Och allt skall vara kärlek

Malmö #2

by Kristian Lundberg

Kristian Lundberg jobbar inte längre på Yarden, omställningsplatsen i Malmö hamn som han skildrade i romanen med samma namn. Nu bor han istället i en lägenhet med utsikt över sin gamla arbetsplats och rannsakar sig själv. Han är inte säker på om den bok han skrev var den han egentligen ville skriva. Han undrar om han någonsin kommer att sluta fred med sitt förflutna.

Och så är det kärleken. Hur kan man beskriva något så oerhört, så omvälvande? Även om det verkar omöjligt tycks han ha fått en andra chans. Är det möjligt att vända tillbaka, att gottgöra det onda man en gång gjort?

Genres: Fiction, Swedish Literature

175 pages, Paperback

First published January 1, 2011

About the author

Kristian Lundberg was a Swedish author and journalist, who wrote and published over 40 novels and collections of poetry. His first title as an author "Genom september" (Through September) was published in 1991. His novel "Och allt ska vara kärlek" (And everything should be love) was awarded with the Swedish Radio Novel Prize, and before that he was the recipient of several awards such as the Ivar Lo Prize and the Aniara Award.

The poetry book Job was nominated for the August Prize in 2005. In 2013 he was awarded with the Signe Ekblad Eld-prize for his authorship and in 2014 he recieved the Lars Ahlin-Award.

Reviews

[John Hatley · Rating 3 out of 5]

In this follow-up to his great book Yarden, Kristian Lundberg philosophizes on what love is. His thoughts, of which the title is a prime example “And Everything Should Be Love”, are almost biblical. After a very difficult childhood and youth, he understands that he must first overcome his own past before he can find love — or before love can find him.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 4 out of 5]

Stilen är 👌

[Marte Marie]

veldig poetisk og abstrakt aka vanskelig å lese. mye gjentakelser og mange forsøk på å starte fortellingen. noen veldig gode sitater innimellom. tror jeg må lese eneren.

ps: dette var «en blå bok» boka mi i sommerbingoen

[Molly · Rating 5 out of 5]

Gillade hur den var skriven och fastnade direkt! Det hände egentligen inte jättemycket men språket var så bra så det gjorde inte så mycket. Berättarjaget hade samma namn som författare och har sökt lite efter och det verkar som att den är baserad på hans liv men inte helt självbiografisk. Den var ganska deppig men fortfarande fin.. den va lite oklar så tror kanske inte alla uppskattar den men det gjorde jag😅

[Henck · Rating 2 out of 5]

Det som inte var bra i yarden: yvigheten och upprepningarna, tas här till sin spets.

[Mina Widding · Rating 3 out of 5]

Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det verkligen handlar om. Som alltid med Kristian Lundberg så är vi helt nära själva skrivprocessen, och det som skrivs fram är försök att tala om något som är svårt att sätta ord på. Han vill berätta om kärleken, som inte skrevs om i Yarden. Han vill, han försöker, men det går inte. Istället berättar han mer om Yarden, mer om det svåra livet för de som arbetar där, svartjobben, hur de papperslösa blir blåsta av sina egna landsmän, det är satt i system. Och han berättar om sin mammas galenskap, hans faders alkoholism och den otrygga uppväxten. Om sin egen alkoholism, och hur han skadade sin kärlek, sin ”K”, och hon till slut bad honom gå.

Det är försök till att sätta berättelser och händelser och skeenden på pränt, och vi får se hela processen, får följa med i alla omtagningar. Och omtagningar. Och omtagningar. För jo, det blir tjatigt. Upprepningen av frasen ”Det är mycket enkelt” eller dess variationer Så enkelt var det” ”Det var så enkelt” ”Ja det är så enkelt” etc, stör jag mig på. Upprepning är jag för, men detta blev lite väl mycket. Scenerna, informationen han upprepar, till och med i bokens sista del upprepar han, som om det vore första gången, hur han arbetat på Yarden och att han skrev en bok om den. Ja… Jag vet det nu. Om jag inte visste det redan innan jag började läsa så förstod jag det nog någon av de första tio gångerna det nämns. Teman, bilder som upprepas men inte kommer vidare. Nej, det kommer liksom inte vidare, den enda utveckling jag uppfattar i boken är att K kommer tillbaka till honom, att de börjar träffas igen som vuxna. Men jag vet liksom detta på en metanivå, aldrig blir någonting gestaltat. Det saknar jag nog, och det är inte riktigt Lundbergs stil.

Ändå inspireras jag alltid av hans böcker. Jag tror det ligger något i enkelheten i stilen, och den metapoetiska nivån som alltid är med. Att kan han, så kan jag, och det är ju lite i denna stilen jag själv också skriver, åtminstone när jag bloggar. Så ja, egentligen är den lite som en blogg, en lång och utdragen blogg.
Frånsett omtagninarna som stör mig med dess för myckna upprepning, är de ämnen han tar upp något som berör. Mamman, alkoholismen, sonen, kärleken, yarden och svartjobbarna, det finns en berättelse här, som han skriver, och dessa bilder lever nog kvar.

Han säger det själv, mot slutet, att det inte går:

”Och om jag nu kan skriva om det? Nej, det går inte. Det går att skriva om ondskan, kärleken måste lämnas ifred. Ändå, om just detta omöjliga är det enda som jag egentligen kan skriva och det är därför jag misslyckas. Bakom alla dessa omtagningar, bakom alla dessa ord och meningsgaller finns det en annan berättelse som man ibland kan få en skymt av. Höst. Hennes rum. Minnen från Island. En bild som föreställer Israel, nu övermålad.
Det händer allt oftare nu att berättelsen antar en annan form än den som jag beslutat mig för. Berättelsen lever sitt eget liv och för mig vidare djupare in bland ravinerna, de torra höga gräsen. Jag tänker att jag ska försöka foga samman det som jag minns men när jag sätter mig ner för att skriva är det istället hennes ansikte jag ser lysa mot mig över pappersarkets djup. Mina händer, mina fingrar, allt bär hennes doft.”

Men om jag hade fått gå med rödpennan i hans böcker, tjo vad det skulle ryka!

[Alice Ström · Rating 1 out of 5]

Va? Jag läser ett stycke och rätt som det är har jag kommit till sista raden utan att förstå ett gnyst. Läser om samma stycke igen men förstår ingenting.

Författaren skulle behållt sina anteckningar där de hörde hemma, i dagboken, och inte i en bok för andra att läsa. Vad gaggar människan om? Ingen aning. Allt är en enda röra och han kommer aldrig fram till någon slutsats eller slutmål med sin ’berättelse’ som jag inte vill kalla det.

[Eva · Rating 3 out of 5]

Börjar lika abstrakt som 'Yarden', men övergår till att erkänna och förklara intellektuellt det omöjliga i att förklara känslan Kärlek. Plötsligt blir prosalyriken ännu vackrare. Kvinnan är Kärleken, som ger livet tillbaka. Men det är också en bok om skrivande, livsresan att finna orden och skaåa sig själv.

[Daniel Sandin · Rating 4 out of 5]

Relates to his previous book ’Yarden’. Moves in circles forward. Scratches on his own surface through his reflections on his previous tough life, and what matters. I pass his grave now and then in Malmö close to St Knut’s square, from which some important passages in the book refers to. Another circle.

[Siri · Rating 3 out of 5]

Tyckte mycket om hans ”Sånger vid avgrunden” och Yarden men denna var inte lika skarp. Rekommenderar de två istället.

[Hampus Ek Rosell · Rating 4 out of 5]

Kristian skriver så jävla vackert!

[Joseph Sverker · Rating 2 out of 5]

Lite för mycket en upprepning av Yarden.

[Fia Borglin · Rating 3 out of 5]

Jag sugs in i Kristians prosa. Det går liksom inte att sluta läsa, allt flyter på och hans sätt att hela tiden ta texten vidare gör att jag som har svårt att sitta still gör just det. Jag har sett "Yarden" som monolog och jag har läst "En hemstad". Båda var oerhört bra och gripande. Mycket i denna bok är dock samma typ av upprepningar och i slutändan faller betyget tyvärr pga det.

[Hillevi · Rating 3 out of 5]

det handlar fortfarande mest om yarden.

[Hilmar Hildar Magnúsarson · Rating 3 out of 5]

23.5.2013-26.5.2013