"De är gulliga. De är vegetarianer. De äter varandra."
Så karaktäriseras präriehundarna i denna roman, som är Jonas Gardells tredje och utkom första gången 1987. Vi möter Percy, Lena, Reine, Pia och Anders. De har alla sin egen historia men är samtidigt delar av varandras liv. För paret Percy och Lena har livet stelnat i väntan på den upprättelse som aldrig kommer. Sonen, Reine, väljer att våga språnget ut i det liv där allt kan brista men där den konstnärliga drivkraften och kärleken är som starkast. Pia lever i sitt limbo av brist på något eller någon att viga sitt liv åt. Anders är ung, men ändå så gammal: "Om det var någonting som Anders ville lära Reine var det att man måste våga mista allt, att man inte får fly vare sig sorgen eller glädjen."
Knäppskallar, knasbollar eller präriehundar kan de också kallas. Och vem är anklagaren?
Jonas Gardell skriver och kommunicerar till läsaren som en sann mästare. Jag älskar hur kaotisk den här boken var. Utan ett mål, en berättarkurva eller tydliga karaktärsdrag illustreras en värld där ingenting egentligen spelar någon roll. Och är inte det någonting som är svårt att föreställa sig? Grejen med Präriehundarna är att vi som läsare inte får leta efter syftet. Man kan tänka sig ”vad är ens poängen?”, poängen är att vi aldrig kommer hitta poängen. Livet är ändå bara en evig lång väntan. Vi fyller våra konsumkassar med mat och sedan äter vi upp maten och sedan fyller vi dem igen.
Sådär då. Då har jag läst alla fullängdsromaner som Jonas Gardell skrivit. Det har varit en blandad kompott men den här boken var en av de bättre måste jag ändå säga!
När jag säger det har jag i åtanke att denna bok är gammal; det är milsvidda skillnader mellan hur han använder språket i Präriehundarna i jämförelse med exempelvis Torka aldrig tårar. Vilket är förståeligt; denna bok utkom 1987 när Jonas var 24. Det märks egentligen inte så mycket att han var grön då förutom att denna bok på ett sätt är väldigt omständig. Jag menar, det är väldigt poetiskt och religiöst och utsvävande på ett sätt som Jonas tidigare böcker överlag var, som han var innan han blev folklig. Nuförtiden märks det att Jonas skriver för en bredare publik och det både på gott och ont. Jonas är bäst när han hanterar svåra mänskliga känslor; hans böcker när de handlar om död, saknad, sorg, smärta, ensamhet, rädsla, hat är så mycket bättre än när han försöker vara poetisk och religiös. Element av detta finns givetvis kvar i Torka aldrig tårar, men på ett annat och mindre sätt vilket jag upplever fungerar bättre.
Det fanns partier i denna bok jag inte brydde mig särskilt mycket om; jag brydde mig egentligen bara om Reines och Anders kärlekshistoria, dels för att den måste varit revolutionerande när den utkom för nästan 30 år sedan, men och för att Reine och Anders hade det där ytterst sköra, smärtsamma och vackra som det även finns väldigt mycket av hos Rasmus och Benjamin i Torka aldrig tårar. 'Torka aldrig tårar' är min absoluta favoritbokserie någonsin, och jag gillade nog denna bok så mycket för att den på en nivå påminde så mycket om Rasmus och Benjamin. Det fanns passage i denna bok som återanvändes bokstavligt i Torka aldrig tårar men det är inget nytt, det har även varit så från de andra av hans äldre böcker (bonus: en karaktär i denna bok heter Reine! Det KAN inte varit en slump att Reine i Torka liknar Reine i Präriehundarna och att de delar namn).
Den här boken ÄR misogyn och transmisogyn. Det är tyvärr problem som både Jonas och hans verk överlag dras med, det har skrivits så mycket om det på andra håll så jag tänker inte gå in något vidare på det mer än att jag tycker att det är tråkigt att Jonas som annars skulle kunnat uppnå mer eller mindre odödlig status i HBTQ+ kretsar nu tyvärr aktivt ogillas av många (med all rätt måste ändå tilläggas...!).
När Jonas Gardell läser får han liv i personerna. Jag ser dem framför mig och tycker om dem även om de är både tragiska, lätt hysteriska och ganska knäppa. Han får dem att bli vanliga men ändå ovanliga. Percy, Lena, Reine, Anders och Pia - de har sina egna liv men blir ändå ihopkopplade. De söker något högre, något som ska ge dem meningen med livet och ser inte vad de har eller hur de kan förbättra det.
Rootsi tänapäeva ühe populaarseima kirjaniku romaan inimese üksindusest moodsas ühiskonnas ning võimalusest seda üksindust ületada.
Minu kommentaar: Teos oli minu jaoks liiga hajus ja kohati nii rõhuvalt abstraktne, nii et mu tähelepanu ja lugemisind kippusid raugema. Samas üksinduse ja masenduse teemad oli lubatult olemas ning raamatu lõppedes tabas mind kergendus, et see lõpuks läbi sai.
Mycket märklig bok, som väckte en del känslor, mest negativa. Fastän jag blev provocerad och emellanåt arg så ville jag läsa vidare, så boken har definitivt ett driv att vilja läsa vidare. Den lämnar mig dock med ett "jaha, och..?"
Romaan inimese üksindusest moodsas ühiskonnas ning võimalustest seda üksindust ületada. Sünkjas ja lihtsalt sujuv lugemine, kuid üsna segase sisuga. Vahelduvad paljud tegelased ning kauged ja mõistmatud dialoogid-monoloogid.
"Elurõõm käib surmaihalusega käsikäes. Need kaks puhkavad teineteises ja ei lahku iial üksteise kõrvalt."
"Mälestusel armastusest on selline jõud, et see paneb kõik särama. See, kes on kordki elus armastanud, kannab endaga talumatut ilu. Armastus on häving. See, kes armastab, peab hukkuma. Ainult kotkas julgeb päikesele otse silma vaadata."
A pretty dreary read due to the language (and at times, the theme). It's a very poetic book with some great moments, but it feels like Gardell had a clear vision in his head that isn't really conveyed to the reader. With that being said, Gardell is still, early in his career, a great and very poignant writer because of a fine simplicity in the language. But this novel is just too internal.