Värdigt avslut på en fantastisk serie. En serie som är lång, tungläst men fruktansvärt bra och i denna bok är tempot galet. Eller kanske inte så mycket tempot som intensiteten. Konfrontationen/mötet mellan folket på Trumpet och folket på Punisher är fantastiskt, likaså deras kommunikation med Warden Dios. Allt faller liksom på plats i den här boken. Vi förstår, om och om igen, varför allt har hänt. Vi förstår på allvar att huvudpersonerna verkligen varit brickor i ett spel, vi förstår varför detta var nödvändigt. Men vi förstår också varför huvudpersonerna på ett personligt plan tvingades gå igenom detta, eller i alla fall hur det i efterhand faktiskt har spelat roll för dem, fått dem att på ett absurt sätt växa.
En vän satte snyggt fingret på att hela Gap-serien i grunden handlar om att hela tiden tvingas utforska och passera sina egna gränser. Att ständigt orka mer, klara mer, möta mer än man någonsin trott var möjligt. Mer trötthet, mer våld, mer förtryck. Men också, framför allt, mer känslomässigt trauma. Gap-serien är framför allt en serie om mänskliga relationer och karaktärsutvecklingen i den här boken är fantastisk, i synnerhet vad gäller Morn och Angus. Också efter den här boken är jag helt utmattad för att allting känns så förbenat mycket. Jag beundrar Donaldson kolossalt för att han verkligen lyckats skapa en lång orgie i känslor.
Den politiska upplösningen är strålande i denna bok. Relationernas klimax också. Jag uppskattar särskilt slutet för Morn och Angus, det var nog egentligen det enda slut (eller den enda typ av slut, visst finns det detaljer jag saknar och kanske önskat mig) jag kunnat acceptera för dem. Dock hade jag helt klart velat ha mer closure även mellan Min och Warden. Det känns som att Min förtjänade det och som att deras relation glömdes bort lite mitt i allt. Slutet var annars ljusare än jag trott. Kanske för ljust. Men ändå hoppfyllt. På ett vis gör det mig så otroligt glad att Donaldson till slut kommer fram till att all denna smärta, allt detta tänjande på gränser, faktiskt kan påverka människor i någon sorts positiv riktning. De kommer ut starkare ur alltsammans. Den tanken tilltalar mig och ger mig en oväntad tröst (som jag dessutom behöver med tanke på var jag just nu befinner mig i mitt eget liv).
Actionscenerna i slutet när de ska hjälpa Warden ter sig för mig något långdragna och ointressanta i jämförelse med alla mycket mer personligt laddade möten och beslut och konfrontationer som ägt rum innan. Men naturligtvis har de sin plats och boken skulle inte ha kunnat vara utan dem, så det är mer en reflektion än en kritik. Allt som allt är den här boken otroligt väl avvägd och balanserad, vilket inte riktigt är fallet med alla de andra där vissa passager kan kännas långdragna. Kanske bör man, som någon här på Goodreads föreslog, läsa Gap som en hel, lång, sammanhängande bok snarare än fem separata. Då faller bitarna liksom på plats mer även rent dramaturgiskt. Då är allt utdraget, uttröttande lidande i bok två på något vis helt rätt.
Det är även först i denna bok som jag börjar älska och till fulla uppskatta Hashi. Han är en fullständigt fantastisk karaktär. Likaså, naturligtvis, Warden. Martyrer kan ibland vara fruktansvärt tråkiga. Warden är aldrig tråkig ens för en sekund. Jag tror rentav att jag hade en liten crush på honom där, för ett tag.
Det känns lite konstigt att lämna de här karaktärerna, som varit med mig ett år, men skönt att ha avslutat serien. Jag borde egentligen inte läsa serier längre. Möjligen trilogier, men inte serier. Serier tar mig alldeles, alldeles för lång tid. Och jag har inte längre några oceaner av tid. I detta fall, nu efteråt, var det dock helt klart värt det. Och inte bara efteråt, för den delen.