”Medelålders, väluppfostrad akademiker söker ung, slank, dominant dam i Storstockholmsområdet med gammaldags värderingar för avspänd, okonventionell samvaro. Svar helst med foto. ’Din önskan - min lag - 858.’”
Efter att ha roats av förstasidans kontaktannonser fastnar skrattet i halsen.
”Jag ska lära mig städa och vispa och göra mig slank och fin och bli en ordentlig mamma en hemkär och kramgo’ blondin”
”När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanför Nordiska Kompaniets huvudentré. Jag bara står där. Och väntar. Så länge jag ser ut som en galen kissa blir nog ingen arg på mej, tänker jag. Dom arbetsföra brukar gilla lagom voluminösa husdjur som har lärt sej att inte gläfsa och kälta och kvida och lamentera på livligt frekventerade gator och torg. Beskedliga bulldoggar och professionellt inseminerade tycker t ex. Sådana kreatur ger en alldeles speciell atmosfär åt stadsbilden som dom arbetsföra brukar uppskatta att få stanna upp och njuta av ett ögonblick innan dom jäktar vidare. Och jag älskar ju alla förbannade människor som är på väg någonstans. Jag älskar dom så förbannat. Därför att dom är på väg någonstans. Och nog har jag sett hur vackra dom är. Och just därför är det så viktigt att jag lägger band på mej. Och bara väntar. Och bara rånar litegrann. Helt stilla för mej själv. Medan jag väntar på att den stora ensamheten ska börja på allvar.”
Att hon bara kunde skriva så öppenhjärtigt om existentiell utsatthet. Chockad och mäkta imponerad!
Här ser vi hur Lugn återvänder till hennes kortare episodiska dikter. Där lyriken håller sig till en "diktsamling" tillskillnad från henne två föregående vars innehåll var avskärmat till (på gott och ont) den "episka". Här ser jag även hur Kristina Lugn har djupnat som poet, lyriken är på en gång personlig rolig och hjärtskärande, en både lider och skrattar med dikternas knivskarpa vändningar. Akta så att du inte skär dig.
Kristina Lugn gör stor poesi med små medel i den här diktsamlingen. Det är hoppfullt, hopplöst, längtande och uttråkat på samma gång. Dikterna öppnar ofta för en mörkare, sorgligare tolkning samtidigt som själva formuleringarna kan få en att dra på smilbanden, som i dikten om Putte:
Han har aldrig samlag med kvinnor som tror att dom kan börja ett nytt liv efter menopausen. Det bär honom emot, säjer han. Såväl intellektuellt som emotionellt. Det är en principsak, säjer han.
”Jag vill egentligen inte dö jag ville mycket hellre vara en fröjd för var och en som gör textilapplikationer på sin fritid och dricker maskrosvin i vargtimmen”