per la prima volta è costretto a conoscermi per poterlo confermare. Quindi credo di dover fare delle foto al mio viso - più o meno si parla di una 30ina di prove per trovare quella giusta - per presentarmi come una bellezza spontanea, bella pure attraverso i miei difetti che devo pubblicamente amare in nome di una body positivity che però ahimè nel mio io privato non professo e alla fine ottengo delle foto molto uguali a tutte quelle del resto dell’Instagram che mi garantiscono che sì, effettivamente sono bruttina (ma sono simpatica). Ma la bellezza esteriore svanisce, le rughe, la pelle cede, i capelli cadono, gli sguardi si spengono. Magra consolazione. Tornando a noi, non rispecchio quello che vedo qua e che è universalmente riconosciuto come bello e questo mi rende schiava di tre cose: la paura di non essere abbastanza, il confronto con le altre - e con i modelli proposti sui social, le foto in cui sono venuta bene che mi ricordano che comunque posso anche pensare di ambire a qualcosa di simile alla bellezza. La bellezza è nata stupefacente e muore omologante: come se costringessimo tutti i tramonti da qui all’eternità a mostrarsi senza nuvole.