Lena minns ingenting som har hänt i oktober. "Oktober är kanske månadernas motsvarighet till tisdagar. Tisdagar bara finns, men lämnar inga spår."
Vid närmare eftertanke hände det ganska mycket i oktober. Margareta Spegel som började gråta framför whiteboarden och den där tjejen som gick natur, vad var det som hände med henne egentligen? En dag satt hon i soffan i korridoren, bara satt där, med tom blick och öppen väska och alla grejer som hade ramlat ur väskan. Hon kom aldrig tillbaka till skolan.
Och allt det där andra som hände. Charmören Marcus längtan efter lockhåriga Cecilia och hans svek mot henne. Och morsan som har slagit för sista gången. Och Majas och Tomas besök i Stockholm hos Majas morsas kompis och hennes läskiga sambo.
Och allt det där andra som inte hände men hade kunnat hända om de hade vågat kasta maskerna och vågat mötas. Om Marcus hade vågat fråga Tomas, om Tomas hade vågat säga som det var till Maja, om Emmely hade släppt in Armin och om Margareta Spegel hade stått upp för sig själv. Då hade allt varit annorlunda.
Elva noveller som står på egna ben men som också hänger ihop. Precis som människorna i dem.
I liked it a lot. I love this type of books, when there's small novels about different people who live in the same environment, because it makes you able to view the same people from a lot of different angles.
Sista sidan av Armins berättelse är vad som fångar upp boken för mig. Fint koncept och lätt ton, tyvärr känns det skönt när vissa av personernas delar är över då de är torra/sega.