Svenska språket under sjuhundra år

by Gertrud Pettersson

Den här boken har undertiteln "En historia om svenskan och dess utforskande". Syftet med det är att antyda att boken åtminstone i ett par avseenden skiljer sig från sina föregångare.
Dels ger den en bred översikt av olika sätt att bedriva forskning med inriktning på språkhistoria. Den behandlar också olika specialiteter, såsom namn- och dialektforskning, och den ger en översikt av viktigare rön inom dessa områden.
Dels är beskrivningen av det svenska språkets historia uppbyggd i två steg. Först görs i ett kapitel en jämförelse mellan den moderna svenskan och det språk som vi återfinner i källorna från början och mitten av 1300-talet, dvs. det språk som brukar kallas klassisk fornsvenska. I bokens mest omfattande kapitel beskrivs sedan utvecklingen mellan dessa båda ytterpunkter. Till skillnad från vad som brukar vara vanligt bryts inte beskrivningen ner i ett antal perioder, utan de språkdrag som är intressanta i ett utvecklingsperspektiv beskrivs ett i taget, från 1300-talet och framåt.
Boken är i första hand skriven som en lärobok för studerande i svenska vid universitet och högskolor. En viktig del av kurserna i svensk språkhistoria utgörs av arbete med äldre texter. För att underlätta det arbetet innehåller boken såväl ett kapitel om texter och textutgivning som ett kapitel där de ordböcker som kan bli aktuella i textarbetet presenteras och där praktiska råd och anvisningar om deras användning ges.
Det egna språkets historia är dock ett ämne som intresserar många utanför studenternas skara. Genom sin kronologiska och i stora stycken berättande uppläggning kan boken läsas även av en bredare allmänhet.

Genres: Nonfiction, Swedish Literature, Linguistics, Language

290 pages, Paperback

First published January 1, 1996

Reviews

[Samuel Westerberg · Rating 4 out of 5]

Rafflande lektyr! Visste du att ordet ”att” och ”det” i grunden är samma ord? -er i ”tok-er” och ”slarv-er” är en gammal maskulinum nominativ singularis ändelse. Verb slutade kongruensböjas - d.v.s. man slutade säga t.ex. de springa istället för de springer - under 1600-talets andra hälft. Det tog emellertid ända fram till 1930-talet innan romanförfattare anammade detta i skriftspråk. Tidningarna dröjde ända till 40-talet; lagtexter 1967; och konservativast av de alla var svenska akademiens ordbok som ändrade först 1976, mitt i det 27:e bandet. Läs boka!

[George Purdy]

Den här boken ger en jättebra översikt av hur det svenska språket har förändrat genom tiderna, så jag har läst den som en hjälpbok för min kurs om språkhistoria i Sverige. Den har varit mycket användbar, men den är för akademisk att läsa för nöje, tycker jag. Det finns flera saker jag har lärt mig på grund av den här boken, till exempel:
- Prepositionen "på" var "å" på fornsvenska och blev "på" eftersom språkbrukarna skrev frasen "upp å" fel.
- De äldsta ortnamnen i Sverige är så kallade naturnamn som blev bebodda före Kristi födelse.

Jag ska inte ge boken en nummer av fem eftersom den är en universitetsbok och inte skönlitteratur. Poängen är inte att ha en imponerande skrivstil, men bara att ge information till läsaren.