Skildringen i boken är vacker. Gripande. Även om detta var en bok vi skulle läsa i skolan så blev jag förvånad över hur bra den var. Jag beskrev det som att i början är det sommar där alla är glada, går på bio och upplever den fina naturen. Men ju längre tiden går desto mörkare blir det, hösten kommer, alltså gettot. Vintern smyger sig på, auswitzch. Allt är mörkt och kalt. Ingen natur, inget liv. Som hon själv skriver är hon död men vaknar ändå varje morgon. Speciellt när Hédi tar in en gren med löv och alla blir helt förälskade i den. Sargade människor. Sedan får de byta läger, slutet av vintern närmar sig. Allt blir bitvis bättre men fortfarande tuffa tider av svält och hunger. Hon beskriver också hur de slutade känna sig som kvinnor, håret försvann och de förlorade sin identitet. De dem var. Våren kommer, befrielsen är här, transporten till Sverige. En tro på ett liv, ett nytt liv.
Såklart kan man inte läka från så pass hemska händelser men man lär sig leva med det. Livet går vidare även när det känns som mörkast. Det jobbigaste är hur detta inte är påhittat utan det är sanning. Ett liv som hon levde. Tänk om det vore du och jag som var där istället. Nej. Det är omöjligt att föreställa sig.
Denna bok gav mig ett nytt perspektiv på saker. Hur förintelsen upplevdes av en tjej i min ålder. En tonårstjej med hela livet framför sig. Att förintelsen var något som hände för människor, att det inte bara är något man läser om i historieböckerna utan det är en sanning. En hård men en riktig sanning.