En tidig Lagercrantz (1970), som återutgavs efter hans mer berömda litteraturanalyser.
För mig är den inspirerande, för att den väcker minnet av det lekfulla hos Joyce, humorn. Joyce leker med text. Låt oss roas. Och med tanke på Joyce mångdimensionella sätt att skriva, finns det ingen tolkning som är den enda rätta. Alla har vi får egen ingång - välj själv.
Man läser inte Joyce en gång. Det finns ingen intrig att följa. Läs om och låt dig roas.
Lagercrantz första fem kapitel är intressanta ingångar, sjätte kapitel sa mig däremot ingenting, och vad gäller det sjunde och sista kapitlet, om Molly Bloom, finner jag att han glömt bort Kalypso. Det räcker inte att säga att Molly är Penelope. Även om man inkorporerar både Moder Jord som någon sorts motsats till Jungfru Maria.
Odysséen börjar 'in media res' hos Kalypso, som behållit Odysseus i sin säng i sju år, drogad med erotik. Men efter sju år får han tillåtelse att åter försöka ta sig hem. Och de som vet brukar placera Kalypso vid Gibraltar sund, just där Mollys far, officer, varit förlagd, och där hon själv upplevde sin första förälskelse/erotik. Samma erotik som förtrollat Bloom så att han alltid förlåter sin hustru hennes otrohet. Molly kombinerar Kalypsos erotiska dragningskraft, det sinnliga tanklösa, med Penelopes trogna hemmasittande - om än inte Penelopes klokhet.
För den som läst sin Ulysses någorlunda noggrant och kan sin Joyce-mytos finns här kanske inte mycket nytt, men läses ändå med stor behållning och god aptit på grund av den Joyce-lusta Lagercrantz väcker med sina smickrande tolkningar och stilrena meningar.
För den som läst sin Ulysses någorlunda noggrant och kan sin Joyce-mytos finns här kanske inte mycket nytt, men läses ändå med stor behållning och god aptit på grund av den Joyce-lusta Lagercrantz väcker med sina smickrande tolkningar och stilrena meningar.