Hjalmar Emil Fredrik Söderberg was a Swedish novelist, playwright, poet and journalist. His works often deal with melancholy and lovelorn characters, and offer a rich portrayal of contemporary Stockholm through the eyes of the flaneur. Söderberg is greatly appreciated in his native country, and is sometimes considered to be the equal of August Strindberg, Sweden's national author.
Existentialism, äktenskapsfrågan, klassiker. "I början av sitt äktenskap läste han ofta högt för sin hustru, men då han fann, att han till detta ändamål måste välja böcker, som svarade mot hennes uppfattningsförmåga, upphörde dessa nöjen så småningom." (s.7) "Vem hade drivit honom in i äktenskapet? Slumpen. Han hade älskat sin hustru, det var sant; men han hade också älskat andra; varför hade han icke gift sig med någon av dem? Med strömmen hade han drivit." (s.27) "När skulle det väsentliga komma, det för vilket han levde?" (s. 33)
En bra skriven bok på många sätt. Man märker hur frånvarande barnen är i hans liv, vilket är sorgligt. Känslan av att simma med strömmen, av att göra saker för att de bör göras istället för att man vill dem... Jag känner igen det och det gör berättelsen tidlös.
"I samma riktning påverkades han även av den unga flickan själv genom hennes något paradoxala försäkringar, att hon visserligen blivit kär i honom, just emedan han icke var som de andra, men att hon å andra sidan knappast trodde, att hon skulle kunna älska honom riktigt, såvida han icke ville bemöda sig om att bli som de andra." (s. 6) ^svärord^
Tråkigt att språket har blivit "varsamt anpassat". Jag hade gärna läst den med ålderdomliga plurala verbformer osv.
Söderberg has somehow managed to write a complete novel in under 40 pages. The language is beautiful as always.
The main charachter has crisis upon crisis of life, and yet the end is surprising. There is some very questionable views on women in this story, but they are written as though Söderberg himself didn't hold them, but let it be a part of a not very likeable main character.
Klurig liten rackare. Hoppade han av dödens tåg och överlevde sjukdomen eller dog han? Existensiella frågor är spännande. Men det där med att använda kvinnor som symboler för djävulen vs förnuftet känns inte jättefräscht.
This entire review has been hidden because of spoilers.
En spännande berättelse av filosofiskt slag, vackra meningar och betraktelser. Många överraskningar! En favoritmening: "Och hände det då, att han en sådan underlig månklar natt förirrade sig utåt någon ödslig aveny, vars i måndimman liksom utsinande perspektiv tycktes leda raka vägen in i oändligheten, kunde han plötsligt tvärstanna och med blicken fascinerad av detta sällsamma askvita ljus fråga sig själv, om detta var samma gata, som han så många gånger hade gått upp och ned i fullt solljus och i mulen grådager, och om dessa rader av tysta, främmande hus, som månen kalkade spökvita, verkligen var en del av samma stad, i vilken han om dagen var lika hemmastadd som i sina egna rum." (s. 4-5) – så mänskligt och klart, vi alla känner nog igen känslan!
Det är fascinerande att betrakta hur berättandet om huvudkaraktären Mortimer till en början ligger i Söderbergs händer, en utomståendes inblick, och hur, emedan berättelsen fortskrider, Söderberg överlåter ansvaret åt Mortimer; Mortimers första konversation sker halvvägs in i berättelsen, och orden tillhör efter hand i högre utsträckning Mortimers än Söderbergs, som om vi inte får komma nära inpå förrän vi fått en god uppfattning. Men när vi väl får det är det tillfredsställande!
Som andra har skrivit är det imponerande hur Söderberg lyckats skildra ett helt livsöde på få sidor. Den här kommer jag nog tänka tillbaka på!
There's something about the language of literature from roughly 100 years ago that I can only describe with "beautiful". It's not necessarily better or worse than today, but different. And Hjalmar Söderberg is clearly a master at using it.
”Hans tanke hade under dessa sista dagar förföljt ett enda mål: hur skulle han göra slut på denna ändlösa parantes, som brutit sönder meningen i hans liv? När skulle det väsentliga komma, det för vilket han levde?”
Den dubbla betydelsen i ordet ” meningen ” !!! Fantastiskt.
Another short story done. I feel like short stories are helping getting me out of a pretty bad reading slump I've been stuck in for quite a while now. Not having a lot of time to read to begin with and ending up not really liking what you're reading when you do have some time to spare is not a great combo. But short stories are reminding me of what it is I love about reading!
Anyway, I really enjoyed "Den allvarsamma leken" by Hjalmar Söderberg so I was quite excited to read this and found myself really enjoying this too. Beautiful language and interesting themes of what is free will and what we do simply because it's expected of us in certain situations etc.
Om att vara sig själv, bli vuxen, bli som alla andra och sedan ifrågasätta sina livsval. Fantastiskt språk! Men då novellen är skriven i en annan tid finns det en syn på könsroller som rimmar illa med dagens. Men tankarna om att tiden plötsligt går fort när du blir förälder och att du blir upptagen med detta (även om han verkar vara en ganska frånvarande far…) är intressanta. Han skriver till exempel:
”Så rann tiden, och med varje år, som gick, blev han ett år äldre, men han märkte det knappast. Och barnen kom: först ett, så ett till, och så ännu ett. Mortimer blev familjefar, och en familjefar har viktigare saker att tänka på än livets mening och sin egen själsutveckling.”
en av de bästa noveller jag har hittills läst. Kärlek är absolut den finaste man vittna, den skänker dock olidlig smärta. Favorit citat är: låt tåget föra de andra dit de ämnar sig och dit de icke ämnar sig, jag har tröttnat på att följa med strömmen
Nästan spännande. Livet som normal eller inom norm, vad är det, vad blir det, hur mycket inverkan är slump och hur mycket är vilja, i denna novell glider huvudkaraktären med strömmen både bildligt och i en båt.
Det här är en berättelse om frihet och om att följa sin egen väg. Huvudpersonen, Gabriel Mortimer, följer strömmen (därav namnet på novellen) och det leder honom bara till mörker och olycka. När han följer åns ström när han är på "rehab"/semester så försöker han ro tilbaka, mot strömmen för att själv ta kontroll över situationen men han har åkt så långt att han inte kommer någonvart. Novellen skriker "Carpe Diem" men är långt ifrån så cringe som uttrycket självt. Det är också imponerande hur Söderberg lyckats få ner ett helt liv med allt vad det innebär på knappt 40 sidor.
Edit: Tänker mycket på den här fortfarande, den berörde mig. Den förtjänar 5/5 ändå
"Jag ber om ursäkt, vad var det ni skrattade åt?" frågade han. "Å, det var bara en stuga... Ser ni inte stugan där borta?" Men stugan var redan utom synhåll. Den unge mannen gick miste om sitt skratt och återvände till sin plats.