Lilian och Julia – mor och dotter, två kvinnoliv på olika villkor. När Lilian hittas död vid köksbordet måste Julia återvända till det sömniga villaområdet i staden hon lämnat bakom sig och glänta på dörren till det förflutna. Men en dörr kan vara svår att öppna, inte minst om den gömmer hundratals flaskor. Medan huset rensas på minnen, återförenas Julia med sina systrar: Marie i familjeidyllen, Josefin på gruppboendet. En roman som spänner över ett halvt sekel om ensamhet, klassresor, och vad som förs vidare över generationer. Om att till varje pris upprätthålla fasaden. Utanpåverket.
"Alltid ett hekto kosmetika, Lilian som målade på och målade på, lager på lager med pudrets utslätande effekt. Julia med sina läppstift – en kulör per humör. Fasaden som abrupt slutade vid haklinjen, som en smutsrand genom deras släkthistoria."
Jag vet att mina fem stjärnor eventuellt kommer ur ”så mycket igenkänning” snarare än pur litterär kvalitet (men där blir det åtminstone en fyra ändå ;)) men jag tycker så otroligt mycket om den här boken. Man FÅR sätta betyg så!
”Barn går ju sällan djupare. De tittar inte längst in i skåp och lådor för att upptäcka lager av smuts och smulor. Fint på ytan, rörigt i skåp och garderober. Som Lilian själv: Bakom allt det påmålade, utanpåverket, var det kris bland de inre organen.”
Lilian, det är mamman i den här skildringen och hon blir redan precis i början ett försvunnet väderstreck. Berättelsen backar sedan tillbaka till hennes fattiga uppväxt, när hon hade en figur som Twiggy, träffade Per, fick tre döttrar varav en med hjärnskada blev alkoholist, dog. Hennes döttrar heter Marie, Josefin och Julia, den sistnämnda innehar huvudrollen tillsammans med Lilian i den här romanen. Julia är allt vad hennes mamma och storasyster inte är – barnlös, singel, universitetsutbildad, överviktig och storstadsboende.
”Julia hade jobbat hårt för att det dova, mörka och fula i henne skulle förbli gömt. Hon ville verka vettig och normal. Hon förstod inte att det hon sett som en renhet, tvärtom riskerade att göra henne färglös, utan tydliga spår bakåt, utan någon given riktning framåt.”
Utanpåverket är Kristin Nords debutroman och hon gör det sannerligen inte lätt för sig. Hon kastar loss med en sexscen. Jag blir nervös, det är så få som klarar att skriva fram ett trovärdigt samlag, men hon fixar det. Jag känner mig skeptiskt till den här läppstiftsfeminismen som jag tror att det ska handla om. Sen stör jag mig på några detaljer som ett rödvinsfläckat golv som ”färgats mörkt rött” och att gammal hud beskrivs som sträv (äldre har mjukare hud ju?). Men sen kan jag slappna av, för jag märker att den här prosan är bra. Den flyter fint och får karaktärerna (förutom Josefin) att leva upp för mig. Jag är mycket imponerad av Nords debut, den är intressant och träffande utan att söka för stora effekter.
Julia och Lilian är realistiska och komplexa karaktärer som tillsammans med Marie gestaltar två döttrars relationer till varandra och till sin moder på ett frappant sätt. Jag vill inte att romanen ska ta slut. Nord redogör för kvinnlighetens trop med stor psykologisk medvetenhet och bara några klyschor. Hon gestaltar moderskapets, den överviktigas och missbrukarens dilemma med en prosa som ibland riktigt bländar.
Jag fastnar lite extra för det här med att Lilian isolerar sig. Jag finner det intressant eftersom ensamheten lockar mig av samma skäl Proust; för att kunna ägna sig åt kreativitet och fördjupning, en typ av ”positiv” isolering. Lilians självvalda isolering är negativ då den kommer ur skam och har missbruk som syfte. Jag känner att det offentliga samtalet och litteratur väldigt ofta handlar om den förödande ensamheten, här förtydligar Nord att den också kan vara självvald.
Pluspoäng också för – måttlighetens lov – att Julia älskar staden och står för det. Med tanke på hur många storstadsbor vi har i det här landet är det märkligt att man så ofta läser om författares naturvurm. (Marianne de Geer är den enda jag kommer på som älskar sitt Stockholm.) – att mens, svettlukt och skäggstrån får vara med – vänskapens och systerskapets kraftfulla element
”Begär ej av livet vad aldrig det ger En dag som beständigt blott lyser och ler.”
Velade mellan en trea och en fyra. Tycker den är så fin och trovärdig. Känner med Lilian. Livet blev inte alls så som det var tänkt. Det jag saknar är att komma närmare Julia. Hon blir en skuggfigur hos mig och alldeles suddig i kanterna.
3.5 Om jag inte hade läst flertalet hemvändar/död förälder/klassresa nyligen kanske den hade fått en 4a, men jag kände mig lite mätt. I början var jag skeptisk men det blev bättre. Det blev bra.
Detta är en mycket trögläst bok. Jag tycker länge att berättelsen är tråkig. Det är först mot slutet som den lyfter sig såpass mycket att jag byter upp betyget från en 2:a till en svag 3:a.
Jag har svårt att fastna för karaktärerna. De är så känslolösa på något sätt och allmänt tråkiga. Men det är mot slutet när jag läser om Lilians sista tid i livet och begravningen som jag tycker boken blir lite bra. Innan dess har jag mest undrat vad alla ser som inte jag ser eftersom boken har hyllats så otroligt mycket.
Om en mors alkoholism, en dotters förhållande till sin mor. Efter Lilians död möts systrarna Julia och Marie för att städa ur huset, och startskottet går för Julias behov och försök att förstå sin mors berättelse. Tre perspektiv: nutid, Julias dåtid (barndom/ungdom) och Lilians dåtid, ur hennes (eller tätt följande) perspektiv. Klassisk setup, klassiskt tema, men det är något många kan känna igen sig i. Går inte in i det svartaste mörkret kring missbruk, utan verket rör sig mer utanpå, för att parafrasera titeln. Ändå inte för ytligt, man förstår. Tyckte om att Josefine också fick lite plats i texten, en utvecklingsstörd (med den tidens ord) syster, sånt ser vi alldeles för sällan i litteraturen. En vag aning om ett lesbiskt band till en kvinnlig vän som gick bort för tidigt. Vivi, Julias barndomsvän, kändes lite inslängd för att checka av fler ickenormativa boxar, men tyckte om henne likafullt, liksom Julias frivilliga barn/relationsfrihet, om den nu var helt frivillig? Kan diskuteras kanske, men känner solidaritet. Så roligt också att läsa det färdiga verket! Jag har haft turen att gå en manuskurs med Elin och fick höra henne resonera om den i ett tidigt stadie. Nu är den här!
Kanske är det uppläsaren Charlotta Jonsson som fångar min uppmärksamhet redan på första sidan, för hon är duktig, eller så är det språket i Kristin Nords bok som håller mig fängslad till sista sidan. För orden flyter på, historien håller och karaktärerna är intressanta. Det är en avkopplande och intressant läsning, perfekt för tåget, bilresan eller sängen. Läsvärd.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Detta var tyvärr ingen bok för mig. Den är inte lik, men fick mig ändå att tänka på boken Tranorna flyger söderut. Tror det är det lugna tempot, handlingen med relation barn - förälder och döden. Tyvärr så verkar de beståndsdelarna aldrig bli en succé hos mig.
Oj, oj, oj... En berättelse som berör in i själen. Missbruk, sorg och ensamhet, men även kärlek till syskon och nära vänner. Den här tar jag med mig i min famn. Fantastiskt skriven debutroman av Kristin Nord. Läs, Läs, Läs!
”Tänk om hon dog nu. Att leva med den oron var ett helvete som ingen annan riktigt förstod. Inte Per, optimisten som aldrig lät känslorna ta över. Han som läste på. Funderade. Kom till slutsatser. Han blev aldrig hysterisk, som Lilian. Det var tryggt att ha en sådan klippa i sitt hem. Det var också vidrigt. För Lilian fick aldrig gehör för oron. Den ogiltigförklarades direkt, med grafer och Bra böckers lexikon.”
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, även om det är något som gnager i mig, det är något som saknas känner jag, men jag vet inte vad. Språket är så fint, jag känner igen mig i många av tankarna och känslorna, formuleringarna kommer åt mig.
Det här är en känslosam roman om vart livet tar en och att vara obekväm, känna sig fel, kämpa med förväntingar och relationer. En del saker blir klyschiga, som den äldre, ordningsamma systern i kontrast till den yngre, den vilsna. En del passager tråkar ut mig lite, som Lilians och Pers tidiga år ihop, kanske för att jag inledningsvis var mer intresserad av Julias berättelse än av Lilians.
Jag har lite svårt för att läsa Lilians berättelse ur Julias perspektiv, för det känns som om det är så boken är skriven. Hade i så fall velat ha mer av Julia, nu känns det lite halvdant? Eller något i den stilen.
Men absolut läsvärd, främst för språket, känslorna, tankarna, igenkänningen. Vill läsa mer av Kristin Nord!
Kristin Nord debut Utanpåverket är en roman om en familj där hemligheter och problem sopas under mattan och döljs av en fin fasad - utanpåverket.
Berättelsen växlar mellan Lilian och Julias perspektiv men vi får också ta del av glimtar från systrarna Marie och Josefins liv. De framstår mer som bifigurer till Julias berättelse och som läsare får jag inte lära känna deras liv och känslovärld lika ingående som Lilians och Julias vilket gör att deras personskildringar upplevs lite mer grunda.
Det här är en välskriven berättelse och jag tror att många kan känna igen sig i de trassliga relationerna mellan mor och dotter men också systrarna emellan. I och med moderns alkoholmissbruk försvåras problemen men svårigheterna med avundsjuka, ensamhet och utanförskap inom familjen är nog inte en unik företeelse. Utanpåverket är en bok som berör men som trots mycket svärta ger hopp om förändring och försoning för familjen som finns kvar.
Vilken pangdebut! Som hon skrivet Kristin Nord. En roman om mödrar och deras döttrar, om klassresor, missbruk, vänskap och drömmar. Jag läste och tänkte på Kerstin Thorvall. Jag tänkte på allt det där som inte blir sagt eller sägs och vad tystnaden och ensamheten gör med oss människor. Det här är en roman jag kommer bära med mig länge länge och kommer garanterat att läsa den igen för jag har en känsla av att du kommer att se nya saker varje omläsning du gör.
Dobra ale w sumie nie wiem o czym, brak fabuły, dużo wewnętrznych problemów postaci. Przeskakiwanie między czasem gdy główna bohaterka i jej dwie siostry tracą mamę, a życiem mamy od dzieciństwa po dorosłość. Raczej nie liczyłabym na jakieś zaskakujące zwroty akcji. Typowe "character driven book" - próbowałam znaleźć tłumaczenie ale chyba po polsku takiego nie ma. Raczej polecam, ponieważ książka miała głęboki przekaz i była ładnie napisana ale drugi raz raczej nie przeczytam.
Först hängde jag upp mig lite på att jag inte riktigt tyckte generationerna stämde. Lilians berättelse kändes mer som någon från min egen mormors generation än min mammas, och då är jag nog hyfsat jämnårig med berättelsens Marie. När jag släppte det blev det ändå en fängslande historia. Vill läsa en uppföljare bara om den där väninne-helgen i Köpenhamn...
Julia och Marie, två döttrar som möts i det oförklarliga som var deras barndom. Josefin är med men ändå inte. Historien om Lillian och Per, konsekvenserna som livet gav och delade ut. Välskriven, sorglig och alltför nära inpå.
Kvinnoliv, moderskap, systerskap, olika generationer men ändå samma utmaningar. Vackert och välskrivet som lockar en vidare i boken. Blir ju nyfiken på vad Lilian och Maggan gjorde i Köpenhamn… Läs och njut!
”Utanpåverket” är en passande titel eftersom den alldeles för länge stannar vid det som är utanpå: att Josefin dreglar, att Julia är överviktig, att Lillian är full medan Per är fryntlig. Det finns något bakom (man skymtar det ibland) men läsaren är inte inbjuden.
En bok med många intressanta tankar om olika kvinnoliv o allt vad det kan innebära; om mödrar, familjerelationer, barn eller inte barn, abort, missbruk, klassresor och läppstift 💄
Relationshistoria om alkoholiserade Lilian och hennes tre döttrar - Marie, Josefin och Julia. Bra berättad, många mänskliga reflektioner och sanningar.