"Kom hit, Monika", säger Johanna, och drar ned mig på gruset. Det är tyst omkring oss, ovanligt vindstilla den här första dagen. Havet ligger som en violblå spegel nedanför gården. Inget annat än Johanna har hänt, ändå är allt förändrat. Hon ligger på rygg bredvid cykeln i det dammiga gruset med sina bleka ben och smutsiga underbyxor. Bredvid henne ligger flaskan med tjock röd hallonsaft. Allt är egentligen som vanligt. Utom detta att Johanna ligger på min gårdsplan.
Springa med åror handlar om sommargästen Johanna och bondflickan Monika och om hur deras somrar blir en lekplats med konsekvenser som sträcker sig långt fram i tiden - till deras egna barn som omedvetet framkallar sina mödrars laddade ödesdigra klasskonflikt.
Cilla Naumann är fenomenal på att förmedla det outtalade. Känslor, förnimmelser, stämningar. Ögonblick som etsar sig fast och som vi bär med oss länge, länge. Ögonblicken som gör oss till det vi är. Detta är en fantastisk bok.
En bok om ensamhet, vänskap och kärlek. Boken hoppar fram och tillbaks i tiden för att sys ihop i kapitlen "sista sommaren" och "sista natten". Känslan av vänskap som nästan är kärlek där parterna glider isär är sorglig...