Kristina Lugn kan som få ge det vardagliga och slitna en poetisk laddning. I hennes dikter om mänskliga svagheter och kärlekens tillkortakommanden, om dödslängtan och utsatta barn i bävernylon ryms både allvar och ironi, galghumor och ömhet i en oemotståndlig blandning.
Denna nya samlingsvolym av Lugns lyrik innehåller samtliga verk från debuten fram till den senaste diktsamlingen Hej då, ha det så bra!
Betyg: 3,5 De senare verken, framför allt ”Hej då, ha det så bra!” ligger mig varmast om hjärtat. Kanske för att dikterna där är mindre råa och mer finstämda och sorgsna? För ja, är det något Lugns dikter gör så är det att måla upp en brutal verklighet, en äkta vardag, ofta utan skimmer. Och det känns och det värker, ibland lite för mycket, men det finns också något skönt med att tvingas drabbas.
Älskar Kristina Lugn PÅ ETT SÄTT och ’Du ska få ett panoramafönster’ kan rentav vara min favorittext som någonsin skrivits. ÄLSKAR den med allt jag är och allt jag har. Måste läsa om den här diktsamlingen oftare känner jag…
Betyget är bara ett medeltal. Jag föredrar samlingarna från 1970-talet. Favorit sedan gammalt är "Om ni hör ett skott..." som är normalitet in absurdum, skapad via ständiga negerade satser av allt som 'absolut inte sker' i diktens ytliga Barbie-Ken värld.
Jag brukar sällan läsa dikter på svenska, så ta det med en nypa salt. Det var intressant att läsa dikter från någon som verkligen led av att vara hemmafru, sexismen och de hemska män hon har varit med. Hon skriver råa ord på ett enkelt men också oväntat sätt.
Jag känner inte till så mycket om Kristinas liv och jag tror det distraherade mig en del för jag förstod inte vad som hände. Mina förklaringar och tolkningar känns fel på något sätt. Jag antar hon har varit våldtagen vid flera tillfällen i hennes liv? Och kanske hon har varit med mycket äldre män. Hon är också mycket rädd för döden och det är svårt att veta varför.