Nereak 35-40 urte ditu; noizbait maite izandako lana baina egun estresaturik daukana, egunkari batean; senar jator eta alaba zoragarria, zeinei ez dien eskaintzen behar luketen arretarik; eta istorio bat iraganean, oroimenetik erauzi nahi lukeena; eta ama ospitaleko ohean lo, inoiz esnatuko den jakin ezinik. Amaren historia ezkutuak jakingo ditu Nereak erietxean, eta horren haritik ohartuko da zenbateraino izan daitezkeen ezezagunak geure ondoan dauzkagunak, eta, aldi berean, zenbateraino izan litezkeen berdinak belaunaldi biren arazo eta kezkak, nahiz eta garaiak eta bizomoduak asko aldatu. Bizinahiaren aldeko aldarrikapena dakarkigu eleberri eder eta hunkigarri honek, bazter guztiak zipriztintzen eta blaitzen dituen itsasoaren enbatak bezala.
Karmele Jaio Eiguren (Gasteiz, Araba, 1970eko martxoaren 19a - ) euskal idazle eta kazetaria. EHUn Informazio zientzietan lizentziatu eta gero, kazetari lana bete du hainbat idatzizko komunikabidetan, hala nola Euskaldunon Egunkarian edo Garan. Beste egunkari batzuetarako iritzi zutabeak ere idatzi izan ditu, Diario de Noticias de Álavan edo Deian esate baterako. Lehen argitaratu zuen liburua Hamabost zauri ipuin bilduma izan zen 2004an. Urte berean Igartza Saria irabazi zuen, Amaren eskuak eleberriaren proiektuagatik. Aipatutako eleberri hau 2006an kaleratu zen, hainbat sari jaso zituelarik: Zilarrezko Euskadi Saria, Zazpi Kale Saria eta Beterriko Liburua Saria. Amaren eskuak eleberriaren arrakasta ikusita, Jaiok berak gaztelaniarako itzulpena egin zuen, Las manos de mi madre izenburupean eta Ttarttalo argitaletxearen eskutik. Bere hurrengo lanetan ipuina eta eleberria tartekatu ditu. Horrela, 2007an Zu bezain ahul ipuin bilduma kaleratu zuen, eta 2009an Musika airean eleberria
No había leído nada de esta autora, y cuando me lo recomendaron y vi buenas criticas me decidí a leerlo.
Es una novela corta, muy sencilla, pero con muchos sentimientos, donde la familia es el tema principal. Tiene un lenguaje muy cuidado.
Los capítulos son muy cortitos lo que hace que se lean de una forma muy ágil, se van mezclando capítulos con historias del pasado y capítulos con la trama principal en el presente, pero todo hilado y con sentido para que al final acabes entendiendo la historia familiar que nos cuenta.
Como he dicho la trama principal se basa en la familia, en una madre enferma, y como el hecho de tenerla en el hospital te hace dar cuenta de lo que tienes y de lo que puedes perder, de lo que puedes llegar a echar en falta de un momento a otro, aparecen personajes como los hijos de esta, muy bien estructurados, y además de esta trama familiar una historia de amor muy bien escrita.
Una novela que recomiendo, cortita, y que te hace reflexionar muchísimo, empatizando super bien con todos los personajes aun siendo tan corta.
Último libro que tenía que leer este curso y, para terminarlo bien, este también me ha gustado bastante. Es el primer año que no leo un solo libro de clase que no me haya gustado. Se podría decir que este no ha tenido una historia demasiado potente pero la forma en la que te hace pensar es increíble.
Hunkigarria.. Benetan sentitzen dituzu itsasoaren olatuak eta bizitzarenak: Pertsonaien barruan gertatzen den guztia. Aldi berean, modu xumean idatzita izan arren, idazleak jakingura piztea lortzen du. Amaiera irekiak ez dio lilurarik kentzen.
Liburak kontatzen duen historia oso motel joaten da eta hainbat kasutan idazlea transmititu nahi duen ideiak oso errepikakorrak irutitu zaizkit. Edonola ere, ez dut sentitu aspergarria izan denik. Bai, ideiak modu konstante batean errepikatzen ziren, baina Jaiok idazkera arina zenez errazten zuen irakurketa eta irakurtzeko gogekin uzten zidan.
Nerearen egoera ez da batere erraza, pentsa ezazue egotea gustuko ez duzuen lan batean, ez izatea denbora zure alabarentzat etengabe egon behar zarelako hemendik ona hospitalera joaten eta etortzen eta norberak duen mobida mentalekin aurre egiten. Hori da, modu orokor batean, Nereari gertatzen zaiona. Liburuan zehar, ikusi dut Nerea negar egiten, ohikatzen, txarrenetariko moemtuan , ilusio bereskuratzen eta bere arazo guztiei aurre egiten eta honek nolabaiteko hurbiltasuna eragin du nik eta Nerearengan. Irakurtzen nuen bitartean, sentitzen nuen Nerearen egoera edozein pertsonarena izan ahal zela; gustoko ez duzun zerbait egitea eta ordu asko kentzen dizuna, inporta zaizun norbait gaixorik egotea eta ez izatea denbora maite duzun pertsonentzat. Bai, badakit oso tragikoa entzun ahal dela, baina egoera antzeko batean baldin bazaude, liburu honek erakusten dizu egoera beste perspektiba batekin eta ulertzen duzu ez dela erraza dena manegatzea eta normala dela haserre eta minduta sentitzea.
Idazkera aldetik, oso arina zenez ez dut izan arazorik liburua irakurtzeko ez ezer. Baina bai komentu behar dut bere amaren historian sakontzea gustatuko zekidakeen. Errealista izan arren, oso sinple iruditu zait. Hari beretik, Jaiok idazterako orduan metafora dezente erabiltzen ditu eta batzuk ederrak iruditu zaizkit.
Orokortzen, liburuaren historioa ez da konplexua, baina transmititzen duena eta idaztekoera benetan hunkigarria iruditu zait.
Valoración: 3,5/5 LAS MANOS DE MI MADRE de Karmele Jaio Editorial Ttarttalo 160 páginas
Hace unos días descubrí a Karmeke Jaio por su libro “La casa del padre”. Su exquisita narrativa hizo que quisiera indagar en su obra y comenzara a leer “Las manos de mi madre”.
“Las manos de mi madre” es una historia de recuerdos, de olores y sabores de la infancia pero también de culpa por todas esas cosas que no se llegan a decir pensando en que siempre habrá un mañana. Un viaje al pasado para cerrar las propias heridas que aún siguen latiendo y para descubrir que los padres antes de serlo han tenido una vida desconocida siempre para los hijos pero que aún late muy hondo en el corazón. Una novela escrita con sencillez que me ha gustado y me ha hecho sentir las manos de mi madre.
«Lo que no se dice a tiempo no se llega a decir después, porque los abrazos que no se dan en vida, es imposible darlos después.»
Como todo lo que escribe Karmele, consigue introducirte en la historia. Una novela con una trama sencilla, pero llena de sentimiento. Escrita de forma magistral. Hacía tiempo que no lloraba tanto con un libro. 100% recomendable.
Sin duda alguna una lectura recomendable. Está autora tiene una manera fantástica de contar historias, con el uso de unas metáforas y analogías hermosas que nos permiten conocer íntimamente y llegar a empatizar con todos sus personajes.
Motela, baino oso hunkigarria, ama-alabaren erlazioa goxotasunez tratauta dao, eta gure amen iraganaz hausnartzeko asko ematen do, gurasok azken finen pertsona hauskor gisa erakutsiz. Orotara, gustau zait.
Karmele Jaiok liburu askoz hobek dazka, igual moteltasunagatik da, edo ez dakit.
Baino enfin... gomendauko nuke, nobela natural, gertuko bat iruitzen zait, ta biaje osoa amenizau dit, behin harrapauta oso irakurterreza.
Nola demontre egiten du Karmelek denetik urrea ateratzeko??? Gehiago gustatu zaizkidan liburuak ditu, baina beste behin ere, bikaina! Emakumeen azalean une batez sartzeko nire idazlea da, dudarik gabe.
Me ha gustado ver como es la vida de la protagonista. He vivido mucho tiempo de cerca el alzheimer, y ver como le ha hecho sentir eso a la protagonista ha sido como un abracico, es duro darse cuenta de eso. A parte de la enfermedad, ver que otros problemas tiene me ha hecho ver que nadie tiene la vida perfecta. Ha sido un libro bonito y muy realista.
Me ha gustado mucho el estilo de la autora, no le he puesto cinco estrellas pq me hubiera gustado q profundizará en algunos aspectos de la historia. Pero un libro precioso.
Al principio el libro prometía bastante, pero eventualmente se vuelve muy monótono y aburrido. El misterio del pasado de la ama de la protagonista se desvela a mitad del libro y lo que queda es la protagonista teniendo un mental breakdown tras otro.
Ba arratsaldeko ia ordu bi ta erdiak ta amaitu berri dut, Karmele Jaioren Amaren Eskuak. Liburu motz baina polit bat izan da irakurri dudana. Nerea, gaur egunean aurkitu ahal duzun pertsona arrunt bat da, ta idazleak lan bikaina egin du, Nerearekiko enpatia izateko. Eleberriaren bilbetako bat ez dit guztiz konbentzitu baina orokorrean liburu oso gomendagarria.
Eleberri hunkigarria benetan. Ama-alaben arteko harremanaren iragana eta oraina azaltzen ditu "Amaren eskuak"-ek, eta irakurlea bete-betean sartzen du istorioan.
Ama edota alaba den edonork irakurri beharrekoa, zalantzarik gabe.
Lenguaje muy cuidado y una trama muy hermosa, donde se entremezclan con elegancia el pasado y el presente de una familia, junto con una historia de amor que atraviesa una generación.
*In the spirit of the honest review: I am an intern at the publishing company that publishes the translation, and the book was given to me as a gift*
In Her Mother’s Hands, we follow the journalist Nerea as she struggles to balance her time between a demanding newspaper job and an even more demanding chauvinist boss, and her work-from-home husband and young daughter whom she barely ever sees. When her mother, Luisa, is hospitalised with total amnesia, Nerea’s life gets even more complicated. Through the novel, we see Nerea battle stress and neurosis, but also work with her elderly aunt to rekindle her mother’s memory. To make Luisa recognise her daughter again.
This is very much a character driven story, and thankfully all three women are very interesting and intriguing characters each with their own distinct personalities, strengths and secrets. This is a story in which the women are really allowed to come to the fore, out of the kitchens and backrooms where they have been secluded for so long. I especially loved how the novel refrained from a classical chick-lit ending, and without spoiling too much, I can say that, uncharacteristically, this is a novel about women that is not centred on getting or saving a love relationship. Her Mother’s Hands could have been so trivial, but thankfully, it had some delightful twists and turns.
I found myself identifying deeply with Nerea in her tautness, her tightrope run to do everything; be a good journalist, be a good wife, a good mother, a good daughter. She is so plagued with guilt – towards her mother for not having recognised the symptoms of her illness, towards her husband for never being home and towards her daughter for never being there for her. Jaio’s depiction of Nerea is very believable. Nerea isn’t some superwoman, but neither is she a complete neurotic wreck. She struggles through, combating her self-critical inner demons without letting them paralyse her.
Es un libro entretenido con una trama buenísima y con unos personajes con un potencial increíble. Esas son las cosas buenas pero me faltan 200 paginas más o una segunda parte ya que hay ramas de la historia de co-protagonistas que quedan al aire y un final bastante plano. Me estaba encantando la historia de Carlos y Nerea y me he quedado con ganas de mas, al igual que con la historia de German, no se si a sido relleno o que pero se a quedado a medias también y encima entra en el tema de los malos tratos y no es algo como para hablar en un capitulo de media pagina.
Es un buen libro si buscas algo simple para unas vacaciones pero si quieres no pensar en nada no lo recomendaría ya que no deja de hablar de cosas de la vida cotidiana. Es corto, me lo he leído en un día dedicándole un par de horas.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Nunca tinha lido nada da Karmele Jaio. A história é simples e, ao mesmo tempo, profunda. Nerea está esgotada emocionalmente com tantas coisas acontecendo ao mesmo tempo. Se sente exausta e com o “controle” da vida escapando das suas mãos, no momento em que ela percebe que não tem controle de nada. Ela começa a refletir se está realmente vivendo ou apenas correndo de um lado para o outro executando tarefas(e sempre chegando atrasada). O quanto priorizamos o trabalho acima de todas as nossas relações?!
Nas entrelinhas percebo que a autora fala do silêncio das relações, nas quais nada é dito e tudo é subentendido. O quanto não dizer e não perguntar nos faz carregar pesos que não existem?! Sentir dores que seriam resolvidas com uma boa conversa.
3,5 ⭐ Para la facultad "Me gustaría contarle que mi madre tuvo de joven un novio que se llamaba Germán y que al final no pudo hacer realidad el sueño que construyó junto a él. Y me gustaría preguntarle dónde quedan esos sueños. Si se pierden para siempre, o si acaban saliendo a flote cuando menos nos lo esperamos."
Karmeleren deskribapenak asko gustatu zaizkit, batez ere lehenago irakurritako pasarteen erabilera, metaforak, eta sentimenduen azalpenak. Baina ez dakit, tema berdinean aritzeak..., azkenean kantsatu nau. Bukaera ez zait batere gustatu, guztiz aldatuko nuke.