Var är papporna?

by Alexandra Pascalidou

Var jag än talade om Mammorna fick jag alltid samma fråga: Men var är papporna? I hela mitt liv har jag undrat var papporna håller hus. Inte minst min egen.

Därför vill jag ge dem ordet. Låta dem själva berätta om faderskapet, frånvaron och förlusterna, flykten och maskuliniteten. Om våldet som löper som en röd tråd från hemmets trygga vrå till blodpölen på gatan. Om fängelseceller och förlossningar, knarkleveranser och krigsminnen. Jag möter de som stannade och de som stack, de som svek och de som aldrig slutar strida för sina barn.

Var är papporna? är uppföljaren till Alexandra Pascalidous Augustprisnominerade Mammorna, och är hennes sjätte bok.

290 pages, Paperback

Published May 10, 2023

Reviews

[Linnéa · Rating 5 out of 5]

Min partner och jag läste lättlästa versionen av den här boken tillsammans. Den hade många intressanta och sorgliga historier. Alexandra Pascalidou använde verkligen sin bakgrund som journalist för att få männen och papporna att öppna upp och vara sårbara.

[Bloggbohemen · Rating 3 out of 5]

Frånvarande pappor är en vanlig förklaringsmodell till att det går snett får en del i vårt samhälle. I den här boken har Pascalidou, precis som i boken Mammorna, intervjuat pappor om deras frånvaro. De flesta duckar sitt ansvar en hel del, men här finns också samtal om intersektionalism, att mammor alltid får vårdnaden och deras egna upplevelser av våld och utsatthet.
Jag skulle säga att boken till stor del bekräftar det Pascalidou vill att den ska bekräfta. I inledningen skriver hon om sin initiala ovilja att skildra männen och våldet. Hon är trött på det. Och det är här någonstans som jag funderar på det här med urval. I Mammorna är det få representationer av kvinnor som är olämpliga att ta hand om sina barn och i Var är papporna? är det få män som är lämpliga som fäder. Jag förstår att det någonstans har varit syftet, men det skaver ändå litet för jag tycker att nyanserna hade varit givande för helheten.
Men, det är ändå två läsvärda böcker som visar på de svårigheter som kan uppstå när du är utsatt på olika sätt och hur det sociala arvet fungerar, för här finns många exempel på att historien upprepar sig.

[Mirza · Rating 5 out of 5]

Jag slukade den här boken men den borde egentligen läsas ett kapitel i taget för att kunna hämta andan och ta in allt det tunga. För det går oftast i rasande fart. Trots det är det en bok som andas hopp. För bara det faktum att dessa pappor får komma till tals och tala ur hjärtat är en fantastisk bedrift.

[Tina Persson · Rating 4 out of 5]

Ömsom rått, ömsom sammetslent. Samtliga röster som förtjänar att bli hörda.

[Vic · Rating 5 out of 5]

Läste boken med min sambo. Den var bra. Jag lärde mig mycket och jag rekommenderar boken till alla. Boken är våldsam och svårsmält men värt det.

[Irini Kallides · Rating 4 out of 5]

Alexandra är bra på att hitta ämnen att beskriva, allt från taxichaufförer, mammor och nu pappor, och jag tänker att det här är en viktig del av journalistiken. Det är slående hur mycket våld det finns innanför hemmets väggar och hur trasiga barn blir när då de tvingas bevittna det. Vi är så himla dåliga på att vara bra människor som tar hand om de vi älskar och vi är ännu sämre på att ta hand om de som är sämre än oss. För det är så tydligt i berättelserna att det behövs människor som ser och som vågar bryta in och hjälpa till att bryta mönster. Historierna behöver berättas.Sen förstår jag inte riktigt urvalet av pappor, var det bara en svensk pappa med?!

[Karl-Mikael Syding · Rating 4 out of 5]

Det är svårt att sätta betyg på en samling av 30 berättelser av 30 olika personer. Det var garanterat ännu svårare att skära ner 60 fallstudier på tusentals sidor till 30 Hemingwayskt kortfattade koncentrat av lidande och våld.

Pascalidou har gjort ett mycket bra jobb. Från första sidan var jag fångad. Jag grät. Jag skrattade. Jag tappade hakan. Jag måste verkligen anstränga mig för att försöka inse att vi alla har det i oss att göra som männen i boken.

Enligt vårt vetenskapliga paradigm finns inget val. Alla upplevelser av att välja är illusioner. Vi skulle alltid ha valt det vi gjorde. Jag tror att det är helt fel. Ett kategorifel. Det vi har är exakt just en valmöjlighet, måhända mycket liten och som kräver en ansträngning, men vi KAN göra det.

Boken tar ingen ställning till frågan om ansvar. Den bara låter männen berätta sina upplevelser, ibland med vissa tankar och hypoteser om orsakssamband. Kanske inte ADEKVAT kausalitet, men en förklaringsmodell för hur sannolikheten kan öka för att en människas erfarenheter leder till destruktiva val.

Läs den!

[Heidi · Rating 4 out of 5]

Den senaste tiden har jag läst ett flertal böcker som tenderar samma tematik, bland annat "In Every Mirror She Is Black", "Nation av Poeter" och nu "Var är papprona". Det handlar om integrationen i Sverige och hur det är att existera i ett utanförskap. Så när jag nu läser Var är papporna slås jag av flera tankar jag haft upprepade gånger eftersom de fortsätter att komma upp varje gång jag läser böcker om temat:

- Vad är Sveriges Oprah? Som en kille kommenterar i Var är papporna, så såg man kanske Dr Alban någon gång p på TV men definitivt inte på julafton. Så, var är Sveriges motsvarighet till Oprah (som är icke-vit)?

- Våld är skit men ändå säljer det i vår uppmärksamhetsekonomi? Nämner man ordet "Gängkrimalitet" blir det automatiskt tusentals klick. Hur kan man inte motstå detta som ung rappare? Rida på den starka och stabila vågen som redan finns där.

[Hanna Ramberg · Rating 3 out of 5]

Vet inte hur jag ska recensera. Mycket givande att få höra pappors berättelser och hur det påverkat deras föräldraroll. Mycket kriminalitet, våld, mansroller och machokultur vilket också speglar en stor del av samhället, diskurser och fördomar. Till följd av detta gav boken inga nya tankar eller känslor för mig för vad jag trodde boken skulle innehålla. Den gick i linje med mina fördomar om pappor. Därav skapades någon irritation och ångest hos mig under läsningen, för att mina tankar och fördomar inte emotsattes.

[MarkusHast · Rating 1 out of 5]

De flesta intervjuerna kan sammanfattas med ”jag dör för mitt barn men jag har inte vårdnaden”. Inte direkt trovärdigt, låter som att det var roligare att begå brott än att vara förälder?

Jag tycker det saknas en motivering till varför just dessa män valts ut, och något slags avslutande kommentar eller analys. Jag lärde mig tyvärr inget av denna! Hade en mindre känd person fått publicera nåt med det här tvivelaktiga värdet?

[Jack · Rating 3 out of 5]

Den är ju väldigt olik den om mammorna, och det är väl del av poängen. Att mammorna berättar om hur de kämpar, hur de har ansvar osv medan papporna mest berättar, ibland skröne-liknande, äventyr. Mycket handlar väl det om just könsrollerna, men också kanske om urval och frågor och om tiden som gått mellan de två böckerna. Men det fångar ju också delvis samma känsla som mammorna. Och kommer åt svåra saker. Och det är intressant.

[Joel Resare · Rating 3 out of 5]

Kapitel på kapitel av olika pappors berättelser. De allra flesta självgoda och oreflekterade. Vissa pappor pratar lite om intersektionella aspekter och generationella trauman men sällan utan förståelse för sin egna roll som återskapare av sunkiga manligheter. Nästan alla pappor förstår att Sverige är orättvist, rasistiskt och nedmonterat men tappar logiken när de talar om sin egen roll

[jen · Rating 3 out of 5]

Såååå intressant! Min favvo del va del 4. Fyfan vilket liv!!
Jag tror starkt på att ingen är hemsk eller kriminell bara för att, utan det finns alltid en historia bakom det - varesig det handlar om psykisk ohälsa, trauma, olika former av utsatthet eller behov av bekräftelse/gemenskap/närhet.

3,5/5

[Josefin]

Sveriges Aleksijevitj. Nej skoja men det är väl vad det är. Sätter en mänsklighet på alla rubriker om våldet i förorterna. Många tragiska livsöden och berättelser om att inte kunna bryta det våldsamma arvet.

O Vad gör vi med att så många män verkligen suger?

[Elise Dahlin · Rating 2 out of 5]

Som någon annan sade: det mesta kan sammanfattas till ”Jag dör för mina barn men har inte vårdanden om dem”. Fattar idén med att låta papporna tala ut, men utan någon som helst analys blir det hela lite ”fattigt” på insikter.

[Clara · Rating 3 out of 5]

https://www.gp.se/kultur/recension-va...

[Faith · Rating 4 out of 5]

Intressant bok, många störiga män

[Emma-Sofia Hallin · Rating 3 out of 5]

Spännande reportage om människors öden, papparollen är en svart tråd, men skulle nog velat ha lite mer som sydde ihop det.

[Alice · Rating 4 out of 5]

Papporna och sönerna fick en röst, får berätta. Stundtals vidrigt, stundtals hoppfullt.

[Margareta Wedmark · Rating 4 out of 5]

Viktig bok men obegriplig, otäck och egentligen helt osannolik. Hur är människan funtad???

[Benjamin Svensson · Rating 5 out of 5]

”Ingen har lyssnat på mig så här timme efter timme utan att döma eller skratta eller skrika åt mig. Kan vi flytta ihop?”

[Anna Galenpanna · Rating 4 out of 5]

Fortsättning på dokumentären Mammorna. Intressant, men alltför ofta är det svårt att känna empati med papporna.
Det är synd om människorna…

[Erik Brodin · Rating 4 out of 5]

I en logisk fortsättning på hennes tidigare “Mammorna” låter Pascalidou papporna i den kriminella världen komma till tals. De flesta av bokens pappor talar öppet och insiktsfullt om både sina egna faderskap men även om relationerna till deras pappor. Några av berättelserna är mycket starka och hjärtskärande då vi får ta del av hur deras pappor slagit sönder berättarnas mammor rakt framför ögonen på dem som barn. Någon av papporna som kommer till tals odlar fortfarande någon slags myt om sig själva vilket gör att dessa intervjuer känns lite tramsiga men jag tror att på något vis bidrar det till helheten. I efterhand kan jag konstatera att det precis som i mammorna är en typ av förälder jag saknar, den strikt muslimska somaliern vars berättelse hade kunnat kasta mer ljus på de unga männen i Järvakonflikten. Generellt så är jag imponerad över hur förtroliga Pascalidou har lyckats få dessa män och även redigeringsmässigt så har hon på det stora hela lyckats mycket väl bortsett från att åtminstone en av papporna fått lite väl mycket utrymme till självförhärligande beskrivningar. Tillsammans så bildar Pascalidou’s böcker “Mammorna” och “Var är papporna?” ett, för att vara publikt tillgängligt, unikt tidsdokument och en omistlig pusselbit för den som hyser ambitioner att förstå något av dagens gängkriminalitet.
Rating 3,75