Karl XII: en biografi

by Bengt Liljegren

Karl XII är den första svenska biografin sedan 1930-talet och under de 70 år som gått sedan dess har mycket hunnit hända inom forskningen. Historikern och läraren Bengt Liljegren, författare till Karl XII, tillhör en av Sveriges mest insatta historiker i ämnet.

Vi följer Karl från barndomen, under de vilda ungdomsåren och vidare ut på slagfälten i Europa. Men – det här är ingen gloriös berättelse om en strategisk krigarkonung utan här möter vi hela människan Karl XII. Författaren problematiserar kungens liv och gärning: Varför förde han egentligen krig i Polen i fem år, medan tsar Peter erövrade de svenska provinserna i Baltikum? Varför gifte sig kungen aldrig – tyckte han inte om kvinnor? Föll karl XII offer för en fiendekula eller blev han lönnmördad av sina egna?

I boken skildras Karl ur en rad nya infallsvinklar:
- hans intresse för kultur och vetenskap.
- hans förhållande till kvinnor.
- hans brutala och hårda sidor, vilket är en sida av hans karaktär som ofta utelämnats i tidigare skildringar.

Bengt Liljegrens biografi om denne mångfacetterade monark är tilltalande personhistoria, militärhistoria och kulturhistoria.

Karl XII är den första utgåvan i en serie biografier om svenska regenter.

Genres: History, Biography, Sweden, War, Nonfiction

442 pages, Hardcover

First published January 1, 2000

About the author

Bengt Liljegren, född 1961, är en svensk lärare och författare till böcker om historiska ämnen. Han är främst känd för att ha skrivit ett antal biografier, om bland andra Winston Churchill, Karl XII, Alexander den store, Adolf Hitler och John F. Kennedy. Han har även skrivit en bok om rockbandet Pink Floyd.

Reviews

[Matti Karjalainen · Rating 5 out of 5]

Bengt Liljegrenin "Kaarle XII: Soturikuninkaan elämä" (Klassikkokustannus, 2000) on erinomainen elämäkerta Ruotsin kuninkaasta Kaarle XII:sta (1682-1718). Se sopii hyvin kaikille niille, jotka ovat pitäneet vaikkapa Teemu Keskisarjan Murhanenkelista tai Herman Lindqvistin Villeistä Vaasoista, eli luvassa on asiantuntevaa mutta värikkäästi kirjoitettua historiaa. Lisämausteeksi on keitokseen ripoteltu kiinnostavia anekdootteja; tiesittekö esimerkiksi, että kuningas piti tanssimisesta, mutta tiettävästi humppasi menemään "välittämättä partnerista tai rytmistä"?

Kaarle XII nousi valtaistuimelle vasta viisitoistavuotiaana, mikä oli harvinaista joskaan ei ainutlaatuista tuon ajan Euroopassa. Liljegren kuvaa kiinnostavasti kuninkaan nuoruutta, jolle olivat tyypillisiä melko kovakourainen pilanteko, itsepäisyys päätöksenteossa (itsevaltiaan ei tarvinnut kuunnella ketään) sekä jo aikalaisten outona pitämä pidättäytyminen kaikenlaisista naisseikkailuista. Kuningashan ei koskaan elämässään avioitunut.

Vuonna 1700 syttynyt Suuri Pohjan sota sujui aluksi menestyksekkäissä merkeissä. Karoliiniarmeija saavutti huomattavan alivoimaisena voittoja, kuten esimerkiksi Narvassa (1700). Kaarle johti taisteluja usein etulinjassa ja joutui usein hengenvaaraan. Hyökkäys oli hänen mukaansa aina paras puolustus. Läheltä ampuva jalkaväki ja miekoin aseistautunut ratsuväki olivat taistelutantereilla pääosassa. Tykistöä ja laivastoa ei osattu oikein hyödyntää.

Sota ei silti ollut yhtä ylevää pauketta ja rummun päristystä. Fraustadtin taistelun (1706) jälkimainingeissa ruotsalaiset tosin tulivat surmanneeksi satoja venäläisiä vankeja, mikä on isovihasta lukeneelle suomalaiselle hyvä muistutus siitä, että julmuuksiin kyettiin puolin jos toisin.

Sotatoimet Puolassa veivät kuitenkin aikaa ja vaivaa enemmän kun oli toivottu, ja samaan aikaan Pietari I Suuren johdolla Venäjä onnistui vahvistamaan rivejään ja laajenemaan länteen. Kaarle XII lähti armeijoineen itään maksamaan tsaarille pottuja pottuina ja ajautui sitten Pultavan täyskatastrofiin (kts. Peter Englundin mainio tietokirja aiheesta).

Pultavan tappio merkitsi erään aikakauden tosiasiallista päättymistä. Kaarle vietti Turkissa aikaa useita vuosia ennen paluutaan kotimaahansa. Sotaa kuitenkin teki mieli jatkaa. Norjan valtausyritys ja kuninkaan elämä päättyivät Fredrikstenin linnoituksen edustalle. Liljegren pitää hyvin todennäköisenä teoriaa, jonka mukaan kuninkaan surmannut luoti oli murhaajan aseesta lähtöisin. Syylliseksi hän nimeää Kaarlen sisaren puolison Fredrik-herttuan, jonka käskystä ranskalainen pioneeriupseeri André Sicre olisi ampunut kohtalokkaan laukauksen. Sicren sanotaan jopa tunnustaneen syyllisyytensä kesällä 1723. Täydellistä varmuutta asiaan ei silti koskaan taideta saada.

Suuren Pohjan sodan päättyminen merkitsi Ruotsin suurvaltakauden loppua. Valtionkassan tyhjentymisen ja alueluovutuksien lisäksi sota merkitsi valtavaa inhimillistä katastrofia. Sodassa menehtyneitä oli arvioiden mukaan n. 200 000, mikä oli pienelle maalle melkoinen menetys. Itsevaltiasta Kaarlea alamaisten kärsimykset eivät vaikuttaneet missään vaiheessa vaivaavan. Suomen kurjia oloja ei kirjassa käsitellä kuin ohimennen, vaan eipä kuningas täällä hallituskaudellaan kertaakaan vieraillut.

Lopuksi käsitellään vielä Kaarle XII:ta jälkimaailman historioitsijoiden silmin. Näkemykset ovat vaihdelleet vuosien vieriessä laidasta laitaan. En taida kuitenkaan uskoa tekijän esittämään väiteeseen, jonka mukaan Voltairen Kaarle XII:n historia olisi "Raamatun ja John Bunyanin Kristens resan jälkeen eniten painettu kirja."

Kuluneen vuoden aikana lukemistani kirjoista tämä menee parhaiden joukkoon!

[Julia Olausson · Rating 5 out of 5]

Krigarkungen är en djupt fascinerande och välskriven biografi som fångar Karl XII:s liv i all sin komplexitet – från hans otroliga militärstrategiska briljans till hans stoiska och ofta omdiskuterade envishet. Liljegren målar upp ett levande porträtt av Karl som både krigarkung och människa, och det är just den mänskliga sidan som gjorde störst intryck på mig.

Trots alla fantastiska beskrivningar av slag, strategier och hans outtröttliga ledarskap är min absoluta favoritscen en liten, nästan obetydlig episod: Dem är i Norge och har frågat en norsk gumma om vägen. Hon går på den lilla stigen medans Karl pulsar genom djup djup snö bredvid henne, hjälper henne att tända sin pipa och ställer frågor om landet. Det är en så jordnära och charmig bild av honom – en kung som för en stund känns både mjuk och nästan gosig, mitt i allt det hårda och farliga som definierar hans liv.

Det som verkligen gör scenen speciell för mig är hur den speglar Karls envisa natur. Den envishet som fick honom att pulsa i snön istället för att gå på stigen är samma egenskap som drev honom till att leda sina soldater från fronten, aldrig vika sig inför faror och alltid stå fast vid sina principer – även när det gick emot honom. Den här lilla stunden i snön blir därför en perfekt metafor för hela hans liv: en balans mellan det storartade och det mänskliga.

Krigarkungen är en bok som inte bara berättar historien om en av Sveriges mest mytomspunna kungar utan också lyckas göra honom levande och relaterbar. Det är en läsupplevelse som lämnar dig både imponerad och rörd – och kanske lite förälskad i Karl XII:s osannolika mix av hårdhet och mjukhet.

[Robin Wemmenlöv · Rating 5 out of 5]

A biography over Karl XII life — from beginning to end; first steps to his last; from raise to fall. The death of an empire that was intrinsically linked to Karl XII's ambitions and actions during his life. A complex web of intrigues and aspirations of empires and kingdoms, existing well before Karl XII's birth, that, subsequently became his bequest to ply his will on, for or against.
Written by Bengt Liljegren: a bringing together of historical documents such as personal letters, accounts written by coeval men and women, to battle reports depicting a king relishing in battle and much more — all brought together in a splendid relation to his readers to experience on a personal level.
At first it comes out only as a straight shooter that intends to keep objective to a dull fault. It never reaches dull. It's, on a emotional level, great writing by Bengt Liljegren whilst being historically stringent as could be. Following a baby Karl XII to the time of his death as an windburned adult have rarely been as thrilling.
Whilst this book is intended — constructed and researched as such — to be a historical account accurate to a t. Bengt Liljegren skilfully succeeds in his goal to be true as possible to historical facts but also at being funny and easy going as he delivers each line of prose.
Never has it been so difficult to find the seed of thoughts speaking of continence in accounting of small and big happenings in king Karl XII's dramatic life as in this historical depiction. It's amazing how many minor details Bengt Liljegren managed to cram into his book — details that reconstitutes Karl XII, not only as a historical figure, but as person that once felt, wished and mourned. It pays well. Reading history may be tenuous on excitement, or thrill, but never here.
His faults. His strengths. Gains and losses. The peculiarities of Karl XII's behaviourism. All committed on each page straightforwardly only pushes up the energy of how it all, in the end, is taken in by the reader. And still I feel that my review — rather, recommendation — misses reasons why Bengt Liljegren's book is deserving of admiration and the time of strangers to be read. Again, I humbly recommend anyone to read this book: as with the same ease it arrests the reader's interest with a under-the-skin depiction of Karl XII it also recasts reading history as being fun in a way rarely experienced before.

Enjoy.

[zack · Rating 4 out of 5]

Karl XII var sista kungen att härska över stormakten Sverige. Under hans, och hans efterträdares, regeringstid avverkades den stora, både geografiskt och politiskt, makten först sakta sedan både snabbt och säkert. Trots detta var Karl XII en av de skickligaste militärkungarna och Liljegren utforskar hur det kom sig att denna disciplinerade soldat ledde till stormaktens fall.

Jag kom över denna bok av slumpen - jag hade på något sätt lyckats bli utan bok när jag blev tvungen att invänta min mamma och hennes vän under en utflykt... som bara råkade vara precis vid ett bibliotek. Jag har som mål, eller något som åtminstone grovt liknar ett mål, att läsa så mycket om den svenska historien som möjligt - det är så mycket som jag inte har någon koll på, vilket är svårt att godkänna som blivande arkeolog med stort intresse för historia. Till det har jag en förkärlek för de historiska figurer som särskiljer sig från resten, inte utifrån makt eller klass utan snarare i personlighet och beteende. I många fall är det utöver det inte personer som jag gillar så värst - Napoleon är intressant men det har aldrig funnits någon impuls att försvara honom på något sätt för mycket av hans politik och handlande går inte att rättfärdiga... åtminstone inte utifrån de värderingar jag försöker att leva efter.

Hur som helst, trots mitt stora ogillande av monarkin påminde Karl XII mig mycket om Napoleon, och dessutom är han en viktig del av den svenska historien. Och jag blev inte besviken. Visserligen är han en av de svenska kungar som har mest rykten och myter kring sig - och hur han egentligen var får vi aldrig reda på - men den bild som Liljegren målar upp är intressant och förfriskande mångsidig. Samtidigt som Karl XII anser sig vara utsedd av Gud och behandlar de svenska invånarna som ägodelar har han samtidigt en mycket strikt syn på adel och klass - inte bara klädde han sig enkelt som en soldat och sov bland sina mannar men han var även okänd för att inte låta titlar och politik bestämma - utan krävde att var man visade sig skicklig och värdig.

Liljegren lyckas att berätta Karl XIIs historia med en blandning av underhållning och utbildning - vilket är precis vad jag är svag för.

[Hannes · Rating 3 out of 5]

"Jag lärer bliva vigder vid soldathopen i lust och nöd att leva och dö." - Karl XII apropå äktenskapsfrågan i brev till sin mor, 1706.

Karl XII är utan tvekan en av Sveriges mest betydelsefulla och fascinerande historiska figurer. Som tonåring ärvde han sin faders stormakt och förvaltade, försvarade och expanderade den med svärdets, stridskonstens och krutets makt.

Karls barn- och ungdom var särskilt intressant för mig. Han hade en nära relation till sin fromma mor som lärde honom om religion och moral. Hans far började tidigt förbereda honom för plikterna som konung och fältherre.

Under ungdomen sysslade Karl ofta med djärva och högljudda äventyr. Denna äventyrliga sida balanserades med strikt kristen moral. Det sägs att Karl XII aldrig missade en bön.

Som konung levde Karl tillsammans med soldathopen, i nöd och lust. Strikta regler och disciplin tillämpades i hären. Inledelsevis hade han stora framgångar. Svenska stormakten hade tre huvudfiender: Danmark, Polen och Ryssland. De första två besegrades - men inte den tredje. Efter det gick stormakten mot sitt slut.

Därefter tillbringade Karl flera år i Osmanska Riket. Han hoppades kunna krossa Ryssland med hjälp av en turkisk allians. Detta skedde dock aldrig.

När Karl XII återvände till Sverige fortsatte han med kriget. Han dog i ett fälttåg i Norge 1718. Detta följdes av Karolinernas dödsmarsch hemåt.

[Luka Damnjanovic · Rating 5 out of 5]

Liljegren gör i min mening en mycket gripande och heltäckande förteckning av kungens liv och gärning. Historien är aldrig objektiv men porträttet av kungen är balanserad och rättvis med en chans för läsaren att själv ”lära känna” kungen med bra stöd av samtida källor. Utan att hjälteförklara eller demonisera Karl XII får man bilden av en människa av kött och blod med beundransvärda drag, men som samtidigt ledde hundratusentals människor in en säker död.

En mycket bra biografi!

[Lady Disdain · Rating 2 out of 5]

När författaren sammanfattar information från källor och tidigare forskning är det en välfungerande skildring av Karl XIIs liv, men en eller annan rolig anekdot som får läsningen att flyta på. Men när författaren mot sluter börjar beskriva hur Karl XII setts på av eftervärlden och hans egna tankar om såväl detta som kungen själv faller boken samman för mig på flera plan och jag lämnades med förvirring och frustration.

[Märta Clesson · Rating 4 out of 5]

En bok om Kung Karl XII. Den är lite trögläst och det tog också ett tag att läsa klart den på grund av att jag läste den i skolan(bara 10 minuter lästid i tre olika dagar). Men jag gillade boken och tycker om hur den är skriven, typ som en roman fast det ändå är en biografi om en interessant historisk människa och tidsperiod.

[Jules Attar · Rating 4 out of 5]

En djuplodande bok.
Liljegren tittar på detaljer från alla perioder i regentens liv, försöker hitta spår i vem Karl var som person och varför han gjorde sina livsval. Och det gör han på ett förtjänstfullt sätt.

Det är inte bara som krigare som Karl utforskas utan han blottas på ett djupare plan. Och det är bokens stora behållning.

[Christoffer Krook · Rating 5 out of 5]

Lite trögare att ta sig igenom än en roman men värt varenda sekund, superbra!

[Toivo Vappula · Rating 4 out of 5]

Väldigt fin genomgång av en av de kändaste ledarna genom svensk historia. värd att läsa för lära sig mer om kungen bland karoliner

[Pompe Nedomkull · Rating 4 out of 5]

Liljegren skriver bra

[Markus Meltzer · Rating 4 out of 5]

Bengan kan f** skriva böcker han

[Linnea · Rating 3 out of 5]

Mycket läsvärd!

[Nils Mattisson · Rating 5 out of 5]

What a character! And how different the world could have been if he was half as shrewd as he was brave.

[Stefan Hedmark]

⭐️

[Manfred Selin · Rating 3 out of 5]

Intressant om ett riktigt stolpskott till kung

[Emil Friis · Rating 2 out of 5]

---

Review: Bengt Liljegren — Karl XII: En biografi

I will try not to make this review into a long essay about my own views on King Charles XII — for that, I would probably need to write an entire book.

I have been fascinated by this monarch for most of my life, and particularly by the historiography surrounding him — a subject that has generated some of the most passionate and divisive writing in Swedish letters. Against that backdrop, Bengt Liljegren’s Karl XII: En biografi is a disappointment — not because of lack of talent, but because of wasted potential.

To give Liljegren his due: he is a gifted storyteller. His prose flows beautifully, his structure is clean, and his use of anecdote is excellent. It is an easy and enjoyable read, and I was never bored. Yet behind the polish, the book suffers from a deep lack of intellectual ambition.

Liljegren’s research appears solid, and his bibliography shows he is well acquainted with both the old school — the moral and character-based historians of the 19th century — and the new school of the early 20th century, which sought to contextualize the king’s decisions within the diplomatic and strategic realities of his time. Works by Ragnhild Marie Hatton, Peter From, and others are duly cited. Yet Liljegren never truly engages with them. He recounts, but he does not argue. He narrates, but he does not interpret.

The result is a biography stripped to the bare bones:
Charles XII is presented as a brilliant tactician but a disastrous strategist whose wars ruined Sweden. This judgment — “a great tactician, but a strategic disaster” — has been repeated for more than a century. It was conventional in 1900; in 2000, it feels like a retreat. The book offers no awareness that this verdict has been challenged, nuanced, and debated across generations of historians. Liljegren rehearses the conclusions of the old school with the data of the new, producing an updated narrative with antiquated logic.

That is the core failure. It is not that Liljegren is wrong in pointing out Charles’s shortcomings; rather, he ignores the conditions that made those shortcomings consequential.
Sweden’s empire rested on a fearsome but fragile foundation — an elite army without natural defenses, dependent on diplomacy and deterrence rather than geography or wealth. Russia’s rise under Peter the Great was an existential problem without an obvious solution. Charles’s decision to strike at Russia was rash, yes — but it was also, in a grim sense, logical. It was an attempt to remove a mortal threat before it grew too large. The failure at Poltava destroyed not merely an army but the structural balance on which Sweden’s great-power status rested.

This context — strategic, systemic, tragic — receives little attention in Liljegren’s account. He gives us a lively story but no vision, a narrative without architecture.

In the broader sweep of historiography, Liljegren stands at the tail end of what might be called the modern eclipse of heroism. His Charles XII is neither the titan of Fryxell nor the detached political actor of Hatton, but a competent, doomed soldier shorn of grandeur and meaning. It is history without tragedy — and therefore, without life.

Two stars, then: one for prose, one for readability. For insight, none.

Readers of Swedish who seek a more meaningful encounter with Charles XII should turn to Frans G. Bengtsson’s classic Karl XII:s levnad, which, though written by a man of letters rather than a scholar, possesses more common sense, vitality, and sympathy than most academic treatments. For a properly scholarly account, Ragnhild Marie Hatton’s Charles XII of Sweden remains unsurpassed. On particular topics — the Poltava campaign, the mystery of the king’s death — Peter From offers detailed and thoughtful studies.

For English readers, Hatton and Bengtsson are both available in translation, though long out of print. It is worth the effort to find them. There, one still finds what Liljegren’s polished modernity lacks: a sense that Charles XII, whatever his faults, once stood at the crossroads between myth and history, heroism and modernity — and that to understand him, one must confront all four.


---