F är 28 år, arbetar natt i omsorgen, har haft mens cirka 210 gånger och minst lika många sammanbrott. När hon träffar P på en krog på Linnégatan är det som om de aldrig inte känt varandra. Han bjuder på risotto på första riktiga dejten, de dansar och ligger och dricker och ligger och skålar in nyåret tillsammans. Tiden går. Alla deras försök att bli gravida slutar i besvikelse. Till slut börjar F planera livet efter IVF-behandlingarna, kramperna och blodet.
"Saker jag lärt mig om sorg" är en debutroman om ofrivillig barnlöshet, om tråden som vävs och saxen som klipper, och om ett ungt äktenskap som går i kras.
Varför väljer jag gång på gång att läsa böcker om ofrivillig barnlöshet? För att det varit min stora rädsla en gång? Jag har också (under ett år) klafsat omkring i den ofrivilliga barnlöshetens träsk där avundsjukan blir till missunnsamhet. För att jag tänker mig att det är bland det värsta som kan hända? Det vet jag ju att det inte är men det kan kännas så.. För att jag är intresserad av om man kan acceptera livet och gå vidare med öppna sår men utan barn? Eftersom adoption visat sig vara ett knepigt alternativ och surrogatmoderskap inte är ett alternativ alls, kanske hund kan vara lösningen?
Jag har frågor och debutanten Frida Blom svarar. Med en vacker och berörande prosa berättar hon om F och maken P som först gör abort och sen kämpar i flera år med IVF, utomkvedshavandeskap och missfall. Att ställa klockan för sex, uppleva mensblodet gång på gång, att ta emot oombedda råd och palla möta andras graviditet- och bebislycka är att hamna utanför och trampas under ångestens hovar. Jag kvider högt av medlidande.
”Vi som bär döden som en tunn slöja över axlarna, ständigt närvarande, vi vet. Vi är de som lever mitt i livet och ändå står utanför. Vi är alla Flickan med svavelstickorna, tittar in genom de lyckliga familjernas fönster när mörkret faller.”
Saker jag lärt mig om sorg är som en mer personlig variant av Vuxna människor. Här aviserar Blom texten till ett ”du” som är alla de ofödda barn som aldrig blivit. Vi får ta del av poetiska stycken, journalanteckningar och drömmar. Jag uppskattar speciellt hur Blom skriver om jakten på de ”mjuka händerna” med vilka hon står i kontakt med omgivningen, städjobbet, tankarna som inte kan uttalas av rädsla att de ska bli till sanningar och hur man när man undviker sociala sammanhang i syfte att stänga ute det onda också stänger ute det goda. Men efter ungefär halva tycker jag det blir lite tjatigt ändå. Jag gillade historien om ginkoträdet och ”den vita platsen” första gången men upprepningarna urvattnar upplevelsen.
”Jag har väntat på den som vågar säga; du behöver inte vara stark, allt ska hända dig oavsett, det onda och det goda, det vackra och det fula och inget av det kommer att vara ditt fel.”
”Det finns inga språk för limbot, den tunna skrevan. Mellanrummet där alla hav möts, där tiden blir rund och existensen börjar och slutar samtidigt. Det finns inga språk för när födelsedagar blir till dödsdagar och vilka ritualer man ska hedra ett nästanbarn med. Det finns inga språk för nästanbarnen, barnen som bor i mellanrummet, skapta, på väg att födas och dö på samma gång.”
Frida Blom skriver om att vara ofrivilligt barnlös, om eviga IVF-behandlingar och tavlorna som liknar missfall i korridoren på sjukhuset, om att sörja och hoppas om vartannat, om mellanrummet mellan varje behandling, spänningarna som kommer av att titta i trosan vid varje toalettbesök, men framförallt skriver hon om längtan.
Boken är skriven poetiskt vackert (orden flödar så underbart drömlikt på varje sida) om någonting smärtsamt och vidrigt. Jag tycker att Blom fångar allt som kommer med smärtan, det fula och det fina. Det som går sönder och det som kan byggas upp. Jag tycker att Blom beskriver nästintill storslaget på prosa (visst känns det ibland som en renodlad prosabok?) om livets kretslopp - om trådarna mellan mor och dotter, som för henne gång på gång klipps av med en sax.
Tack för denna imponerande bok Frida! Skriv massa, massa mer.
Ärligt och drabbande om ofrivillig barnlöshet. Hur svårt det kan vara, något som till synes borde vara så enkelt. Det funkar ju för andra, varför inte för F?
Jag tänkte direkt på fertilitersförståelse, hur lite kvinnor fått veta om detta i vårt industrialiserade och medikaliserade samhälle. Hur en abort - eller i F:s fall, två - kan påverka framtida försök att bli gravid. Detta nämns inte, men jag anar det mellan raderna. F nämner användande av både p-piller och spiral, något som nu är så vanligt att vi inte ens reflekterar över dem. Inte F heller. Hon tänker mer på de andra, de som blir gravida utan ansträngning. Missunnsamheten hon känner inför dem är förståelig, om än ibland på gränsen till ett direkt förakt.
Språket är levande och bildrikt, med ibland lite väl överdrivna jämförelser. Som att framställa en relation som tar slut med att den hoppar ut genom ett fönster rakt i asfalten - ska man tolka det enbart bildligt eller tog någon faktiskt livet av sig?
Antagligen drabbande om man som författaren (eller bara är mer empatiskt lagd än vad jag är just idag) kämpar med att bli gravid. Typisk bok som antagligen anses vara poetisk och med ett vackert språk. Jag tror att jag föredrar lite mer rakt på sak-språk än vackra och drabbande formuleringar och liknelser. Men med det sagt; en bra och fin bok!
Jag närmar mig den här boken som en lyckligt självvalt barnfri 46-åring som hoppas få lite mer förståelse för vad som driver ofrivilligt barnlösa att gång på gång försöka pressa sig genom nålsögat för att bli föräldrar. Men något tillfredställande svar på varför har inte den här boken. I en kort passage resonerar huvudpersonen kring att hon "helt enkelt är för nyfiken för att inte försöka". Men är det verkligen nyfikenhet som driver en så hårt att livet nära nog går i spillror för att man inte blir förälder? Tveksamt.
Det lite tjatigt "poetiska" tilltalet blir också ganska snabbt tröttsamt. Jag skulle säga att den här boken främst är för de som befunnit sig i samma situation och behöver få sina känslor speglade.
Själv blir jag mest irriterad på den ältande huvudpersonens egocentriska katastroftankar.
Den här boken gjorde stundtals ont att läsa, just för att den beskriver sorg och hur sorg känns så bra. Jag kunde inte låta bli att jämföra den lite med Natten av Sara Gordan - tycker att språket i den och språket i denna påminner om varandra ibland. Om jag ska välja en favorit av de båda, så blir det helt klart den här.
Det som drar ner betyget från en 5:a till en 4:a är att det blir endel upprepningar. Ibland känns det effektfullt, som att det verkligen tillför något och ibland blir det bara vad det är: en upprepning. Tror den hade kunnat skalas ner lite och ändå varit lika bra.
2 stjärnor är kanske väl snålt, hade det gått att ge en ytterligare halv hade jag gjort det. Den är åtminstone väl korrekturläst! Har inte heller något att klaga på språket i sig.
Det är en del upprepningar i boken som jag har svårt att avgöra om det är något slags stilistiskt val, eller om det är olyckshändelser. Till exempel upprepas ”all denna sorg, jag torkar mig i röven med den” – en formulering som kanske är tänkt att vara ärlig men som bara känns krystad, och verkligen inte värd att ha med flera gånger i samma manus.
Men det som framför allt slår mig när jag läser den här boken är att den inte drabbar mig. En bok som handlar om sorg skulle ju rimligen ha potential att framkalla mer känslor än vad den här gör. Jag kände generellt väldigt lite när jag läste den.
Det som framkallade mest reaktion hos mig var delen med utomkvedshavandeskapet och operationen. I övrigt tycker jag att den hade kunnat strykas ner en hel del, för många sidor gick åt till jagets mer abstrakt filosoferande vilket inte tillförde mycket.
Som en personligare, intimare variant av Vanliga Människor. Det blir väldigt nära när den är självupplevt. Jag har inga barn, har inte heller försökt. Kan ändå känna att det här är en av de värsta upplevelserna som en kvinna kan ha. Fint skriven, men upprepningar som jag stör mig lite på. Känns som att boken är längre än den behöver vara, även om prosan är fin.
Boken handlar om ett par som kämpar med barnlöshet. Boken är skriven i dagboksform. Jag slutade faktiskt läsa i mitten, texten krävde för mycket av min "sommarhjärna". Det är hursomhelst en berättelse som ger perspektiv.