What do you think?
Rate this book
Filosofen som inte ville tala: Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein
"Filosofin börjar med mig", sade Ludwig Wittgenstein i sitt ungdomliga övermod och kröp ner i första världskrigets skyttegravar och skrev vår tids mest inflytelserika filosofiska verk: Tractatus.
Tillsammans med namn som Einstein och Freud har hans tänkande förändrat hela vår moderna världsbild. Men han var så mycket mer än filosof. Han var en av Europas rikaste män som gav bort allt han ägde. Han gick omkring som en fattiglapp och prövade på alla tänkbara yrken. Han var folkskollärare, trädgårdsdräng, vaktmästare, ingenjör, uppfinnare, apoteksbiträde, drakflygare, arkitekt, musiker, fågelskådare, professor. Och han drömde om att bli läkare eller munk. Eller att ta livet av sig.
Han hade allt det som vi förknippar med ett riktigt geni. Ett skarpt intellekt. Ett asketiskt och minst sagt udda liv. En karismatisk utstrålning i kombination med ett våldsamt humör som fick alla han mötte att darra av skräck. Och han levde på vansinnets gräns i en vansinnig tid. Han är den mest fascinerande och motsägelsefulla person man kan tänka sig. Det är svårt att inte bli berörd av hans sällsamma och tragiska historia.
Filosofen som inte ville tala är den första riktigt omfattande biografin som skrivits på svenska om Ludwig Wittgensteins liv. Här får vi möta filosofen till vardags och i de mest absurda sammanhang. Den är oerhört välskriven och underhållande, av en författare som vet vad han talar om och kan förmedla det i ett slagfärdigt språk.
Här finns allt från svart humor till svidande kritik av Wittgensteins inre krets. Boken kräver inga särskilda förkunskaper i filosofi. Det är människan Ludwig Wittgenstein som står i centrum. Varför han blev den han blev, och varför hans idéer ser ut som de gör. Och varför tigandets filosofi var så viktig för honom, vilket gett upphov till hans mest kända rad: Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen. Om det man inte kan tala måste man tiga.
Tillsammans med namn som Einstein och Freud har hans tänkande förändrat hela vår moderna världsbild. Men han var så mycket mer än filosof. Han var en av Europas rikaste män som gav bort allt han ägde. Han gick omkring som en fattiglapp och prövade på alla tänkbara yrken. Han var folkskollärare, trädgårdsdräng, vaktmästare, ingenjör, uppfinnare, apoteksbiträde, drakflygare, arkitekt, musiker, fågelskådare, professor. Och han drömde om att bli läkare eller munk. Eller att ta livet av sig.
Han hade allt det som vi förknippar med ett riktigt geni. Ett skarpt intellekt. Ett asketiskt och minst sagt udda liv. En karismatisk utstrålning i kombination med ett våldsamt humör som fick alla han mötte att darra av skräck. Och han levde på vansinnets gräns i en vansinnig tid. Han är den mest fascinerande och motsägelsefulla person man kan tänka sig. Det är svårt att inte bli berörd av hans sällsamma och tragiska historia.
Filosofen som inte ville tala är den första riktigt omfattande biografin som skrivits på svenska om Ludwig Wittgensteins liv. Här får vi möta filosofen till vardags och i de mest absurda sammanhang. Den är oerhört välskriven och underhållande, av en författare som vet vad han talar om och kan förmedla det i ett slagfärdigt språk.
Här finns allt från svart humor till svidande kritik av Wittgensteins inre krets. Boken kräver inga särskilda förkunskaper i filosofi. Det är människan Ludwig Wittgenstein som står i centrum. Varför han blev den han blev, och varför hans idéer ser ut som de gör. Och varför tigandets filosofi var så viktig för honom, vilket gett upphov till hans mest kända rad: Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen. Om det man inte kan tala måste man tiga.
761 pages, Hardcover
First published August 1, 2012
8 people are currently reading
40 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 13 of 13 reviews
May 18, 2015
Jag förbannar min oförmåga att lägga ifrån mig böcker jag redan påbörjat. Detta var 762 sidor av fruktansvärt författarskap, där inte bara täta och irriterande upprepningar av ord förekommer, utan framför allt dessa förödande faktaupprepningar! Såväl strukturen som läsarens tålamod blir lidande när Andersson hoppar i tiden och upprepar saker som han redan nämnt. Inte konstigt att boken då blir så onödigt lång, trots att den hade kunnat klaras av på hälften så många sidor. Nej, Sten Andersson lever överhuvudtaget inte upp till det wittgensteinska mottot: "om det man inte kan tala måste man tiga".
Att jag trots detta läste ut boken beror på Wittgensteins fascinerande liv och filosofi, men med facit i hand rekommenderar jag alla som funderar på att ta itu med denna tegelsten att istället välja en mer kompakt biografi.
Att jag trots detta läste ut boken beror på Wittgensteins fascinerande liv och filosofi, men med facit i hand rekommenderar jag alla som funderar på att ta itu med denna tegelsten att istället välja en mer kompakt biografi.
February 16, 2013
Varför skriver någon en biografi om någon man uppenbarligen avskyr och anser vara en nolla? Om en avrättning vore motiverad och sakligt genomförd så skulle ett sådant projekt kunna vara angeläget men boken känns varken tankemässigt eller språkligt övertygande utan snarast driven av någon slags personlig korstågsanda. Framförallt stör det ständiga valet av insinuant nedsättande ord om filosofen.
September 18, 2024
”Filosofen som inte ville tala: ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein” – trodde jag innebar att läsaren skulle få någon sorts personlig inblick av Wittgenstein. Det personliga i denna bok är dock Anderssons personliga – och överlag negativa – åsikter om sitt subjekt. Det är förvånande hur illa han verkar tycka om Wittgenstein och texten i sig framstår ofta som en lång och ostrukturerad harang av undertryckt förakt.
Problem 1: Upprepningar i all oändlighet och brist på tydlig struktur
Om en bättre redaktör fått tag på manuset hade minst en tredjedel försvunnit när hen gallrat alla onödiga upprepningar (t.ex. behövdes de sägas 5-6 gånger att David Pinsent var Wittgensteins enda vän och största kärlek? Innan vi ens kommer till kapitlet som behandlar deras förhållande. Två gånger kanske hade räckt?). Hade en redaktör à la Wittgenstein fått tag på det så hade skriften nog mer blivit en hårt sågad pamflett med lite basala faktauppgifter, det kanske hade varit lite slätstruket men det hade besparat läsaren ett virrvarr av tidshopp och godtyckliga försök till poetisk prosa. Vem försöker Andersson imponera på med dessa försök till bevingade uttryck?
”Att Pinsent inte var av samma kaliber som Wittgenstein visar sig också i att han inte blev någon apostel. Han stod under Sällskapets bevakning år 1911 som ett apostoliskt embryo, men befanns väga för lätt.”
Problem 2: Andersson avskyr Wittgenstein
Håller jag med författaren om att Wittgenstein var filosofins enfant terrible? Japp. Håller jag med att han i stort verkade omedgörlig och uppblåst? Jo vars.
Men det främsta den här boken övertygat mig om är att Sten Andersson i grunden avskyr Wittgenstein och att denna tegelsten är någon sorts uppgörelse med en död man.
Det är obegripligt för mig hur hånfull och föraktfull Andersson framstår ibland, han kan inte låta bli att konstant insinuera att han tycker att Wittgenstein är en obetydlig och besvärlig nolla som bara hade turen att klampa in hos Bertrand Russel på exakt den dag, det klockslag, och den sekund då det visade sig vara gynnsamt. Hade han kommit vid ett annat tillfälle hade vi aldrig hört talas om filosofen Wittgenstein, tydligen.
Därtill att han flertalet gånger nämner hur Wittgenstein i modernt tal var ett ”mobboffer” hela sin skoltid, att han stammade och var utstött så väl av skolelever som sin egen familj, och sedan väljer Andersson själv att ”mobba” Wittgenstein och kalla honom nedlåtande öknamn som Herr Sickel-Wickel och Herr Witter-Gitter. Varför? Utöver att han uppenbarligen finner honom överskattad som både ”geni” och person.
”Utan den strid som fördes av parhästarna Russel och Moore hade efterföljare som Wittgenstein varit chanslösa. Då hade Herr Sickel-Wickel precis som sina föregångare fått traggla Hegel, och det hade han aldrig klarat.”
Wittgenstein är inte överdrivet sympatisk, och död så inte bryr han sig, men ska du skriva en ”fakta” bok om en annan person bör du väl åtminstone vara kapabel till att håll hånfullheten till sitt minimum. Jag förstår inte ens varför denna uppgörelse var nödvändig, Wittgenstein har väl aldrig haft ett särskilt positivt rykte?
Karl Sigmunds ”Wienkretsen: filosofi vid avgrundens rand” är en betydligt bättre bok, även om Wittgenstein inte är huvudfokus. Men den förmedlar sakligt och tydligt att Wittgenstein vara en väldigt egen person, att han var besvärlig, elitisk och osympatisk, samt att det enda huset han designade (Haus Wittgenstein) var fult. Sigmund klarade av att förmedla allt detta utan att ta till öknamn eller hånfullhet.
Ska jag vara ärlig – Andersson sågar också Haus Wittgenstein – och SÅ fult är inte huset. Det ser rent av modernt ut. Inte spännande eller besmyckat, men praktiskt och helt ok. Lite Skandi stil.
Wittgenstein var helt klart partikulär och rik, han hade en asketisk preferens och designade gärna sina egna möbler, vilket Andersson uppenbart ser ner på, hånar att han skulle vara ”världsbäst” även på detta område. (Wittgenstein tvingade ingen annan att använda hans möbler. Han tillverkade dem till eget bruk. Vad är det för fel på detta? Varför kan någon som vet precis vad de vill ha inte få skapa det? Han skapade inte ett IKEA och påtalade att alla skulle ha det som han? Han ville ha enkla glas, kantiga möbler… so what?)
Ur Andersson: ”Pinsent skriver i sin dagbok att Wittgenstein låter special tillverka nästan varenda möbel i sin lägenhet – allt enligt egna minutiösa ritningar, eftersom han naturligtvis är världsbäst även som inredningsarkitekt och designer. Bland annat bygger han en säng som inte liknar något jag tidigare sett…”
Varpå följer en beskrivning av en säng Andersson uppenbarligen INTE uppskattar, sedan tar han fram ett brev där Wittgenstein kritiserar en väns val av att ha en säng på hjul och tillägger:
”Men hellre en säng på hjul skulle jag säga, än det monstruösa bygge han själv hade åstadkommit”
Allt vi har lärt oss här är att Andersson är lika kritisk över andras smak som Wittgenstein var.
Lite senare i boken får vi…
”Som vi sett hade han också bestämda åsikter om sina kamraters inredningsdetaljer, och särskilt upprörd blev han när han fick höra att vännen William Eccles hade skaffat sig en säng med hjul. Hade han tänkt fara omkring med den i lägenheten? För guds skull – bort med hjulen och allt annat krafs!”
Detta efter att Andersson citerat Wittgensteins brev till Eccles om just detta. Det är det jag menar med upprepningar, varför får man samma information intryckt i sig om och om igen?
Problem 3: Andersson
”Hellre än säng på hjul skulle jag säga”, jaha, ok, men jag är här för att lära mig mer om ditt subjekt, inte dig. Jag skiter väl i vad Andersson tycker. Jag ville få ett bättre grepp om titelfiguren. Det får man inte här.
Dessutom, han slänger in under ”Den stora kärleken” att Wolfe Mays intervjuade William Eccles på 1950-talet och att denna då nämnde att Wittgenstein prövade på ”mesmerism”, vilket är ganska ovidkommande och främst framstår som ett sätt för Andersson att framhäva att en österrikisk freudo-marxist vid namn Wilhelm Reichs minsann nyttjar en form av mesmerism för sina teorier och gissa vad! Sten Andersson råkar ju bara ha skrivit en bok om det! ”Jag har skrivit om hans teorier och livsöde i min bok Freud, Reichs och den förtrycka sexualiteten”.
Jag förstår att det är en begränsad spridning på en bok med ett ganska smalt ämne, och att Andersson säkert lade ner mycket jobb på den, men att göra en avvikning på mesmerism – inte för att det har någon vidare betydelse för Wittgenstein – utan för att kunna förklara begreppet och hänföra det till en annan teori (orgonteorin) för att marknadsföra en annan i bok i denna bok… det gjorde mig inte sugen på att läsa något mer av Andersson.
Det enda tillfället då jag inte uppfattade Andersson som hårt dömande av sig subjekt gällde Wittgensteins homosexualitet och förhållande till David Pinsent. Han skriver rätt fint om dem, inte minst då Pinsents brev och dagboksanteckningar ger en ganska klar bild av deras förhållande. Jag blev rörd vid kapitlets slut då jag inte kände till Pinsents öde och det framstod som välskrivet.
Generellt uppfattade jag dock att Anderssons öppenhet gällande Wittgensteins läggning delvis är menad som en nagel i ögat på de Wittgenstein forskare som inte riktigt håller med om hans slutsatser.
Han verkar lite ambivalent när det gäller Wittgensteins förhållande till en rad yngre pojkar, och där tycker jag att han gör ett bra jobb, han hoppar inte till några slutsatser, men påpekar att det finns något lite underligt med det hela och hur vissa av dem bemödat sig med att förklara att Wittgenstein aldrig gjorde några försök att antasta dem.
Kapitel jag tyckte om, med vissa förbehåll som en del upprepningar:
Den stora kärleken
Wittgenstein och Tolstoj
Bland arbetare och bönder
Läs om du är intresserad av Sten Andersson. Hoppa över och hitta en annan bok om du är intresserad av Wittgenstein.
Problem 1: Upprepningar i all oändlighet och brist på tydlig struktur
Om en bättre redaktör fått tag på manuset hade minst en tredjedel försvunnit när hen gallrat alla onödiga upprepningar (t.ex. behövdes de sägas 5-6 gånger att David Pinsent var Wittgensteins enda vän och största kärlek? Innan vi ens kommer till kapitlet som behandlar deras förhållande. Två gånger kanske hade räckt?). Hade en redaktör à la Wittgenstein fått tag på det så hade skriften nog mer blivit en hårt sågad pamflett med lite basala faktauppgifter, det kanske hade varit lite slätstruket men det hade besparat läsaren ett virrvarr av tidshopp och godtyckliga försök till poetisk prosa. Vem försöker Andersson imponera på med dessa försök till bevingade uttryck?
”Att Pinsent inte var av samma kaliber som Wittgenstein visar sig också i att han inte blev någon apostel. Han stod under Sällskapets bevakning år 1911 som ett apostoliskt embryo, men befanns väga för lätt.”
Problem 2: Andersson avskyr Wittgenstein
Håller jag med författaren om att Wittgenstein var filosofins enfant terrible? Japp. Håller jag med att han i stort verkade omedgörlig och uppblåst? Jo vars.
Men det främsta den här boken övertygat mig om är att Sten Andersson i grunden avskyr Wittgenstein och att denna tegelsten är någon sorts uppgörelse med en död man.
Det är obegripligt för mig hur hånfull och föraktfull Andersson framstår ibland, han kan inte låta bli att konstant insinuera att han tycker att Wittgenstein är en obetydlig och besvärlig nolla som bara hade turen att klampa in hos Bertrand Russel på exakt den dag, det klockslag, och den sekund då det visade sig vara gynnsamt. Hade han kommit vid ett annat tillfälle hade vi aldrig hört talas om filosofen Wittgenstein, tydligen.
Därtill att han flertalet gånger nämner hur Wittgenstein i modernt tal var ett ”mobboffer” hela sin skoltid, att han stammade och var utstött så väl av skolelever som sin egen familj, och sedan väljer Andersson själv att ”mobba” Wittgenstein och kalla honom nedlåtande öknamn som Herr Sickel-Wickel och Herr Witter-Gitter. Varför? Utöver att han uppenbarligen finner honom överskattad som både ”geni” och person.
”Utan den strid som fördes av parhästarna Russel och Moore hade efterföljare som Wittgenstein varit chanslösa. Då hade Herr Sickel-Wickel precis som sina föregångare fått traggla Hegel, och det hade han aldrig klarat.”
Wittgenstein är inte överdrivet sympatisk, och död så inte bryr han sig, men ska du skriva en ”fakta” bok om en annan person bör du väl åtminstone vara kapabel till att håll hånfullheten till sitt minimum. Jag förstår inte ens varför denna uppgörelse var nödvändig, Wittgenstein har väl aldrig haft ett särskilt positivt rykte?
Karl Sigmunds ”Wienkretsen: filosofi vid avgrundens rand” är en betydligt bättre bok, även om Wittgenstein inte är huvudfokus. Men den förmedlar sakligt och tydligt att Wittgenstein vara en väldigt egen person, att han var besvärlig, elitisk och osympatisk, samt att det enda huset han designade (Haus Wittgenstein) var fult. Sigmund klarade av att förmedla allt detta utan att ta till öknamn eller hånfullhet.
Ska jag vara ärlig – Andersson sågar också Haus Wittgenstein – och SÅ fult är inte huset. Det ser rent av modernt ut. Inte spännande eller besmyckat, men praktiskt och helt ok. Lite Skandi stil.
Wittgenstein var helt klart partikulär och rik, han hade en asketisk preferens och designade gärna sina egna möbler, vilket Andersson uppenbart ser ner på, hånar att han skulle vara ”världsbäst” även på detta område. (Wittgenstein tvingade ingen annan att använda hans möbler. Han tillverkade dem till eget bruk. Vad är det för fel på detta? Varför kan någon som vet precis vad de vill ha inte få skapa det? Han skapade inte ett IKEA och påtalade att alla skulle ha det som han? Han ville ha enkla glas, kantiga möbler… so what?)
Ur Andersson: ”Pinsent skriver i sin dagbok att Wittgenstein låter special tillverka nästan varenda möbel i sin lägenhet – allt enligt egna minutiösa ritningar, eftersom han naturligtvis är världsbäst även som inredningsarkitekt och designer. Bland annat bygger han en säng som inte liknar något jag tidigare sett…”
Varpå följer en beskrivning av en säng Andersson uppenbarligen INTE uppskattar, sedan tar han fram ett brev där Wittgenstein kritiserar en väns val av att ha en säng på hjul och tillägger:
”Men hellre en säng på hjul skulle jag säga, än det monstruösa bygge han själv hade åstadkommit”
Allt vi har lärt oss här är att Andersson är lika kritisk över andras smak som Wittgenstein var.
Lite senare i boken får vi…
”Som vi sett hade han också bestämda åsikter om sina kamraters inredningsdetaljer, och särskilt upprörd blev han när han fick höra att vännen William Eccles hade skaffat sig en säng med hjul. Hade han tänkt fara omkring med den i lägenheten? För guds skull – bort med hjulen och allt annat krafs!”
Detta efter att Andersson citerat Wittgensteins brev till Eccles om just detta. Det är det jag menar med upprepningar, varför får man samma information intryckt i sig om och om igen?
Problem 3: Andersson
”Hellre än säng på hjul skulle jag säga”, jaha, ok, men jag är här för att lära mig mer om ditt subjekt, inte dig. Jag skiter väl i vad Andersson tycker. Jag ville få ett bättre grepp om titelfiguren. Det får man inte här.
Dessutom, han slänger in under ”Den stora kärleken” att Wolfe Mays intervjuade William Eccles på 1950-talet och att denna då nämnde att Wittgenstein prövade på ”mesmerism”, vilket är ganska ovidkommande och främst framstår som ett sätt för Andersson att framhäva att en österrikisk freudo-marxist vid namn Wilhelm Reichs minsann nyttjar en form av mesmerism för sina teorier och gissa vad! Sten Andersson råkar ju bara ha skrivit en bok om det! ”Jag har skrivit om hans teorier och livsöde i min bok Freud, Reichs och den förtrycka sexualiteten”.
Jag förstår att det är en begränsad spridning på en bok med ett ganska smalt ämne, och att Andersson säkert lade ner mycket jobb på den, men att göra en avvikning på mesmerism – inte för att det har någon vidare betydelse för Wittgenstein – utan för att kunna förklara begreppet och hänföra det till en annan teori (orgonteorin) för att marknadsföra en annan i bok i denna bok… det gjorde mig inte sugen på att läsa något mer av Andersson.
Det enda tillfället då jag inte uppfattade Andersson som hårt dömande av sig subjekt gällde Wittgensteins homosexualitet och förhållande till David Pinsent. Han skriver rätt fint om dem, inte minst då Pinsents brev och dagboksanteckningar ger en ganska klar bild av deras förhållande. Jag blev rörd vid kapitlets slut då jag inte kände till Pinsents öde och det framstod som välskrivet.
Generellt uppfattade jag dock att Anderssons öppenhet gällande Wittgensteins läggning delvis är menad som en nagel i ögat på de Wittgenstein forskare som inte riktigt håller med om hans slutsatser.
Han verkar lite ambivalent när det gäller Wittgensteins förhållande till en rad yngre pojkar, och där tycker jag att han gör ett bra jobb, han hoppar inte till några slutsatser, men påpekar att det finns något lite underligt med det hela och hur vissa av dem bemödat sig med att förklara att Wittgenstein aldrig gjorde några försök att antasta dem.
Kapitel jag tyckte om, med vissa förbehåll som en del upprepningar:
Den stora kärleken
Wittgenstein och Tolstoj
Bland arbetare och bönder
Läs om du är intresserad av Sten Andersson. Hoppa över och hitta en annan bok om du är intresserad av Wittgenstein.
December 29, 2015
En biografi som vågar tala ut, självklart en tolkning som allt annat som skrivits. Men den är uppfriskande och välargumenterad. Lättläst och ger en spännande bild båda sv en fascinerande person och en oerhört spännande historisk miljö. Med många sidor fick man umgås länge med Wittgensteins värld (eventuella sådan) - kommer att sakna den.
April 12, 2020
Delvis bra - men onödig lång.
October 16, 2022
Väldigt intressant på sina ställen men samtidigt svårt att förstå varför en författare som har en sådan otroligt negativ inställning till Wittgenstein väljer att skriva en lång och raljerande bok om honom. Känns som en bok som är allt annat än objektiv och därför är det svårt att veta på hur stort allvar man ska ta det som skrivs. Författaren verkar också ha en total avsaknad av empati och det är uppenbart att han varken förstår eller lägger någon vikt på hur det enorma traumat Wittgenstein upplevde i sin barndom, men också senare som vuxen, påverkade honom och hans personlighet. För mig är det helt uppenbart att Wittgenstein lider av det som kallas borderline personlighetsstörning som ett direkt resultat av traumat i barndomen och den totala avsaknaden av kärlek från sina föräldrar, och dessutom lider han säkert av andra psykologiska traumasyndrom som exempelvis PTSD eller rentav C-PTSD. Detta förklarar varför han har så otroligt svårt att komma överens med andra människor och det är en viktig pusselbit för att kunna förstå personen Wittgenstein, men för författaren verkar detta faktum vara helt ovidkommande. Hade man tagit hänsyn till detta och sedan sökt att skriva en mer objektiv text om Wittgenstein's liv hade denna bok kunna vara riktigt bra men istället faller den kort på de flesta områdena och är onödigt lång.
October 31, 2021
Intressant bok om en intressant filosofi som brottares hela livet med sig själv. Det enda han publicerade under dit liv var Tractstus resten konverter hans föd men trots allt är boken en genomlysning av legenden Wittgenstein. Tidvis tung att läsa men värd mödan
October 21, 2020
Ingen röd tråd. Ostrukturerat. Konstanta upprepningar.
Hur kunde denna bok tryckas?
Hur kunde denna bok tryckas?
December 19, 2014
Ludwig Wittgenstein var en österrikisk filosof som levde mellan 1889-1951 och är utan tvekan en av de mest omskrivna och debatterade filosoferna under 1900-talet. Åsikterna spänner mellan geni och pajas.
Biografin har en populärvetenskaplig ton och fokus ligger mycket mera på Wittgensteins liv än på hans filosofi, och när Andersson diskuterar hans filosofi så gör han det ofta i relation till Wittgensteins liv. Ett bra drag eftersom Wittgensteins filosofi är snustorr och nästan uteslutande handlar om logik och språk. Hans liv däremot… Vilken jävla lirare…
Indirekt har Wittgenstein haft stor inverkan på mitt liv genom hans inflytande på den amerikanske filosofen Richard Rorty vars filosofi fick mig att börja tänka radikalt annorlunda om världen och om mig själv.
Lite väl lång kanske med sina 761 sidor, och lite väl populärvetenskapligt tilltal och lite väl mycket personligt spekulerande från Anderssons sida ibland.
Biografin har en populärvetenskaplig ton och fokus ligger mycket mera på Wittgensteins liv än på hans filosofi, och när Andersson diskuterar hans filosofi så gör han det ofta i relation till Wittgensteins liv. Ett bra drag eftersom Wittgensteins filosofi är snustorr och nästan uteslutande handlar om logik och språk. Hans liv däremot… Vilken jävla lirare…
Indirekt har Wittgenstein haft stor inverkan på mitt liv genom hans inflytande på den amerikanske filosofen Richard Rorty vars filosofi fick mig att börja tänka radikalt annorlunda om världen och om mig själv.
Lite väl lång kanske med sina 761 sidor, och lite väl populärvetenskapligt tilltal och lite väl mycket personligt spekulerande från Anderssons sida ibland.
February 4, 2013
Wittgenstein is an amazing, unbelievable character, I am very happy to have been introduced to him. The book, however is a disappointment, too many words, unstructured and with constant repetition. I got the feeling that I was reading the same page over and over again. The number of pages could easily have bern reduced by half and the book would have been twice as good.
Still I am very happy to have met Ludwig.
Still I am very happy to have met Ludwig.
March 6, 2013
Det är ett fasligt gnäll om denna bok i olika kanaler. Ja, den är en smula rörig, tjatig och "oakademisk".
Men det livsöde som beskrivs är ju helt makalöst. Om den ej varit så gaggig hade jag givit fem självklara stjärnor.
Men det livsöde som beskrivs är ju helt makalöst. Om den ej varit så gaggig hade jag givit fem självklara stjärnor.
October 27, 2014
Bokmanuset skulle behövt en mer aktiv redaktör. Mycket upprepningar och författarens egna synpunkter tränger emellanåt ut det som skildras. Trots detta klart läsvärd, men man ska inte ha för höga förhoppningar om läsupplevelsen som sådan utan får fokusera på innehållet som levereras.
March 18, 2019
Märklig person född och uppvuxen i den märkligaste metropolen, Wien, vid rätt tidpunkt.
Och gick samtida med Hitler i samma skola.
Och gick samtida med Hitler i samma skola.
Displaying 1 - 13 of 13 reviews