Är det dumt att ge sig på tjocka och bra böcker så tidigt i livet att man inte riktigt kan begripa dem? Det tror jag inte. Man kommer ju in i en fascinerande värld och man kan återkomma till den och få klart för sig mycket som man inte begrep från början. Varje omläsning öppnar nya rum i berättelsen. Och den öppnar i bästa fall obekanta rum inom en själv."
Det började med barndomshemmets bokhyllor och Katrineholms stadsbibliotek. I 24 kapitel förmedlar Kerstin Ekman starka upplevelser som läsandet gett henne, och berättar om böcker hon kommit att älska, böcker som vänner, som tröst – och om hur läsa och skriva hör ihop.
Kerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist. She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
Jag brukar tänka på Kerstin Ekmans författarskap som manligt. När jag nu träder in i hennes bokvärld möter den mig just så; lite torr och teoretisk, kunskapsrik och med en låst branddörr mot det hon kallar ”fruntimmersfjolleri”. Hennes bokvärld är byggd av 133 stycken verk, endast 28 av dem är skrivna av kvinnor (om jag nu räknat rätt). Av 98 stycken nämnda författare är 23 stycken kvinnor. Ungefär en femtedel av tårtan alltså. Ekman tycks i första hand intressera sig för traditionellt manliga saker; jakt, krig, mord, segling, skog med mera. Författaren Kerstin Ekman upplåter nästan ingen plats åt personen Kerstin Ekman. Det är inte per se något dåligt, snarare tvärtom. Vi behöver påminnas om vad integritet är för något och att skilja verk från person. Men jag kan ändå inte låta bli att leta efter henne. Kerstin… hallå?
Det är inte konstigt att hon har för vana att gömma sig. Att ta plats som honmänniska har inte direkt genererat goda karriärmöjligheter, (jämför Kerstin Thorvall). Om Kerstin Ekman som en ”Daddy’s girl” omhuldad av ”Big Daddy” (med Solanas ord) kastat lite skit på fjolliga fruntimmer, har det i alla fall gett oss en prisad kvinnlig författare och akademiledamot (född 1933!). Hennes enda karriärmöjlighet – förutom att vara en mycket skicklig författare – var förstås att appropriera den patriarkala hegemonin.
Hennes bokvärld börjar icke originellt med Odysséens sånger och ett fint citat därifrån ”Tål dej, mitt hjärta! Du har ju varit med om hundaktigare saker förr.” Sen fortsätter hon att gå igenom kända klassiska manliga författare och deras manliga verk. Flertalet har jag inte läst och jag blir inte sugen på att göra det. Det blir ganska mycket en redogörelse för verkens handling och för lite, i mitt tycke, av Ekmans reflektioner. Det finns bilder också, givetvis inte på författaren själv.
Kerstin… hallå?
Tillslut ger hon ändå ett pip, eller ett vrål kanske. Jag misstänker ett koleriskt temperament. Hon berättar om flytten till Ångermanland som syftade till att komma närmare skogen, Salman Rushdie-konflikten och hennes utträde ur Svenska Akademien. Hon påtalar att verklighet är ett oklart begrepp. ”Det finns ljudvågor på en frekvens som inte ens hundar kan höra. Ljus kan vara miljoner år gammalt när vi ser det och komma från slocknade stjärnor.” […] ”Den [verkligheten] är en överenskommelse mellan varelser som har sina sinnesorgan inställda på samma våglängder. Man ska helst också vara på samma sociala våglängd.” Jag uppskattar det hon skriver om ambra, om Camus mamma som var analfabet, om att 1700-talets brevroman möjliggjorde att redovisa diktade personers tankar (det var före medvetandeströmmen uppfunnits) och att grytlappar faktiskt är mandalas. Hon uppmanar till att läsa svåra böcker även om man inte förstår dem och sedan läsa om dem. Hon tycker dem ska läxas upp ”som istället för estetiska kriterier låter olika åsiktsriktningar, ideologier, grupp-, köns- eller rastillhörigheter bestämma vad som är god litteratur och därmed värd att läsa.” Instämmer! Hon bidrar till förkovran gällande litteraturtekniska begrepp som implicerad författare, analepser, kairos och media in res. Det sistnämnda är också ett skrivtips och här kommer ett till:
”man ska ha fan kvar i nöten. Som författare bör man inte ta hjälp av vare sig smed eller psykolog för att släppa ut honom. Han gör sitt därinne. Han håller en från beskedlighet och predikningar, från den gråtristaste realism och från litterära modetrender.”
Men så mot slutet tar det sig riktigt när hon försvarar Moa Martinsson och delger sin rädsla. Allt är förlåtet, känner jag då. Jag ryser och får en klump i halsen så fint det är.
Jag uppskattar särskilt när Ekman emellanåt skriver om mindre kända och kanoniserade verk, men hade väntat mig något annat än långa refererat av böckernas handling - vilket tyvärr tar mycket mer plats här än (i mina ögon) mer angelägna reflektioner kring läsning och författande.
Det bästa jag läst på många år. Men väldigt få av Kerstin Ekmans läsupplevelser har jag själv läst. OK några iaf. Krig och fred ja. Men inte Tine av Herman Bang (men det vita och det grå huset...), inte Turgenjevs En jägares dagbok och inte Moby Dick eller Cora Sandel. Odyssén däremot, för många år sen. Och Wuthering Heights, förståss. (Första svenska översättningen, som jag har, hette Blåst!) Nå. Läsupplevelserna varvas med Kerstins egna minnen. Emellanåt med en kommentar om vår samtid. Lögnernas furste (i USA); gissa vem det är. Boken är ett kärleksverk från Bonniers. Mängder av roliga illustrationer och ett vackert omslag som jag först trodde avbildade författaren. Detta är den perfekta presenten. Köp den åt alla Dina vänner. Och till Dig själv!
Min bokvärld, vilken träffande titel! För det är precis det boken handlar om, Kerstin Ekmans bokvärld. En hel värld, och en helt livstid, av tjocka och svåra böcker, krävande läsningar, omtumlande tankar och insikter. Ekman berättar med egna ord om ett antal böcker som hon läst och som varit viktiga för henne på ett eller annat sätt. Många av dem har hon läst i gymnasieåldern. Jag fascineras av att hon har gått gymnasiet på 50-talet. Ingen i min närmaste familj hade studerat på gymnasienivå förrän på 70- eller 80-talet.
De kapitlen som jag tyckte mest om var de som handlade om: • Homeros Odysséen • Emily Brontës Svindlande höjder • Herman Melvilles Moby Dick • Charles Dickens Vår gemensamme vän • Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd • Albert Camus Den första människan • Anton Pavlovitj Tjechovs Stäppen • Elsa Morantes Historien • Doris Lessings Gräset sjunger • Ray Bradburys The Veldt
Ojjoj vad lång listan blev nu!
Jag lärde mig mycket nytt och fick läsa om författare och verk jag aldrig tidigare har hört om. I slutet av boken finns en litteraturlista som jag såklart fotade för att komma ihåg och kunna hitta de nämnda böckerna senare.
Jag väntade länge på att få tag på den här boken och när jag äntligen fick börja läsa den, älskade jag den! Dock, så otålig och rastlös som jag är, så blev läsningen långsamt och lite svårt efter första halvan. Men jag tror det handlar om min skräck för tegelstenar (Ekman känner definitivt inte så…) och för att jag har haft svårt att hitta tid för läsningen på sistone. Och det är såklart väldigt synd. Men jag kan absolut se storheten i Min bokvärld. Och som Ekman skriver: ”För mig är den ideala läsaren den som läser om böcker som hon tycker om. Kanske efter en lång tid. Egna erfarenheter fyller i böckerna med något som vi inte hittade i dem förut.” Jag får helt enkelt läsa om Min bokvärld om några år. Då har jag kanske hunnit läsa någon av de verk hon skriver om. För av de böcker som är hennes bokvärld har jag hittills bara läst delar av Odysséen…
Har lyckats med att aldrig ha läst Kerstin Ekman förrän nu. Det var ju dumt kan jag konstatera efter att ha njutit mig igenom ca 400 sidor. Min bokvärld - är precis det titeln säger. Ekman tar med oss in i ett antal läsupplevelser. Hon återberättar verken kort, tar upp info om deras författare och teflekterar över dom gentemot sitt eget liv allt utifrån sin personliga läsning. Det är som att få sitta ner och bara lyssna på någon som delar med sig av stor kunskap och glädje inför böcker. Och jag blir så sugen på att läsa både verken och Kerstin Ekmans egna böcker. Liten varning dock, om man bryr sig om spoilers/inte vill veta hur böcker slutar så får man hoppa över en del i varje kapitel. - för kapitlet om Svenska Akademin , passade inte in. + för allt annat.
En vacker bok, med nära nittio illustrationer insprängda i texten - utan kommentarer - som förhöjer texten. Kerstin Ekman är en stor berättare, men också i synnerhet en bildmänniska. Hon berättar hur hennes texter börjar som en bild, som stiger upp inom henne, och som sedan växer ut till en berättelse medan hon funderar över bildens betydelse.
I många av hennes böcker beskrivs konstverk med ord (s.k. ekfraser), och i dessa finns nycklar till texten. Det är det jag alltid fastnar för, att orden skapar bilder i mig. Inte bara beskrivningar man vill hoppa över som meningslösa, utan verkligen bilder som ger ett extra djup åt texten. Nyligen läste jag Maria Schottenius bok om Ekmans berättarkonst, där hon dessutom på ett djupare plan funnit mandalor (Jfr CG Jung), utlagda i texten.
Ekman lyfter fram i synnerhet tjugofyra litterära verk, men nämner än fler som exempel på en rad tankar/erfarenheter. Hon lämnar inte ut sitt privatliv. Detta är böcker hon gärna läser om och studerar. Hon visar på hur viktiga berättelser har varit för henne i livet. Och däri finns subtila nycklar, precis som i konstverken i hennes texter, om livet som författare, om tankevärldarnas och bildernas betydelser.
Och hon försvarar författare mot kritik som blandar samman liv och text. En jag-berättad text är inte biografisk bara för att man lånar erfarenheter ur sitt liv. Å andra sidan kan man som Sara Fabricius, döpa om sig till Cora Sandel och skriva om flickan Alberte, för att så dölja det som ligger alltför nära det egna hjärtat. Och i texten om Emily Brontë, protesterar hon mot påståendet att den som författar 'tar' personer för att porträttera dem. Något Ekman själv drabbats av.
"Som om författare vore tjuvaktiga och berövade människor något. När man säger så förutsätter man ju att det inte finns någonting som heter fantasi. (s.130)
Som författare "... tar man inte. Man får. Det blir levande inom en. /.../ vi hämtar flagor och glimtar ur minnet av våra upplevelser. Vi bygger ihop det med våra fantasier som får liv inom oss." (s.131)
Nog tar minnesflagorna förunderligt liv i Ekmans verk. Och i den här boken om andras böcker, hittar jag flagor, som att farmor sålde karameller på torget, att en lärare envisade med att prygla tre av pojkarna i klassen gång på gång. Det är klart att sådana känslomässiga upplevelser vill hitta in i berättelser även om allt pusslats om till påhittade karaktärer. De vill ändå visa på människors livsvillkor.
Våra mänskliga upplevelser är oftast allmängiltiga. Som de tidningsartiklar som spreds över världen efter andra världskriget med bilder från koncentrationslägrens offer. De gömdes undan för Kerstin, som då var 12 år. Hon letade fram dem för att läsa serierna. En erfarenhet hon använt i en roman. Samma sak händer i Elsa Morantes roman 'Historien', då en 3-4-årig pojke (i Italien) ser sådana bilder. Det betyder inte att de lånat från varandra, eller att karaktärerna i böckerna är biografiska.
Hur som, 'Min bokvärld', är en bok väl värd att läsa, om man vill se världen genomlyst av skarpa inkännande hjärnor. Många av böckerna har jag läst och blir sugen på att läsa om. Några står redan i mina hyllor och väntar på sin tur i mitt läsliv. Kerstin Ekman visar på betydelsen av böcker för oss boksynta. Och som den naturvän hon är, märks det att hon ofta lutar mot böcker där författarna ser och respekterar den grönskan. Och protesterar mot de kritiker som gärna hoppar över naturbeskrivningarna.
Jeg liker å les forfattere som skriver om det å skrive og om hva de leser, bøker som har hatt betydning for dem. Denne av Kerstin Ekman gir inspirasjon til å lese mer, særlig "Trolldomsfjellet" av Thomas Mann, "En jegers dagbok" av Turgenjev og "Historien" av Elsa Morante. Men også å vende tilbake til "Odysseen". Så skriver hun som vanlig veldig bra. Her er noen utdrag jeg likte særlig godt:
OM TROLLDOMSFJELLET: Att läsa Bergtagen är att läsa om sjukdom och kroppens förfall och om döden (om än diskret bortförd) och om instängdhet i rutiner. Ändå är det en rolig och nöjsam läsning. Det är läsandets paradox.
Förändras gör Hans Castorp egentligen inte under åren som går. Våra personligheter kan nog i grunden inte omvandlas. Men de flesta av oss brukar med åren bättre kunna möta livets motigheter och eventuella katastrofer. Erfarenheterna och eftertanken gör något med oss. De ger oss i bästa fall en prövande hållning. Jag skulle vilja påstå att också läsning på djupet är en erfarenhet att räkna med.
OM FORHOLD TIL BØKENE: När kvällen kommer och fåglarna tystnat och söker sina sovställen i hasselbuskarnas skygd är jag hemma. Jag tvättar och putsar mig som de nyss gjorde i fågelbadet. Men när de stoppar huvudet under vingen tar jag upp min bok som hela blanka sommareftermiddagen legat och väntat på mig. Om nu böcker kan vänta. Men vi hör ihop och tid är vad jag har att ge dem. Och ju mer av den jag ger åt dem, desto uslare sällskapsmänniska blir jag.
OM Å SKRIVE: Jag kan inte lära någon annan människa hur hon ska skriva. Men en sak vet jag: släpp inte in någon i ditt manuskript. Det är din hemlighet och din tillflyktsort. Så länge ingen annan rört vid orden i det är allt möjligt. Och hur lär man sig skriva? Man måste förstås ha en medfödd talang för påhitt och en god språkkänsla. Men annars är mitt råd: Läs en bra bok. Du har hela världslitteraturen till ditt förfogande.
en tjockis fylld till bredden av referat. och jag kan inte riktigt greppa vem den här boken är till för. som jag tänker: kategori 1 är sådana som redan läst alla böckerna och således får dom återberättade för sig är kanske inte superupphetsande. kategori 2 är sådana som inte har läst böckerna och antingen inte vill göra det heller (och då är nog ekmans bok inte så intressant?) eller så vill man det och då blir man rejält spoilad av denna bok.
men jag, som tillhör kategori 1 och gillar ekman, tycker ändå den är mysig.
Tyckte denna var rätt träig tbh. Tycker ekman gott kunde använda sig av det mkt enkla o beprövade skrivtipset att varierande meningslängd ger flyt i texten…
Kerstin Ekman går igenom böcker och berättar om handlingen, vad som gjort intryck på henne och annan kuriosa. Hennes recensioner väcker en lust att läsa böckerna.
Jag var väldigt nyfiken på denna roman av Kerstin Ekman och blev inte alls besviken. Ingen vanlig berättelse, utan en överblick över de böcker som har imponerat på Ekman och som hon aldrig har glömt. Trots att jag inte brinner för historiska ämnen och boken har många referenser till sådana mer historiska verk, blev jag aldrig trött på det. Hon lyckades verkligen skildra böckernas händelser och fånga min uppmärksamhet. Jag skrev även några böcker på min att-läsa lista. Fattar bara inte varför kapitlet kring Svenska Akademien var med, det passade typ inte in.
Att inte ha något att säga om sig själv är inte en dygd. Litteraturgenomgången är okej, men när Ekman hela tiden upprepar ”jag är ingen litteraturvetare” börjar man ju undra varför man då ens läser denna icke-biografiska självbiografi.
Måttligt intresserad av denna sjuka lilla värld, men när hon under samma förmiddag nämner båd' “internet” och “ladda ner” sätter i alla fall jag på en kannjävel för då vankas det eskapism.
Ibland väl mycket sammanfattningar av hela verket - spoilervarning! Men ofta intressanta resonemang kring skrivandets förutsättningar och processer. Bäst: beskrivningarna av biblioteket - eget och det allmännas- som tillflyktsort, skola och skattkammare.
De första två kapitlen kändes sådär men sen tog det fart. Känslan när man lägger undan dator och telefon och ägnar sig åt en sån här bok är känslan av möjlighet, av djup, av att lära känna mänskligheten bättre.
Gött att få en uppdatering om Strindberg och dennes dunklare sidor.
Bättre och Bättre. Har nu beställt Issadalen (Dolina Issa) på biblioteket, som första boktips att följa. lär bli flera.
Fantastisk läsning för en bokmal! Skickliga sammanfattningar av ett 25-tal böcker, varav jag bara läst ett par, bl a Kvinnor och äppelträd. I längden blir samma upplägg lite enahanda. Uppskattar allra mest de två första kapitlen.
Ett långt smakprov, där jag fullkomligt instämmer i sista stycket:
'Många moderna människor säger att de känner sig nära Gud i naturen. Känslan uppstår nog inte på ett flera kvadratkilometer stort kalhygge eller när man kör motorbåt och gör sitt bästa för att döda och utarma havsbottnarna. Då har man nog närmare till tomheten och den absoluta meningslösheten. »När man kommit så långt som jag i meningslöshet«, skriver Gunnar Ekelöf i Strountes från 1955. Dikten vrider och vänder på meningslösheten. Från denna genomlevda och bottenlösa tom-het kommer han tio år senare fram till bilden av jungfrun. I Diwan över fursten av Emgión anropar han en himladrottning. Men han gör det inte som Heidenstam i trots, utan i ödmjukhet: Jungfru! Av törst efter Vatten ur dina Händer … Jungfru av Tröst Du som är Saknadens av Ingen Ska en religiös erfarenhet vinnas i vår tid måste den passera genom meningslösheten och tomheten. Tigandet kan vara vägen att hitta tillbaka till ordet. Passagen genom tomheten kan leda in i det sakrala rummet, det rum där känslan av mening och sammanhang är oavvislig."
Böcker som boken snurrar runt: Odysséen av Homeros, Den gyllene grenen av James G. Frazer, The sacred and the profane av Mircea Eliade, Minnas av Eyvind Johnsson, Krig och Fred av Tolstoj, Vi Bookar Krokar och Rothar av Hjalmar Bergman, Bannlyst av Lagerlöf, Bergtagen av Thomas Mann, Peer Gynt av Ibsen, Svindlande Höjder av Emily Bronte, Skamfläcken av Philip Roth, Moby Dick av Melville, Tine av Herman Bang, Vår gemensamme vän av Dickens, Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson, Den första människan av Albert Camus, Issadalen av Czeslaw Milosz, Hans nådes tid av Eyvind Johnsson, Amorina av CJL Almqvist, Stäppen av Tjechov, Historien av Elsa Morante, En jägares dagbok av Ivan S Turgenjev, Gräset sjunger av Doris Lessing, The veldt av Ray Bradbury och Alberte och Jakob av Cora Sandel. Kung Oidipus av Sofokles och Ulysses av James Joyce hänvisas det till flera gånger.
Många av kapitlen spoilar böckerna så vill man läsa dem "ostört" så bör man läsa dem innan.
Det är ganska tydligt Ekmans bokvärld tillhör en annan generation än min egen (född på 60-talet). Många av författarna känner jag till men har inte läst då de inte känts aktuella (så många böcker, så lite tid). Ekman har även en annan inriktning på sin utbildning med en väsentligt annan litteraturlista.
Jag blir faktiskt inte så sugen på att läsa de flesta av böckerna heller. De är helt enkelt intressanta att läsa OM men verkar inte tillräckligt roliga/givande att läsa. Jag känner att med Ekmans avhandling av dem då slipper jag läsa dem. Med några undantag; Den första människan av Albert Camus och Alberte av Cora Sandel, kanske även Thomas Mann och Philip Roth.
Boken får en att fundera på ens egen bokvärld. Vilka böcker har varit viktiga för mig genom åren, vilken "bokvärld" har jag levt i? Känner igen mig i att "läsa färdigt" barn- och ungdomsavdelningen på folkbiblioteket och sedan börja låna böcker på vuxenavdelningen. Inte förbjudet på 70-talet dock. Jag var i jämförelse med Ekman mer osofistikerad i mina val, mer Maria Lang än Homeros.
Citat att minnas:
S 162-163 från Skamfläcken av Philip Roth "Det är för svårt att läsa klassikerna därför är det klassikernas fel. Idag ser studenten sin oförmåga som ett privilegium. Jag kan inte lära mig det, så det är något fel med det. Och det är något speciellt fel med den dålige lärare som vill lära ut det. Det finns inte längre kriterier,..., bara åsikter".
S 258 ur Den första människan av Camus "De fattigas minne är mindre välunderhållet än de rikas, det har färre hållpunkter i omgivningen eftersom de sällan lämnar det ställe där de lever, färre hållpunkter också i tiden, i ett enformigt grått liv. Givetvis finns det ett hjärtats minne och om det säger man att det är det säkraste, men hjärtat nöts av sorger och arbete och glömmer snabbare under trötthetens tyngd. Den tid som flytt återfinner man bara hos de rika."
This entire review has been hidden because of spoilers.
Första utlästa bok 2024. 😄 Största delen läst igår och idag. Vilken lyxkänsla att få ta del av Ekmans tankar om litterära verk och hennes kopplingar bl.a. till vår samtid. Början av boken föll mig inte direkt i smak men sen..... Wow. Och en så fin hyllning av Moa Martinsson och sågning av kritiken som Martinsson fick. En bok på ca 400 sidor men snabbläst och givande för litteratuintresserade. Jag har inte läst samtliga verk hon refererar till men det gjorde inget. Nu lägger jag, med stor nyfikenhet, till dem på att-läsa-listan.
Kerstin Ekmans Min bokvärld utgörs av referat av ett urval böcker som har varit viktiga för Ekman, tillsammans med lite av hennes reflektioner. För mig var de intressantaste avsnitten de som handlade om böcker jag har läst. Av avsnitten om böcker jag inte har läst var det någon enstaka som gjorde mig lockad att läsa boken.
I highly enjoyed her language and way of writing, but going through the story of all these books was not really what i had in mind when i loaned this. i look forward to reading something else of hers, but this i will sooner rather forget..
Framförallt var det intressant när hon analyserar det hon läser och berättar om hur hon skriver. Mot slutet blev det mest långa sammanfattningar om vad olika böcker hon läst handlar om och det gav mig inte så mycket.
Trodde att jag skulle få läsa mer om Ekmans författarskap och analys av böcker och skrivande, men det var mest långa avsnitt där hon beskriver vad olika böcker handlar om. Tycker varken att den var bra eller dålig.
Bibliofil njutning stämde bra, inget att tillägga. Jo, att klassiker är ofta undervärderade som exempel Herman Melvilles bok, och belysande kopplingar till varför läsa en viss bok. Att läsa originalverk är är onekligen en nyttig ambition fortsatt idag.
Har läst ett kapitel i taget under längre tid. Tyckte som vanligt om hennes språk. Kände att boken behövde lite tid och inte skulle stressas. Bäst gillade jag de kapitel där jag kände till boken hon skrev om. Tänkte mycket på villa böcker jag själv hade valt.