I Lyckliga i alla sina dagar diskuterar och ifrågasätter Nina Björk de senaste årens politiska och ekonomiska utveckling i Sverige. Det handlar om föräldraskap, om kapitalism och arbete, om politik och kärlek. Framför allt handlar det om pengar. Vad händer när själva människolivet blir en fråga om förtjänst?
Nina Björk is a Swedish journalist, author and feminist. She is most well known for Under det rosa täcket (Under the Pink Duvet), a feminist book written in 1996.
She is considered to be a postmodern equity feminist. In 2008 she earned her PhD degree in literary criticism at Gothenburg University with her doctorate thesis Fria själar. She is also well known as a columnist in Dagens Nyheter.
Well, this is certainly a trickier book that you expect it to be. For the first few pages, Nina Björk appears to be delivering what you expect from the pink, girly cover and the modest length of about 200 pages, as she talks reassuringly about Barbie, Disney films and children's dreams. But as soon as she's got you hooked, she brazenly starts dealing cards off the bottom of the deck and suddenly every third paragraph has a reference to Marx, Bourdieu or Žižek. Though she certainly keeps some of her original themes too: there's plenty about Swedish women's magazines and self-help books.
It may sound like this makes no sense, but in fact Björk has an unusually clear plan in mind: she wants to help us understand how we've got to the point where most people, in particular most voters, think there's no valid alternative to capitalism. Your basic model is the company, which needs to be profitable: in order to do that, it has to employ people and sell something. Nothing matters except profitability, and everything is a company. Countries are companies, whose economies must keep growing if they are not to face collapse. Even families are companies (I was startled to see how many self-help books explicitly present things this way). Anyone who questions these ideas is labelled as "unrealistic" and told that "they are not living in the real world". If they try to take strong action against them, they are called "terrorists".
So what is in fact going on, and why is there no valid alternative? Björk, on the contrary, argues that the proponents of capitalism are the ones who aren't living in the real world. In order to keep growing the economy, they need to carry on increasing demand, often for products that people don't actually need; there is some interesting analysis of how planned obsolescence works, and how it's an integral part of the system. But the economy can't carrying on growing indefinitely. Economic growth is already causing great damage to the biosphere, and natural resources are going to run out at some point.
Ignoring these facts seems anything but realistic. Somehow, though, we accept the arguments in favour of capitalism as not merely plausible but self-evident. We all want to feel valued, and we've been persuaded that the only way to do that is to have jobs that let us earn money and consume goods; the more money and goods, the more valued we are. Björk says this is crazy. If we stop and think about it for even a few minutes, we see that it isn't money that makes us truly happy. It's doing things we value for their own sake; being with people we love, appreciating and creating art, cooking good food, exercising and playing sports, looking after our gardens. Most of us won't tick all these boxes, but virtually everyone will tick at least some of them.
We have somehow been tricked into thinking that money is the important thing, society has to be organised so that people spend all their time chasing money, and if you disagree then the problem isn't in society; it's in you. This is, of course, a classic move in all authoritarian systems. In medieval European society, the problem was in you if you didn't accept the authority of the Catholic Church; in Soviet Russia, the problem was in you if you didn't accept the authority of the Party. Now, authority rests with the worldwide capitalist system, where power is as usual concentrated in a small number of hands, most of them belonging to old men.
Björk published the book in 2012, and as I read it I thought many times about how things have developed since then. It seems to me that capitalism has got noticeably closer to the point where its essential self-contradictions will become generally apparent. Björk often mentions the harm we are doing to the environment, but I think AI is going to provide a quicker lesson. Capitalism relies on most people having a job, so that they can earn money and consume; but soon the AIs will take most of the jobs, since they will be able to do them better and more cheaply. It has astonished me to see how many people refuse to acknowledge this obvious fact, but it's always hard to admit that your religion no longer works. In the late 19th century, Nietzsche shocked people by saying that God was dead, by which he meant that the Christian Church had lost its power. I'm curious to see which philosopher will get the credit for making a similar claim about the Church of Capitalism.
Att kapitalismen förföljer oss i allt vi gör kanske inte är något nytt, men att vårt ekonomiska system förföljer oss i även vårt undermedvetna och i våra drömmar och synen på relationer är både intressant och skrämmande. Nina Björk reder ut och förklarar fantastiskt bra. Lite deppigt är det ju, men samtidigt inger hon trygghet i förståelsen av varför vi lever som vi gör; och att en annan värld är möjlig.
"Tro inte dem när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många, vi har alltid varit många."
En resonerande text som behandlar masskulturens föreställningar och förhåller sig kritiskt genom en marxistisk och feministisk lins. Jag tycker boken var en underhållande läsning, ibland blev den tjatig då den kändes repetitiv. Det kan vara så att jag ägnade mer tid åt läsningen en den genomsnittliga läsaren vilket kan förklara detta missnöje.
Nina Björk utforskar konceptet utopi och försöker skilja på åsikter som är präglade av systemet vi lever i och de som kommer naturligt till oss. Svårt! I delar av boken använder hon sig av citat från tidningar som hon plockar isär och analyserar. Mycket av det hon kritiserar håller jag med om men ibland har hon svårt att bryta ifrån deras ramverk när hon utvecklar sina egna tankar. Jag tror personligen att om man ska skapa nya föreställningar som är nyttiga måste man rasera gamla tankekedjor, inte negera dem. Detta är ju en större frågeställning som inte denna bok är menad att besvara. Dessutom måste man få med sig folk på sitt tåg innan detta och det enklaste sättet är ju att smutskasta det populära tåget, vilket hon är duktig på!
Där kom det lite halvkeffa formuleringar men utöver min kritik tyckte jag boken var tankesporrande. När hon refererade till de tyngre teoretikerna tyckte jag boken var som bäst!
”Jag får drömma om rosa solglasögon, om oemotståndliga sneakers för små barn, om Thailandsresor i juletid, om egentid i badkaret med doftljus på det nyklinkade golvet och om en karriär som pekar lika spikrakt uppåt som den nyinköpta orkidén på soffbordet. Det enda jag inte får drömma om är en annan politisk och ekonomisk ordning. Då blir jag nämligen en pekpinne.”
”Martha McMahon skriver i Engendering Motherhood att det som gör upplevelsen av moderskap så speciell är dess möjlighet att utgöra ett symboliskt alternativ till de idag dominerande sociala relationerna av varufiering, ojämlikhet och utsugning.”
” … väljarna hade ju redan partier att rösta på. Högerpartier. Det var ingen förlust för demokratin att Socialdemokraterna förlorade valet. Det var en förlust för Socialdemokraterna. Den förlusten ville de hantera genom att sluta vara socialdemokrater. Och det är en förlust för demokratin”.
Betygsättningen av en bok grundar sig förstås mycket i syftet bakom läsningen och preferenser gällande genre och texttyp. Jag läser inte så mycket faktaböcker på fritiden, så jag betygsätter denna på samma sätt som romanerna; hade min läsning haft ett annat syfte än nöjet i sig så kanske betyget hade blivit högre.
Jag gillar poängen, hur kapitalismen krossar allt i sitt samhälle, det är skarptänkt och finurligt (och sant). Ibland tycker jag dock att Björk tappar tråden lite och jag blir stundtals uttråkad. Bästa kapitlet var det om hur Lejonkungen är en berättelse av politisk symbolik, det var mycket inspirerande som blivande samhällslärare.
Jag älskar Nina Björk för att hon skriver om utopier. Om de djupt mänskliga värden som vi måste påminna oss om är det väl (?) de vill bygga ett samhälle kring: kärlek, solidaritet, omsorg. Tycker också att hennes poänger om familjelivet och relationen mellan ett barn och en förälder är uppfriskande – att hon så konsekvent fokuserar det man skulle kunna kalla mjuka värden men som ju också är det mest fundamentala, även om vår kapitalistiska värld försöker få oss att tro annat. Känner mig frustrerad, klokare och hoppfull och det är det jag vill känna när jag läser den här typen av böcker.
"Egentligen vet vi ju. Vi vet när någonting är värdefullt. Vi vet att det är människor vi vill ha, människor vi vill ha nära, älska, lära oss mera om och av. Jag tror vi vet när vi har blivit rörda. I vårt innersta. Tagna. När våra fundament fungerar. Det är bara det att läget idag är så avskyvärt att en hel kultur arbetar på att vi ska glömma det."
Få samtida författare kan frammana en revolutonär lust som Nina Björk. Och med lust menar jag en förväntansfull, rolig, hoppfull känsla av att framtiden öppnar sig och är möjlig att skapa tillsammans. Speciellt bränner det till när Björk skriver om kärlek, både den romantiska kärleken och kärleken mellan förälder och barn. Så vackert väver hon ihop sina egna tankar med citat från andra att jag stannade upp och läste högt/läste om flera gånger. Hon beskriver hur privata upplevelser som kärlek och föräldraskap kan fungera som fönster mot en annan värld och väver sömlöst ihop det med att det politiska kan återerövras som en arena för samhällelig förändring. Lägger ifrån mig boken med en stark känsla av hopp!
Orkade ta mig igenom typ hälften, sen kom jag på att mina egna tankar var typ lika intressanta som boken. Den hade några intressanta iakttagelser, men kom dessvärre till korkade slutsatser. En smått intressant bok.
En djupgående analys i vad det är som gör det mänskliga i oss, och hur det är just detta som går emot den globala kapitalistiska strukturen som lämnar spår hos alla. Utan att bli alltför populistisk och provokativt vänstervridet (en sorts texter jag personligen har svårt för) så är hon personlig och argumenterar även för en del, traditionellt sett, inte så jättefeministiska synpunkter, t ex. att småbarnsmammor inte ska uppmuntras arbeta mer än vad de gör. Öppnar ögonen för mänsklighetens potential om samhället bara skulle låta den utvecklas utan rädsla, och att se människorna omkring oss för medmänniskor istället för just konkurrenter.
I've been brushing up on my contemporary Swedish feminism and socialism (heavy on the Marx/Zizek) and I have found both lacking and wanting, only the latter unsurprisingly so.
Å ena sidan är Nina Björk spritt språngande galen (alla borde vara hemmamammor/aldrig skilja sig), å andra sidan var det längesedan jag hade så roligt då jag läste en bok (se föregående exempel). En längre recession följer.
This is one of the first debate books I ever read and it was suprisingly a nice read. Its about human worth and politics and how we as humans become a product to todays society and consumption but Nina also discuss other topics surrounding human worth. Wouldn’t really read again but it was refreshing and had some revolutionary ideas and maybe if youre ever bored or have some time over I would recommend this book.
Bra! Älskar hur Nina Björk vänder på perspektiven och inte är rädd för att vara idealist. Hur hon visar att det vi alla suktar efter är mänsklighet (vilket vinstjagande samhällen förstått och därför låter varor bära just mänskliga egenskaper).
Men jag suktar nog efter något ännu mer konkret, fler svar på hur det samhället Björk skriver om skulle se ut, hur vi kommer dit. Visst ger hon ledtrådar: solidaritet, behovsstyrd produktion baserat på kvalitativa värden, kvinnlighet som föräldraskapsnorm, medborgarlön, mer medborginflytande i ekonomin m.m. Men jag vill ha - jag behöver - fler.
Citat: - "Så vad efterträdde Gud som förklaringsmodell för ojämlika förhållanden vad gäller rikedom, makt, möjligheter att påverka och att tillfredsställa sina behov? Individen. Individens driftighet, kunskap och förmåga." (s. 17) - "En vara har två kännetecken. Den är resultatet av mänskligt arbete. Och den är skapad i syfte att generera vinst." (s. 40) - "[...] varufiering (på engelska commodification): att förflytta saker, handlingar och aktiviteter som tidigare inte har ingått i ett köp- och säljsystem till detta system." (s. 47) -"Skillnaden i värderingen [mellan Marx och moderaterna] har att göra med just fenomenet instrumentalitet, med frågan om huruvida det är bra eller dåligt att en handling inte är mål i sig utan enbart ett medel för att nå ett mål som ligger bortom själva handlingen." (s. 120) -"Vi vet vad det icke-instrumentella är. De där vackra stunderna av liv. Vi har dem. Vi sparar dem. Vi sparar dem som privata erfarenheter. Men vi skulle också kunna spara dem som politiska erfarenheter; som platser för utopi, som platser för riktningar." (s. 123) -"Att leva tiden inte för att få den att gå, utan för att dröja den. Att inte ha något syfte med den använda tiden; att låta den vara sitt eget syfte." (s. 129) - solidaritet: "kärleksrelationers politiska och sociala form" (definition av Kathleen lynch, s. 171) - "Därför tror jag att följande kan vara en riktning för politiskt tänkande: Om det som är gott på ett individuellt plan blir förödande om det upphöjs till ett gemensamt plan - om du med Immanuel kants ord inte kan upphöja ditt eget handlande till allmän lag - så föreligger ett systemfel. Och tvärtom: om det som är ont på ett individuellt plan blir gott om det upphöja till ett gemensamt plan så föreligger ett systemfel. Vi lever med just sådana fel." (s. 178-179)
Från beskrivningen: "Det handlar om föräldraskap, om kapitalism och arbete, om politik och kärlek." Exemplena om föräldraskap gör hennes tes onytta. Jag och Nina Björk håller inte med varandra om kapitalism och marknader så redan från början var det med ett kritiskt öga jag läste Lyckliga i alla sina dagar. Hon gör dock en slående analys av arbete och politik.
Politiken, som ska handla om vilka mål vi har för vårt samhällsbygge, handlar, enligt Nina Björk, numera om vilken politik som kan ge viktiga väljargrupper mer pengar i plånboken. Detta exemplifieras av ett citat från Mona Sahlins avskedstal: "Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: "ja, jag ska rösta på er – trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra.""
I vårt kapitalistiska (marknadsekonomiska) samhälle så säljer vi vår mänsklighet i form av emotionell energi och tid som kunde spenderats med kära för att med lönen köpa tillbaka tillgång till mänsklighet, eller egentligen varor som marknadsförts med mänsklighet. Ett stort slöseri med vad som egentligen är viktigt. Tesen är att vårt kapitalistiska (marknadsekonomiska) samhällssystem upprätthåller sig självt genom att det påverkar människor att bete sig så här. Jag accepterar tesen och önskar att människor inte lurades att slösa bort det som är viktigt (även om jag i ett rent egoistiskt synsätt gynnas mycket av att dessa människor får de ekonomiska hjulen att snurra medans jag är sparsam med min mänsklighet, dvs jobbar och konsumerar minimalt).
Jag läste den här boken för flera år sedan, men lämnade några sidor på slutet som jag bestämde mig för att läsa klart nu. Och jag minns varför jag kom av mig. Början av boken är en kritik av tillväxtsamhället och våra ”skitdrömmar” som att renovera kök m.m. medan lyckan egentligen står att finna någon annanstans. Det är också en kritik mot reklam och affärsidéer så som att vaxa små barn som enligt reklamen kan bli av med sin generande hårväxt permanent (ett amerikanskt exempel om jag minns rätt). Exemplen är upprörande och är en del av en systemkritik, men som jag minns det kommer Björk inte med så många alternativ eller lösningar (lagstiftning tex), men ett ifrågasättande kan i och för sig också väcka viktiga tankar. Men i slutet av boken presenterar Björk till slut en lösning som består i att vara lite mer mammor, nosa lite mer på bebisar, ägna mer tid åt barn och parrelation och då kommer vi förstå vad som är viktigt. Här någonstans kom jag av mig i min läsning. Visst är barn värda massor av tid, men om Björks systemkritik ska leda någonstans behövs någon annan lösning också. Björk kritiserar i och för sig också idén om att skapa jobb för att öka sysselsättningsgraden, utan istället ska vi fråga oss hur vi vill leva och vilket arbete som då behöver uträttas. Intressant som tankeövning - men jag är inte alls säker på att alla landar i samma bild som Björk. Samhället är ju trots allt en kompromiss mellan massor av olika viljor.
Det här är en bok om drömmar och utopier. En bok som beskriver en verklighet där individuella drömmar går att konsumera sig till, medan samhälleliga drömmar - utopier - är på förhand sedda som omöjliga. Det är vår verklighet, vårt samhälle där kapitalismen segrat och ej får ifrågasättas - man får ej vara "orealistisk". Nina Björk har en förmåga att få mig närmast stridslysten, hon får mig att vilja utbrista "Ja, så är det!" vid flera tillfällen. Men efter denna bok vill jag framförallt sätta värde på det, som av kapitalismen ses som värdelöst. För drömmar om ett bättre samhälle kan aldrig uppnås genom det system vi har idag.
En ganska enkel och pedagogisk introduktion till en kritik av den rådande samhällandan, där drömmar alltid är personliga och syftar till ökad konsumtion, och utopin - det politiska drömmandet - inte får plats eller anses legitimt. Jag tycker om Nina Björks tillgänglighet; du behöver inte vara bevandrad i politisk teori, eller påläst om marxism för att ta till sig hennes samhällskritik. Men jag kan därmed inte ge den högre betyg - eftersom den inte gav mig några större nya insikter. Men när jag har vänner som är ovana vid att läsa politisk teori - och som sådan är denna bok utmärkt!
En underbar bok! Nina Björk argumenterar så vackert och ödmjukt att logiken blir självklar. Det finns så många utsökta och slående formuleringar att jag ibland sitter och suger på samma sida i många minuters kontemplation ovillig att lämna tanken. Hennes intellekt är av sällan skådat slag och en av vår tids skarpaste hjärnor. Denna bok borde läsas av hela svenska folket.
Femte kapitlet får närmare 4 stjärnor. Intressant tagning på att kanske är det inte mamman som skall sträva efter pappans roll i en familj.
''När beteenden förändras till följd av nya ekonomiska mönster medan föreställningar knutna till en äldre ekonomi lever kvar blir resultatet ett slags >>Kulturell jetlag<<, med ett begrepp myntat av William Ogburn'' (153).
Tack för att du delar med dig av denna information. Väldigt nyfiken på att veta mer om detta. Fast nu har jag fler prioriterade intressen. Och denna källa visade sig vara en verklig upptäckt i denna fråga https://boostcasino.com/fi Jag kan fatta beslut och välja vad jag vill spela.