Arvid Lindman

Sveriges statsministrar under 100 år #2

by Leif Lewin

118 pages, Paperback

First published May 1, 2010

Reviews

[Ludvig Broomé · Rating 3 out of 5]

Koncis och välskriven. Lindman rätt viktig person under framförallt tidiga 1900-talet. Att Sverige fick ett proportionellt och inte majoritärt valsystem var till stor del på grund av honom. Konservativ högerman med pragmatiska böjelser. Fick mycket gjort. Om det inte vore för hans tydliga ställningstaganden mot nazismen kunde svensk höger gått en helt annan väg

[Erik Sundblom · Rating 1 out of 5]

Hylla: Panegyrik. I princip känns det som att läsa en (85 år försenad) hundrasidig dödsruna skriven av en konservativt likasinnad, tillgiven kamrat till Lindman. Nåväl, det är ändå hyfsat snitsigt skrivet, så i någon mån kan den här koncisa biografin ju ändå fungera i ärendet att ge grundläggande överblick och insyn i Lindmans värv, ur dennes eget perspektiv, typ. För mig sjunker boken i slutändan från två stjärnor till en eftersom jag nyss läst Erik Sandbergs utmärkta "Väckelsens vår", och mot den bakgrunden blir bokens sista del alltför svårsmält. Den genomträngande inblick som Sandbergs arbete gav kontrasterar starkt mot Lewins mycket tillrättalagda och missvisande lilla bild av Lindmans påstådda rättrådiga, principfasta inställning till demokrati och nazism under 20- och 30-talen.

Lindman bröt visserligen till slut med Högerns ungdomsförbund, som glatt samarbetade med nazistiska och fascistiska organisationer och alltmer övergick till explicit nazism. Denna brytning motiverade Lindman i och för sig inte med något slags demokratihänsyn, utan det var ungdomsförbundets socialistiska antikapitalism som var uttalat skäl att göra slut. Och innan han kom till skott med denna brytning hade han själv dragits med i de trendiga politiska vindarna. Lindman och hans parti kampanjade under våren 1933 på ett hetsigt nationalistiskt vis, med bl.a. den egna kamporganisaitonen Högerfront. Ledare Lindman bjöd på riktigt svulstig retorik om bolsjevikernas – och i vag, lurig sammanblandning: den allmänna vänsterns och den förhatliga, lögnaktiga "klasskampens" – omedelbara existentiella hot mot fäderneslandet, men då ännu utan att alls ta ställning mot de nazister som tagit makten i Tyskland. I detta skeende var Lindman och högerkamraterna inställda på att sosseregeringen skulle falla och tvingas till nyval. Nu blev det inte så, tack vare krisuppgörelsen mellan S och Bondeförbundet. Denna historiska uppgörelse bakom Lindmans rygg tillerkänns förstås avgörande demokratisäkrande betydelse från Lewins sida – vid sidan av den förment lika avgörande betydelsen av den alltså mycket överdrivet besjungna, tvivelaktigt existerande antinazisitiska instinkten hos Lindman. På ett desto mer svårgripbart vis söker Lewin även koppla samman krisuppgörelsens väsen med den "oskarianska" "samarbetsdemokrati" som Lindman i största allmänhet ska ha varit en förnäm, definierande representant för – fast inte just då, inte just den där riktigt avgörande gången (då han var mer inne på nazi-flörtande propagandaframgång och kamp).