Positivt:
Det är väldigt lätt att tycka om Elvira. Det är väldigt lätt att tycka om alla karaktärerna, faktiskt. Det fanns ingen jag störde mig på, vilket är en ovanlig upplevelse för mig.
Meja, Bea och Elvira har en fin vänskap (när de inte bråkar och anklagar varandra för att stulit saker, men det är ju en naturlig reaktion på allt det konstiga som händer). Den känns väldigt genuin och de har en bra personkemi. De klickar bra med sina respektive kärleksobjekt också, även om det blev lite för sockersött för mig att samtliga medlemmar av de två kompisgängen blev tillsammans med varandra.
En hel del roliga skämt i den här boken. Skräckscenerna skrämde mig sällan, eftersom jag är så långt utanför bokens målgrupp. Scenen när dörren till flickornas rum gick upp mitt i natten utan att någon var där var riktigt obehaglig och välskriven - sådana scener skrämmer mig alltid och jag älskar dem. Scenen när Elvira var besatt och satt på sängkanten och skrev mitt i natten var också kuslig.
Jag gillade också Mejas skepticism. Att hon inte trodde att det spökade och skyllde allt underligt som hände först på Bea, sedan på killarna (men framför allt Kevin) och till sist på Elvira kändes helt naturligt och förståeligt. Ytterst få människor som befann sig i hennes situation i verkligheten skulle hoppa på "det spökar!"-tåget när allting pekar på att någon spelar ett spratt.
Det finns ingenting att lägga till under Negativt. En bra, välskriven och rolig spökhistoria att börja året med, helt enkelt!