Här kartlägger Wilhelm Agrell Stockholm som europeisk spioncentral under andra världskriget. Han gör som spionerna gjort, han lägger pussel. Agrell för samman fakta från olika källor, och fram träder en bild av Stockholm som ett internationellt spionnäste. Stockholms betydelse bevisas väl av att amerikanska legationen ökade sin personal från från tio till fyrahundra på fyra år.
Spionerna spionerade på Sverige, men ännu mer på varandra, ibland spionerade de på sig själva. De sovjetiska spionerna bevakade till exempel sin ambassadör Alexandra Kollontaj, och norrmännen kan ha dödat en misstänkt spion bland sina egna män på Östermalm.
Det har gått drygt 60 år sedan andra världskriget tog slut. Sedan dess har flera arkiv öppnats, dimmorna lättat, och bilden av förhållandena har klarnat.
Det är en märklig och intressant promenad den så kunnige konfliktforskaren Wilhelm Agrell tar oss med på. Naturligtvis kan vi följa honom både på kartan och i nytagna bilder av de olika "tillhållen".
Denna bok behandlar spioneri i Stockholm från slutet av 1800-talet till modern tid. Boken är faktaorienterad och går inte in särskilt djupt på något specifikt ämne eller någon särskild händelse, vilket ger en ytlig och bred bild av såväl svensk som utländsk underrättelseverksamhet i Stockholm. Därför kan boken intressera de som inte ser sig själva som bevandrade i området sedan tidigare och samtidigt ge historiakonnässörer ny kunskap. Passar för stranden eller långhelgen i stugan.
Genomgående fungerar det geografiskt centrerade perspektivet väl och främst är jag väldigt förtjust i valet att skildra andra världskrigets Stockholm som nordens Casablanca. Under denna epok briljerar Agrell med ett mycket väl-kurerat urval av affärer samt en övergripande stark historieskildring som är sanslöst välskriven och förmedlar tidens säregenheter. Även de tidgare delarna av 1900-talets första hälft tacklar Agrell på ett mycket starkt sätt, framförallt i relation till de många olika underrättelseverksamheter som befinner sig i staden (dock möjligtvis att jag saknar kyparspionen Per Gustaf Bertrand Strand med sitt säregna fall som ett synnerligen starkt exempel på tidens ryska agent). Särskilt förtjust är jag i hur Agrell skrivit om Assanovitj-affären, spionbröderna Nyblad och Erika Wendt. Agrell har som alltid en begåvning med språket som gör honom till en fröjd att läsa.
När det gäller kalla kriget tycker jag tyvärr att boken trevar något ofantligt. Det är klart att jag aldrig förväntade mig att någon ny information skulle framkomma i den här sortens mer sammanfattande och övergripande verk, men jag hade ändå hoppats att allting skulle kontextualiseras på mer intressanta sätt. Rubriceringen av kalla krigets Stockholm som den "dolda staden" är klart mycket svagare än de tidigare tydligt motiverade stadsrubrikerna. Framförallt saknar jag att allt knyts ihop på ett sätt som skapar en tydlig känsla för underrättelse-Stockholm under den här tiden, något som är så oerhört tydligt under tidgare epoker. Även här finns dock mycket starka och väl-beskrivna specifika case, exempelvis de tre "korsordslösarna" på Tunnelgatan, men sammantaget finns det helt enkelt mycket mer tongivande verk skrivna om just kalla krigets spionkultur.
Spännande bok om spioner i Stockholm. Stort fokus på tiden före och under andra världskriget.
Boken är kortfattad och innehåller många spår. Jag skulle säga att boken är informativ och lättillgänglig. Händelser och skeenden som inte berör Stockholm tas också som hastigast upp och skulle kunna ge uppslag till vidare läsning, det finns säkerligen böcker om de händelserna också.
Jag rekommenderar boken till de som tycker att det är spännande med spioner, på riktigt. Eller som vill ta del av ett unikt historiskt skeende.